Imorgon ska jag söka hjälp för min ortorexi. Jag inser nu att jag under 25 års tid varit alldeles för intresserad av fysisk aktivitet och nyttig mat!
I ljuset av debatten kring ortorexi så inser jag nu att all rörelseglädje, alla endorfinkickar, all trötthet och all energi faktiskt varit symptom på en störning. En sjukdom. Något dåligt. Ibland har ju faktiskt den här träningen varit både tröttsam och smärtfull. Varför Jonas, varför?
För att inte tala om alla måltider som jag ägnat tid åt. Att hålla på och bry sig så mycket. Handla råvaror med omsorg och irritera sig på låg kvalitet och mediokra produkter. Varför? Vem tror jag att jag är? Kunde jag inte bara ätit lite flingor och nöjt mig, herregud?
Nej, det får vara ett slut på det här. Det är dags för vardagsmotion, stavgångshalvtimmar och Dagens Lunch med nyckelhålsmärkning.
Som ett led i mitt tillfrisknande så har jag precis köpt en rulle kakor. Jag har också slängt alla avokados hemma. Det känns bra! Äntligen på väg.
Livet har verkligen varit ett helvete. All den träningen. Och allt det medvetna ätandet. All tid det tagit. Fy fan. När det enda som jag egentligen någonsin velat ha är en permobil och en kanelbulle.
Vart är Ortorektikernas Riksförbund när man behöver dem? Jag behöver stöd. En kamratgrupp. Kompissamtal. En tröstande hand på axeln. Ett buddy system. Någon som kan hindra mig när lusten att springa på Rya Åsar blir övermäktig.
Behöver också stöd i mitt dagliga ätande. Jag har svårt att hålla mig ifrån den nyttiga maten hemma i min ensamhet.
Så här såg exempelvis min middag ut igår. Jag vet. Jag skäms. Jag borde naturligtvis ha ätit något långt mindre nyttigt men jag hade ju varken pasta, lättmargarin eller Mamma Scans köttbullar hemma…
Det blev istället den här misärmåltiden med lax, hemmagjord guacamole och apelsin. Ja, jag får ta nya tag imorgon helt enkelt.
Naturligtvis kunde jag inte heller hålla mig ifrån träning under dagen. Inte bara en gång utan två gånger. Jag mår illa vid tanken. Först sprang jag tillsammans med Erik Wickström. Han är medberoende och har naturligtvis skuld i mitt missbruk. Innan löpningen drack jag kaffe med kokosfett i (ätstörning) och mötte sedan upp Erik på avtalad tid (tvångsmässigt beteende). Vi sprang sedan 15 kilometer tillsammans och min sjukdom är uppenbarligen så långt gången då jag i någon form av delirium uppfattade löpningen som en positiv upplevelse i naturen och i solen. Så långt har det alltså gått! Erik fortsatte sedan efter vår löpning och skarvade på i syfte att få ihop 21 kilometer, en mängdhets som i sig gör honom till en individ långt mer illa däran än jag hade anat.
På eftermiddagen hade jag sedan simträning med ett helt gäng ortorektiker. Det var helt sjukt! De var så störda att de faktiskt såg ut att njuta, och till och med ha kul, av den absurda bestraffning som ju simträning är.
Grupptrycket är fruktansvärt. Alla de här missbrukarna runt omkring som genom sin spelade entusiasm och träningsglädje drar ned mig i skiten. Jag behöver en intervention. Ett behandlingshem. En TV-soffa där man tvingas kolla på 69 avsnitt av Idol tillsammans med outsinliga mängder lösgodis. Det finns en större glädje i passiviteten och sockerruset! Klart det gör! Men jag måste vara stark och våga. Eller svag och ge upp…
—————————————————————————————
Den som inte tydligt uppfattar ironin i texten ovan kan jag tyvärr inte hjälpa, ni är bortom all räddning.
Jag har naturligtvis inte för avsikt att driva med de få individer som faktiskt lider av äkta ortorexi. Alla former av psykisk ohälsa ska tas på allvar och behandlas därefter. Min avsikt är istället att driva med, och kritisera ett debattklimat, där man kraftigt underskattar farorna med underaktivitet och dålig mat!
Ortorexi är symptom på andra psykiska problem, man blir inte psykiskt sjuk av att träna! Man blir inte psykiskt sjuk av att äta bra och medvetet!
Jag vill kritisera ett debattklimat där man ger folk ytterligare en anledning och ytterligare ett skäl att göra minsta möjliga, att undvika det som är jobbigt, att inte möta motstånd och att framförallt, att inte tro på sig själva.
När man dillar om vardagsmotion och korta träningspass några gånger i veckan så är det att erbjuda alldeles för mediokra förhållningsregler, ett alldeles för lågt tak, ett på tok för verkningslöst recept.
