Herregud så trögt det gick igår och i förrgår. 5 m/s rak västlig vind. Första dagarna i Vänern kryssade vi lite i riktningen men nu har vi gått rakt västerut. Tröstlöst. Simmade som en oxe men kom bara 12 km på 3.40 samt 10 km på 3 tim.

Vi behövde dessutom simma runt ett gäng öar som som jag planerat att simma mellan men som var igenvuxna med vass. Stark och trött på samma gång. Energisk och kraftlös samtidigt. Hoppfull och uppgiven i samma tanke.

I förrgår simmade jag mot ön o udden i horisonten i två timmar o var nästan orolig ett tag när krafterna sviktade betänkligt. Avbröt några kilometer tidigare än Hällekis. Orkar mindre nu. Kommer att behöva simma idag på den tänkta vilodagen för att hålla schema.

Göteborg, jag kommer! Men jag kommer långsammare och långsammare…

Mitt sätt att hantera frustrerande yttre förhållanden eller motgångar är att högljutt ge uttryck för mina känslor. Svära. Skrika. Förbanna. Slå vilt. Let it all hang out!

Det funkar utmärkt. Under hela min professionella idrottskarriär och här under 480 km brutalsimning har känsloutbrotten räddat mig igenom ett otal mörka platser. Som igår under ytterligare en dag av styv motvind…

Tydligen är det här beteendet djupt osvenskt. I vårt land ska man uthärda misär i tyst lidande. Fuck that!

Idag korsar vi Kinneviken.

Doing it is what gets it done.