Det känns som om jag, åtminstone tillfälligtvis, kommit ur det andliga och fysiska mörker som omgärdade min tillvaro under några dagar i Göta Kanal.

Att vara i Vänern och simma känns stort. Det börjar kännas mycket mer hemma och bekant. Igår simmade jag förbi utanför Mariestad där min mormor och morfar bodde. Det var en dag med många bra tankar och minnen!

Fin dag i Vänern! Åtminstone till en början:) Mariestad i bakgrunden.

Efter vårt enda fikastopp (på Dillö) så korsade vi ånyo farleden mot fastlandet och med sikte på Vikbergsudden/Lugnås. 20 min in i den simningen förstod jag att vädret skulle bjuda upp till dans! Under hela dagen var det mörka moln runt omkring oss men vi hade simmat i stormens öga. Nu kom vi dock inte undan.

Tänk ”The Perfect Storm”. Först kom en vända med oväder följt av ett kortvarigt lugn och efter det brakade det loss ordentligt. Då hade vi 500 meter till udden och vi hailed ass för att komma dit. Jag är egentligen inte rädd för åska och blixtar på vattnet då en meteorolog jag träffade garanterade att ingen simmare eller kajakpaddlare i öppet vatten löper risk att träffas av blixten.

Hursomhelst så tyckte Thobbe, som paddlade kajak jämte mig, att det blev lite läskigt när blixten slog ned jämte oss i vattnet!

Innan ovädret.

15 km igår. Se film nedan!