Hälsa och träning ska vara kravlöst och prestationsbefriat. Hälsa handlar om att göra det bästa man kan med det man har. Hälsa handlar om att inte anpassa sig till ett minsta motståndets lag.
Det sämsta man kan ge någon är en ursäkt att ge upp.
Det sämsta man kan ge någon är ett skäl att inte ens försöka.
Det sämsta man kan ge någon är förljugna sanningar, bullshit och felaktigheter.
Träning och medvetet ätande tar inte livet av folk. Inaktivitet, uppgivenhet och socker gör det!
Jonas Colting - Hälsokonnässör 
Vill du få mer vatten på din kvarn kan du lyssnar på Morgonpasset i P3 som sändes i morrse. Där gästade Yvonne Lin som pratade om ortorexi. Hon kom med en hel del märkliga uttalanden, bla. att snabbmakaroner och flukorv/köttbullar vore något bra att äta. Vissa saker kan jag dock hålla med henne om, har man skapat sig ett psykiskt tvångsbeteende som man själv mår illa av, då är det något fel.
Cristofer, för en individ som lider av en ätstörning (som ortorexi är) kan det vara psykiskt hälsosamt att äta köttbullar och makaroner, just för att få exponeras för upplevelsen att det inte är så farligt att äta mindre bra mat ibland.
Och det du Jonas skriver i kursivt är helt riktigt!
Hahaha, så bra skrivet! Jag lyssnade på Morgonpasset i P3 imorse och på gästen Yvonne Lin. Genast sänkte jag mitt skrivbord från ståhöjd till sitthöjd.
Hahaha, så bra skrivet! Jag lyssnade på P3 imorse och på gästen Yvonne Lin. Visste inte om jag skulle skratta eller gråta, men för säkerhets skull sänkte jag mitt skrivbord från ståhöjd till sitthöjd.
Klockrent!
Det går och kommer aldrig gå förklara budskapet av innehållet för någon som inte är där du, vi och många fler är. Så e det bara. riktigt kul läsning och det påminde åtminstånde mig om att jag inte planerat fullt ut kvällens löprunda…(känner mig oxå jättesjuk här)..
Nu är väl iofs inte dett ett problem hos proffsen som vet hur man återhämtar sig. Problemet är all ohälsa som kommer av att många inte känner sin kropp och isjälva verket tror att det är träningen som gör en starkare/snabbare och inte vilan där emellan. Nedsatt immunförsvar direkt efter träning som inte hanteras. Magnesium/Kalium/Sodiumbrist som inte balanseras. I förlängningen en grogrund för många av de sjukdommar som på senare tid ökat lavinartat.
Träning och mat är viktigt, träna rätt och äta rätt är ännu viktigare. Viktigt att förstå är att träning KAN vara farligt om man inte vet riskerna, och träning ÄR nyttigt om man KÄNNER TILL möjligheterna och förutsättningarna. De flesta är inte proffs och de flesta ligger i riskzonen. Det gäller att ta debatten på rätt sätt. Det har läkarna inte gjort senaste veckorna. Sprid gärna om ni förstår vad jag menar.
Full pott igen Jonas!
Du är välkommen till vår FB grupp. Där får du all stöd du behöver!
https://www.facebook.com/groups/189978364466961/?fref=ts
Man kan kritisera Jonas för hans tendens att få vatten på sin kvarn och detta stämmer för att det här är hans levebröd. Men titta gärna på Nyhetsmorgon
http://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon?video_id=2517921
och de har dumheterna om vad som är ”normalt” och ”hälsosamt”:
1. Att inte träna mer än två timmar i vecka!
2. Att inte titta på innehållsförteckningen när man handlar mat!
3. Att inte äta ”för hälsosamt”?
Det ända som experten hade rätt i handlar om den sjukes känslor inför mat och träning – ångest, panik och starkt oro. Det är de känslorna som är sjukdomen, inte mat och träning. De personerna kan lika väl vara fixerade vid spel eller droger eller alkohol. Allt annat är en efterkonstruktion för att expertens bok skulle säljas bättre och får att hon skulle få flera patienter.
Det finns dessutom en test på nätet som ”bedömer” om man lider av ortorexi. Jag har den, och ni alla har den:
http://www.psykologitest.se/ortorexi.php
Fjantigt test. Vad skulle jag vara betjänt av att planera min mat efter att det är njutbart. Jag njuter mest av att skippa matlagning och bara äta barkis med smält ost, dag efter dag. Fast även det har tolkats som ätstörning. Jag åt barkis så, för att jag var ätstörd. Om jag hade tänkt till och ätit bättre, då hade jag haft ortorexi i stället?
Min mat är i första hand nyttig, och så ser jag till att det smakar bra också.
