LÖPNING. TRÄNING ELLER BARA LIVET?
I Sverige handlar debatten om barn och ungdomars idrottande mycket om faran med för tidig specialisering och elitinriktning. Inte sällan dras det likamed-tecken mellan elitinriktning och mycket träning. I synnerhet hos de mer politiskt korrekta debattörerna där egentligen all fysisk aktivitet för ungdomar som överstiger tre gånger 45 minuter innebandy i veckan, med tillhörande kexchokladpaus, anses överdriven. Föräldrar vars ungdomar idrottar mer än så, kanske på daglig basis, blir inte sällan betraktade med skepsis av andra föräldrar.
Samtidigt har vi en annan debatt som handlar om våra ungdomars allt mer ökande övervikt och sockerätande. Barn som sitter stilla i timmar varje dag framför datorns allehanda spel och sociala nätverk anses ändå normala och föräldrar till de barnen ifrågasätts väldigt sällan. Tydligen är det bättre fostran att uppmuntra till flera timmars stillasittande varje dag än till flera timmars idrott och motion.
Det blir svårt för Sverige att i framtiden få fram duktiga distans- och marathonlöpare. I ett samhällsklimat där fredagsmys med tillhörande godis är höjden av gott föräldraskap anses ju löpning för barn endast vara snäppet bättre än barnmisshandel.
Alla studier av duktiga distanslöpare visar på vikten av en god bas och en stabil grund ifrån barndomen. Inte nödvändigtvis ifrån hård idrottsträning men åtminstone ifrån allsidig och daglig motion, lek och spel. Precis som egentligen varje generation barn fram till nu växt upp med! Man kan ha de bästa tränarna i världen som vuxen men om man inte har en gedigen fysisk plattform att stå på så kommer man aldrig att kunna hantera riktig och seriös löpträning.
Det är väldokumenterat hur afrikanska stjärnlöpare i sin barndom sprungit flera mil i veckan till och från skolan. Inte som löpträning utan bara som transport. Inte som kravfylld idrott utan som en del av den normala vardagen. Inte som ett resultat av tvång och krav utan av nödvändighet och normalitet.
Distanslöpning. Det som vi idag kallar för träning men som man tidigare bara kallade för livet.
Jonas Colting - Hälsokonnässör 
Tja, huruvida vi får fram maratonlöpare eller ej, det skiter jag i.
Däremot är jag stolt att tillhöra (den växande?) skaran föräldrar som kombinerar fredagsmys i fysisk form med fredagsmys i form av soffhäng. Man kan nämligen göra både och, om motivationen finns..
Vi börjar helgen på fredag eftermiddag med en löprunda i skogen, hela familjen. Modern och gossarna på tolv respektive nio år tar långa varvet i ganska respektabel hastighet. Fadern och töserna på sex respektive tre år tar det lilla varvet, med kissepauser och blomplockning. ALLA har trevligt och ser fram emot denna fredagsritual.
Efter duschen hjälps vi åt att laga (inte hämta..) fredagspizzan och fixa ihop ”fredagsmyset” i form av snacks. Ibland grönsaksstavar med dipp, ofta en rejäl balja popcorn, ibland chips. Vi turas om att välja film, än så länge går tolvåringen med på att titta på Hitta Nemo för hundrade gången, när det är lilltjejens tur att välja.
Nej, det är inte jobbigt – det är roligt. Nej, det tar inte jättemycket tid – vi känner många som ändå slutar lite tidigare på fredagarna och det räcker. Nej, det är inte barnmisshandel – det är bra för barnen OCH oss vuxna. Nej, barnen tjatar inte om att få slippa – det tycker det är roligt. Och så vidare..
Man behöver inte bli extrem åt något håll, om man nu inte vill. Man kan göra båda..
Vilken bra fredag! 🙂
Bra artikel. Håller med fullständigt. Jag har haft denna diskussionen med flera andra under flera års tid. De blandar totalt ihop begreppen med tidig specialisering och mycket träning. De flesta barn mår inte dåligt av att träna flera gånger i veckan redan från tidig ålder (7-8).
Mitt barn och hans kompisar spelar fotboll varje rast på skolan. Direkt när han kommer hem så hämtar han grannpojken och de fortsätter att spela på gräsmattan tills det är middagsdags. Direkt efter det fortsätter de. De flesta som jag diskuterat detta med är överens om att det är bra att barnen är ute mycket på dagis eller skolan, att de är ute hemma och leker och inte sitter inne.
Men om man säger att deras barn kan träna organiserat varje kväll så slår de bakut. -” Herregud de kan väl inte träna så mycket när de är små?!” Varför då säger jag? Är det dåligt för dem då?
Så länge de tycker det är roligt är det väl ingen skillnad mot att de är ute hemma och cyklar och springer omkring i flera timmar varje dag. Träning för små barn innebär oftast knappast några tretimmars distanspass utan är uppbyggd på lek och glädje. Leka skulle de ändå ha gjort hemma. Varför då inte göra det organiserat?