Men de som talat, menar nog folk som inte bara äter skräp när de inte tänker. Sådana som ändå kanske inte förstår innehållet. Eller när man får dåligt samvete och sjasar bort sina nära för att planera sin mat.
De menar nog inte mig, som måste äta så där ortorektiskt, annars blir jag sängliggande. Trots alla dumbommar, så har jag träffat på vårdfolk som säger att det är en balansgång, och blir man sängliggande av att bara äta det man gillar, och inte tänka alls, så ska man såklart planera och äta rätt.
När jag inte tänker, blir det inte halvdan mat, det blir rena skiten.
Jag skrev detta till de som har testet, de uppmanar en att ta kontakt med dem om man uppfyller kriterierna (jag uppfyllde dem – jag har ortorexi):
”Hej! Jag uppfyller kriterierna för ortorexi enligt ert test. Jag jobbar inte med kost och träning eller så. Jag har haft, och har ibland, anorexi.
Just därför är det viktigt att jag tänker på min kosts sammansättning. Jag äter därför biologiskt riktig föda, Paleodiet. Tyvärr har jag stött på dessa föreställningar förr: om jag inte glatt sätter i mig kakor och godis, samt lagar man enbart för att den är god, så är jag sjuk.
Nej! Jag BLIR däremot sjuk om jag äter som vården vill. Jag blir sängliggande. Jag får blodsockerfall som inte är av denna världen. Jag får IBS. Jag orkar inget. Jag tappar kontrollen över ätandet och rusar i vikt, alternativt går sugen oavbrutet (och nej, det är inte anorektiska ideal som förvrider mig, 5 kg plus i veckan talar sitt tydliga språk, och då med en startvikt på BMI 21).
En bulimiker som äter som vården vill, kommer ALDRIG bli av med sina sug. Vägen från ätstörning och sjuklig matfixering, måste tyvärr gå via en period med sund matfixering. När man kan, behöver man inte fokusera så mycket, man köper sin pinklax och sitt gräsbeteskött, man sätter på sitt buljongkok, man äter sin ekogrönsaker – och mår bra av att slippa sötsugstrigger som frammanar bulimianfall på bulimianfall. Man känner hur man bygger kroppen på ett bra sätt och slipper panik över viktuppgång i form av vetebrödsfett utan muskelbyggnad eftersom man inte får röra på sig (det är ju också sjukt).
Och visst, jag får viss panik över att ha skippat lite träning. Detta eftersom jag har så lätt att bryta vanor, att en till två avbrott kan räcka för att få mig att sluta helt. Det är erfarenheten som krasst visar det, inga fantasier.
P.g.a. tankar som de som testet står för, kan jag inte få en vettig ätstörningsvård. Jag tänker INTE rasera min hälsa för att inte ha viktfobi som det faktiskt handlar om. Jag behöver inte äta kakor och godis och bli en soffpotatis för att slippa viktfobi och anorexi. Tvärtom.
Om man tror att sund kostfokusering, kanske intensiv under en läkningsperiod, är sjukt, så är man fel ute. Man måste vara så professionell att man ser när det slår över. Det är inte så proffsigt att inte kunna läsa individer bättre än att man i stället skjuter ifrån sig den goda kosten helt och drar alla över en (ortorektisk) kam – för säkerhets skull.”
Så bra skrivet!
Var finns allt lösgodis när man som mest och bäst behöver det? På en plats väldigt nära dig!
Haha, Jonas du är brilliant 🙂
All jante-tv och jante-snack är för att lata människor inte ska känna sig sämre som inte tränar eller äter nyttigt. De sitter framför tvn fredagsmysande och skanderar ”så jävla rätt, träning är farligt, allt de säger i tv är sant” när de istället borde vara ute och träna.
Med all respekt för ditt sätt att träna, äta och leva. Så har jag levt parallellt med denna sjukdom under en tid och det är inte roligt. Framförallt svårt för den som är sjuk. Sjukdomen är ofta ett förstadie av anorexi och/eller bulimi.
Om du känner så starkt att du inte ligger i riskzonen så är det skönt, men jag vill ändå skriva och säga att det finns personer som inte klarar av att hantera sin träning i kombination med mat. Jag är jätteglad för att det kom upp till diskussion, sedan kanske det kunde ha hanterats/ddiskuterats annorlunda, det har jag inga synpunkter på. Må så gott!
Det senaste jag hörde från någon klok var att kvinnor som passerat 40 måste vänta 48 timmar mellan sina träningspass om det är samma sak de ska göra tex. inte springa 2 dgr i rad.. Suck vissa individer som inte borde, tar väldigt allvarligt på sådana uttalanden och ser det som en anledning att sitta hemma i soffan ytterligare en kväll. Undrar nu hur jag ska ta mig till jobbet , kan ju enligt detta bara cykla varannan dag……
Det låter mycket märkligt. Det gäller nog planerade pass, inte att cykla till jobbet eller att gå med hunden. Det är ju inte heller några tuffa pass, bara vardagsrörelse som alla borde ha.
Jag tror att de måste ha menat lite tuffare planerad träning på t.ex. gym. Att man varierar sig, och att man vid en viss ålder kanske kräver lite längre vila för att bygga sig och inte börja bryta ned sig.
Det finns alltid de som utnyttjar sådant till ”sitta still i soffan jämt”
De jag känner som varit spänstigast längst, och/eller levt längst, har alla haft sådan vardagsmotion. Gått med hund i 90-årsåldern, cyklat till jobbet eller pendeln (1 mil) varje dag långt efter pension (de har även jobbat då).
[…] Missa inte föreläsningen med de RIKTIGA kostprofeterna! Jag har ortorexi! Ett rop på hjälp… […]
Jag är dubbel. Som anorektiker med återfall på återfall sedan över 30 år, har jag svårt att driva med det. Samtidigt håller jag helt med.
Nu är jag lite lat, så det blir ingen ortorexi med för mycket träning. Jag tror inte jag kan träna för mycket. Ogillar det så mycket att jag för att få lite träning, går jämte stigen med hunden, för att klättra lite i stället för att gå plant. Alltså, drar medvetet in träning i allt jag gör för att slippa planerade pass.
Men, jag har haft ett helvete med att tänka på att alltid äta nyttigt, på att tro att allt går åt helvete för att jag var sjuk några dagar, för att jag tog ett smakprov på en kaka (en kubikcentimeter på ett bageri som delade ut smakprov) på att väga och mäta så att annat viktigt blir lidande.
Å andra sidan har jag också problem just med det du belyser. Jag kan t.ex. inte få ätstörningsvård, eftersom då måste jag ”förstå att det jag äter är sjukt” (jag äter paleo, ganska lite kolhydrater men aldrig ketogent). Jag måste äta glass, kakor, godis, och lära mig att inte få ångest av det. Det jag behöver är såklart att lära mig väga normalt utan panik, inte att väga normalt i överkant och äta skräp.
Och hur ska jag bygga den kropp jag förstört under 30 år? Med Singoallakex? Va?!? Eller med tydligen sjuk fokusering på att koka buljonger, laga allt från grunden, det otroligt sjuka i att trycka i mig 4 äggulor, råa, till frukost, och – värsta av allt – ÄTA HEMSYRAD FISK!!! Japp, jag har fått höra av ätstörningsexperter hur sjukt det är och att jag minsann inte är frisk.
Nä, det är ju friskare att jag fortsätter odla min adrenal fatigue, mina efterdyningar av 3 års Borrelia som vården inte ville testa ens, eller ser till att hålla mina depåer och obalanser vid liv efter 30 år av upprepad allvarlig anorexi. Permobil och landstingskaffe med vetebröd är så sant – det blir nästa.
Samtidigt vet jag att många ätstörda blir vegetarianer och lite allt möjligt, för att dels få ned fetthalten, dels döva samvetet då maten ”är nyttig” och inte minst: ”enklare att låta bli att äta när man sysslar mycket med mat, och det gör man när man äter en extrem diet”.
Men, kanske känns det inte helt 100 att skoja om ortorexi, trots att jag inte ska låta bli själv muahahaha. Och självklart är det helt förkastligt vad ätstörda ska äta. Det är en fin balansgång så klart, men det blir inte bättre för en bulimiker att bergochdalbana blodsockret och sugen, och en nedbruten anorektiker byggs inte av glass. Kanske når man t.o.m. motsatt syfte och skapar ortorektiker, som i sin panik upptäcker att det de ska äta för att bli friska, gör dem ännu sjukare.
Jag håller med Gunilla. Jag har sett anorexi och ortorexi på väldigt nära håll och frågar mig är det flaskans fel att folk blir alkoholister eller är det bara så att de som blir alkoholister har psykiska problem? Har inte flaskan eller amfetaminet eller vad för uppåtjack eller nedåttjack man går på alls att göra med missbruket?
Jag tränar själv 5-6 gånger i veckan upp till 1 timme och 45 minuter. Jag är en frisk träningsnarkoman och fd anorektiker som känner min kropp och inser när den behöver vila och återhämtning. Jag vill alltid ha mer av endorfiner, dopaminer och oxcytocinerna som utsöndras men jag bromsar mig när det behövs. Jag tar ledig och vilar när kroppen behöver det. Jag bromsar när kortisolhalten ligger högt för läge (pga träning och livet) och ser till att elda upp det med lågintensiv träning. Annars bryter jag ner kroppen i stället för att bygga upp den.
Alla gör känner inte sig själva och fixar inte detta. Många tar i för mycket. De bränner ut sig i stressen att hinna träna, träna tillräckligt, planera sin mat och återhämtningen lämnas åt sidan.,De blir lika fixerade som en anorektiker vid träning och mat. Det är ett träningsmissbruk som drivs av viljan att förbättra sig och en himla massa dopaminer som frigörs vid träningen. Man mår bra av att träna och man vill ha mer. Notera att dopaminer är precis samma ämne som skapas vid nyttjande av narkotika eller då du dricker alkohol. Dopamin är vanebildande och skapar för en del en oerhört abstinens när nivån sjunker. Då vill man träna igen….för vi är dopaminjunkies allihopa! Det finns nedärvt i våra gener.
Så vad har vi för vi som är fullt friska för rätt att raljera över de som inte fixar det? Det är ett missbruk som har flera beståndsdelar – självbild exempelvis och andra pyskiska faktorer. Men drogberoendet finns där. Det var högst ändamålsenligt en gång i tiden som urtidsvilde men idag löper det amok hos vissa.
Så vad har flaskan för inverkan på alkoholisten och dopaminet på den som tränar? Har inte träningen en del i det missbruk en ortorekiker ägnar sig åt?
Jag håller inte med dig Jonas och jag tror det beror på att du inte sett en 15-åring tjej som väger 37, 175 cm lång och som började som träningsortorektiker. En tjej som bönar och ber att jag skall skriva ett träningsprogram åt henne och ge henne en matsedel. En tjej som lider alla helvetes kval om hon missar ett träningspass eller äter en halv munk. Detta leder till 45-60 minuter på crosstrainern även om hon knappt sovit samma natt.
Tjejen slutade som anorektiker trots att jag och familjen försökte hjälpa henne på alla sätt och vis. Hon var en helt normal 15 åring utan några som helst ”mentala problem” som började träna och bli kostmedveten…
Återigen, jag tycker att ortorexi är en onödig term för du och många andra beskriver klassisk anorexi. Det har inget med ”nyttigt” ätande; alltså strövan efter att äta naturlig och oraffinerad mat… Såvida man inte tror att nyttig mat är extremt fettfattig men det är ju också en klassiskt anorektisk inställning. Att äta FÖR bra kan aldrig bli ett problem.
Kan jag sjukanmäla mig och betalar isf försäkringskassan ut pengar så att jag kan köpa medicin ( sockerpiller)?
Hej Yvonne Lin här. Det gäller att läsa och lyssna så objektivt som det går. VIssa gör det, andra inte. För den som lyssnade så nämnde jag 3-4 gånger att det inte är stora mängder träning eller att äta nyttiga livsmedel som är problemet. Det är förhållandet till det; eller ännu tydligare; att träna för att inte må dåligt och inte kunna äta onyttigt utan att må dåligt är ett problem. Kanske för nära en dels vardag och något som hettar upp känslorna. Det är som med alkohol, det är inte ett problem att tycka ett glas vin är gott och något man mår bra av men när man mår dåligt över att inte få ett glas en dag – då är det ett problem.
Bara att följa mig på twitter eller Forskaren och Filosofen om ni vill få fler kommentarer. En del har frågat om min bakgrund; läst tvärvetenskapligt (fysiologi/medicin/kost samt psykologi/pedagogik) på universitetet. Vunnit VM i kampsport och var den som startade den första fitnessanläggningen i Sverige. Arbetar dagligen med behandling av ortorexi, kompletteringsträning elitidrott m.m.
Hej Yvonne,
tack för att du vill lämna ditt bidrag här på min blogg.
Jag inser naturligtvis att ett TV-program inte lämnar utrymme nog att nyansera sin åsikt fullt ut. Men jag lyssnade också på förmiddagens P3 och jag måste säga att jag inte är imponerad. Jag tycker debatten handlar på helt fel plan. Hela termen ortorexi är diffus och konstig. Är det inte egentligen en omskrivning av anorexi? För alla som skrivit in här o berättat om sina eventuella problem har tydliga anorexiproblem. Ingen äter ”nyttigt”! Dr Bratman själv skriver ju i sin definition av ortorexi att medan anorektikern o bulimikern fokuserar på kvantiteten så fixerar ortorektikern på kvaliteten. Och om det nu är definitionen (alltså inte anorexi; äta för lite/fettsnålt), hur kan det då NÅGONSIN vara fel? Att vara för noggrann med sina livsmedelsval? Att kunna för mycket? Att bry sig? Att ägna tid åt ätande/handlande? FÖR mycket tid? Visst, man kan ju ägna en hel dag åt att hitta 10 perfekta avokados och ekologiskt kött men i min värld så handlar det bara om vad man vill prioritera. Min bror flyttade ex till Los Angeles bara för att ha bättre tillgång till rå och opastöriserad mjölk samt äkta grass fed beef. Ortorektiker eller inte, han mår förbannat bra!
Så med min tolkning av termen ortorexi, i den mån den är relevant överhuvudtaget, så finns det ju knappt en problematik. Att äta nyttigt kan aldrig bli fel. Att må dåligt över påtvingade dåliga val är ju en naturlig reaktion. Samma med träning. Att ha dåligt samvete över missad träning är ju bra! Och helt naturligt!
Jag har svårt för den väldigt låga och mediokra nivå som anbefalls av er (dig) i de resonemang som jag hört. Folk behöver inte höra att det räcker med lite vardagsmotion, några trappor och ngn promenad då och då. Till och med läkaren i Helt Sjukt pratade om att ett stillasittande live INTE ENS kompenseras av hårda kvällsträningspass. Hur kan man då rekommendera något så ynkligt som vardagsmotion pepprat med korta varannandagspass? Vad de flesta behöver höra är att det krävs rejäla förändringar och mycket regelbundna träningspass för att optimera hälsa. Inte för att tävla eller jämföra sig utan för att göra det bästa med sina egna förutsättningar. Två tillfällen om dagen, sju dagar i veckan är min rekommendation. Minst 30 min i stöten.
Sedan tycker jag att den dietistliknande retoriken du använder i samband med kostlära och val av livsmedel är beklämmande i sammanhanget.
Jag måste säga att ditt inlägg lämnade mig, liksom många andra, kluven. Å ena sidan så förstår jag ditt tankesätt, och den ironiska stilen fyller sitt syfte – folk läser det du skriver, vissa håller med, andra inte. Men å andra sidan så blir inte bara den, utan även ditt bemötande i exempelvis kommentarsfältet otroligt nedlåtande mot dem som faktiskt lider av ortorexi. Jag förundras också över hur fast du är i ditt sätt att tänka, att du helt verkar ha stängt av omvärlden och tagit din version som den enda rätta ala religionsfanatiker.
Låt mig förklara hur jag tänker.
Du har absolut rätt i att många är överdrivet rädda för träning och sund mat. Ser man rent krasst på det så är vi ju faktiskt gjorda för att röra på oss (jaga, förflytta oss etc) och för att stoppa i oss ”ren”, naturlig föda (någon som någonsin sett pommes eller glass växa på träd? Nä..). Därför finns det ingen som helst anledning för oss att INTE röra oss flera timmar per dag och äta det våra kroppar är konstruerade för att äta. Drar man en parallell till djurriket så vågar jag nästan påstå att fetma och fetmarelaterade sjukdomar knappt förekommer alls i det vilda, medan våra domesticerade stackare allt för ofta besöker farbror doktor för samma typ av livsstilsbetingade krämpor och sjukdomar som deras ägare. Både vi och djuren behöver röra på oss mycket mer än vad vi tror, och NEJ, jag anser inte heller att man kan äta ”för nyttigt”!…
MEN! vad man definitivt kan göra är att få en onormal fixering vid att träna och äta nyttigt. Givetvis finns inget sjukligt i att handla en halvtimme eller timme längre för att man tar sig tid att läsa innehållsförteckningen, eller att planera och förbereda sina måltider långt mycket noggrannare än dagens ”30-min-PW-om-dagen-och-falukorv-till-middag-Svensson”, utan det sjukliga kommer när man börjar få extrem ångest över det. Det är INTE livsstilen det är fel på, utan de psykiska besvär som hos vissa uppstår när de drar på sig en stress och hets kring den. Det är INTE samma sak som anorexi, det bör och kan inte behandlas på samma sätt, utan vi behöver läkare och psykologer som förstår problematiken på djupet och kan ta itu med den, Ett förlöjligande av denna typ främjar inte det! Du kan inte jämställa sjukdomarna med varandra, lika lite som du kan jämställa och behandla en benhinneinflammation och ett löparknä lika – visst, båda skadorna sitter i benet, och båda kan ha samma orsak, men är de samma sak? Ska de behandlas på samma sätt? Ah, du kanske fattar…
Hur kan man vara så fullkomligt pantad som du är när du skriver sådana inlägg som detta?
Självklart är det viktigt att träna. Men när man tränar enbart för att slippa ångest och inte äter allsidig kost utan drivs av en rädsla för att gå upp i vikt, så till den grad att man slutar umgås med vänner och familj, endast äter protein och utesluter fett och kolhydrater men springer i tre timmar för att man fick blodsockerfall och åt en macka? När man gång på gång känner att kroppen tagit alldeles för mycket stryk men man springer 2 mil ändå bara för att slippa ångest. Är det påhittat?
Vad du gör just nu är att förminska och driva med begreppet ortorexi för dem som verkligen lider av det. Vi vill inte längre gå under benämningen ”utan specifikt namn” utan vi vill få rätten till normal sjukvård och en klinik som faktiskt kan behandla ortorexi och ibte bara tvinga oss att skriva en idiotisk matdagbok men där man inte har en aning om hur mycket deras förbud och kontroll får oss att träna sjukligt när vi väl lämnat deras mottagningsrum.
Tänk lite till nästa gång du publicerar. En vän till mig som lider av detta fick idag möta skepticism vid matbordet pga ditt inlägg. Så mycket att hon gick hem från jobbet och grät.
Du menar, hur kan jag vara så pantad att jag skriver vad jag vill på min blogg? Ja du…
Inte gå upp i vikt? Matdagbok? Det låter som klockrena exempel på anorexi. Det är inte det som jag övh skriver om. Det borde du kunnat läst dig till. I mitt senaste inlägg skriver jag väldigt tydligt att de som lider av verklig ortorexi naturligtvis ska få vård.
Tråkigt att höra att din vän blev ledsen. Verkligen. Men på samma sätt som hon blev ifrågasatt så blir många som äter nyttigt och medvetet och väljer bort skräp, också ifrågasatta i sociala sammanhang.
Varför detta raljerande och försvarande av sin livsstil. Har du ett bra förhållande till träning och mat så borde ett begrepp som ortorexi inte vara så provocerande. Visst, de diagnostiserade kanske inte är många. Men de finns ju tydligen.
Jag kritiserar hela begreppet som sådant. Att äta för bra kan inte vara ett problem. Varför inte bara kalla det anorexi och definiera det därefter.
Jag tycker att mina två texter förklarar min inställning bra.
Men visst kan man väl äta för nyttigt utan spår av viktfobi eller att det går så långt att man äter rent dåligt. Och visst kan man syssla för mycket med mat. Om man ägnar all tid åt att jaga fatt bra råvaror och tillaga dem på allra bästa sätt, så att man inte hinner sköta jobb och familj, då är det ju ett problem. Om man blir irriterad på folk om man hindrats träna en dag, eller inte hittar det perfekta mellanmålet när man inte hunnit ta med sig eget och det visar sig att alla ägg och makrillar är slut.
Om kravet för att inte ha anorexi är att man inte har viktfobi och fokuserar på vikt, utan verkligen bara hälsa och bra mat och träning, då ser jag lätt att det inte helt osökt eller svårt kan bli ett problem.
Annars är det ju också stora skillnader på att äta fel för att man till slut blir snedvriden i vad som är hälsosamt (om födoämnet X är bra, så äter man för mycket av det, om födoämnet Y är kass i för stora mängder, så drar man ned för mycket). Visst kan personen bli mager och trött som en anorektiker, men drivs den av hälsotänk (som går snett) snarare än viktfobi, så saknas det viktigaste kriteriet för att det ska vara anorexi.
Jag läser dit kursiverade, och för mig går det inte ihop med när du skriver ungefär: ”hur kan någonsin bra mat och träning bli för mycket”. Ja, när det går ut över annat, eller när man blir så extrem att man drar reglerna så långt att man får lite av motsatt effekt. T.ex. inte återhämtar sig som man ska, eller äter för ensidigt då. Det är som sagt inte anorexi, eftersom anorektikern per definition drivs av vikten, inte hälsan.
Du tycker du förklarar bra. Jag tycker det är ett raljerande och förminskar de som verkligen lider av ortorexi.
Du kanske inte läste det kursiverade längst ned?
Först tänkte jag va fan är det här?? Men han måste ju skoja! Sen lästa jag det finstilta och tänkte tack. Jag vet inte varför jag läste till slutet men av någon anledning gjorde jag det, och det är jag glad att jag gjorde annars hade jag tappat tron på sunt förnuft.
Det är lite synd att du inte kan lyfta blicken från din egen navel och försöka förstå vad t.ex. Yvonne Lin vill säga. Då hade det kunna bli en bra debatt istället för att du bara trycker ut din egen orubbliga, åsikt som vanligt. Trist.
Jaså? Jag har skrivit två uttömmande inlägg i ämnet här på bloggen. Tycker du att jag ska skriva vad jag tycker eller vad andra tycker. Det här är min blogg. Inget forum.
Skriv vad du vill, det råder tryckfrihet i det här landet, men du kan ju iaf försöka förstå att din sanning kanske inte är den enda. Att man kanske måste belysa ett beteende och höja ett varningens finger innan det blir en medicinsk diagnos, oavsett om det är Orto- eller Anorexi. Att träna regelbundet och äta nyttigt är det nog ingen som motsätter sig, men får man dåligt samvete för att man ”hoppar över” en träning som kanske inte ens är planerad bara för att man tog en ”finfika” eller åt lite mjöl till middag så är man nog farligt ute.
Det råder en träning- och hälsohets som inte är särskilt sund just nu. Tyvärr så späder inlägg som dessa två du skrivit bara på den. Vad är det som gör dig dig till mer ”expert” och att du har mer rätt än t.ex. Lin och Rydlund? Att dina inlägg skulle vara uttömmande håller jag inte med om, det är mest gnäll och självförhärligande. Det enda i dessa två inlägg som innehåller nån som helst substans är dessa meningar:
”Hälsa och träning ska vara kravlöst och prestationsbefriat. Hälsa handlar om att göra det bästa man kan med det man har.”
Tyvärr motsäger det mesta du skrivit just det.
Avslutningsvis så är en blogg ett öppet forum per automatik. Vill du inte ha en diskussion bör du stänga av möjligheten att kommentera.
1: Jag skriver om det jag tycker på min blogg, min åsikt i ämnet. Jag inser att andra har andra uppfattningar och det kan de skriva om i sin blogg.
2: Tränings- och hälsohets? Svenska folket tränar alltså FÖR mycket redan enligt dig…? Jag kunde inte vara mer oenig.
3: Jag tar in och välkomnar kommentarer som är relevanta till ämnet som diskuteras, både för o emot, och som inte innehåller personangrepp eller rena felaktigheter.
Först när träningen blir ett tvång är det skadligt. Jag har tränat mest varje dag sedan 20 års ålder och är nu 55 år. Under min tävlingsaktiva period blev det upp till elva pass per vecka. Nu på ålderns höst blir det 7-8 pass per vecka. Jag varvar spinning, löpning och styrketräning med fria vikter eller cirkelgym. Min vardagsmotion får jag genom att cykla t.o.r jobbet året om. Många i min omgivning har svårt att förstå varför men de vet troligen inte hur härligt det är att orka, att känna kroppen längta efter nästa intervaller eller backe. Vad gäller kost så försöker jag begränsa godis och sockerintag i övrigt stoppar jag i mig det jag önskar och slutar äta när jag är mätt.
Men
Ortorexi handlar inte om att träna 7 gånger i veckan, bry sig om att äta hälsosamt och vara mån om sin kropp. Ortorexi är så mycket mer. För det första tar det över hela ditt liv. Du har ouppnåeliga mål och du isolerar dig från vänner och familj för att sträva mot målet. Det blir svårt att utföra arbete/studera, eftersom du hela tiden tänker på att inte sitta still för länge, läsa på information om hälsa, hålla förbränning uppe etc. Du lägger alla dina pengar på bl.a. kosttillskott, gymkort och blir ruinerad. Inget annat är viktigt och ditt liv och dina relationer vid sidan av träningen tynar bort. Det här är du medveten om, och det gör dig fruktansvärt ont.
Till skillnad från en anorektiker verkar du utåt sett vara hälsosam och ha mycket energi. Du tränar och talar kanske med andra om god och hälsosam livsstil. I värsta fall förstår inte människor vad det handlar om, utan uppmuntrar dig. Ortorexi behöver inte nödvändigtvis handla om att förlora vikt heller, tvärtom kan det finnas en rädsla i att förlora muskelmassa. Precis på samma sett är synen på den egna kroppen annorlunda i dom olika sjukdomstillstånden, även om det i båda fallen kan handla om kontroll. Vård av ortorektiker och anorektiker blir av naturliga skäl annorlunda. Så jag förstår inte varför det är så viktigt för dig att påstå att ortorexi i de flesta fall är anorexi.
Som insatt blir jag jätteledsen av att läsa det här. Ortorektiker dör av utslitning. Ben, senor och muskler som spricker. Konstant smärta i sönderkörda kroppar. Diskbråck. Stressfrakturer. Hjärtan som drabbas av inflammationer efter för mycket träning på ett förstört immunförsvar. Rullstol. Konstanta infektioner. Infertilitet och missfall. Otroligt höga kortisolnivåer som förstör kroppen sakta men säkert. Sömnlösa nätter på grund av all stress. Det blir en ond cirkel. Ju sjukare desto mer måste man träna. Man har ofta, men inte alltid, störd kroppsuppfattning. Och kanske drabbas man av anorexi eller bulimi.
Värst av allt är att man blir helt helt helt ensam. Sociala situationer är ett hot eftersom man kan bli stillasittande eller bjuden på mat. Du har dessutom inte tid att umgås, hela din vakna tid går ut på att träna. Alltså inte bara en gång per dag. Mycket tid går också åt att kolla upp information. Allt du ser är hälsa. Hur mycket socker innehåller 3 gurkskivor jämfört med 5? Du vill mäta, väga och jämföra all mat. Det här tar tid och du blir aldrig nöjd. Andra människor skulle inte förstå dig om de visste vad du faktiskt höll på med. Dom hotar också med att ifrågasätta det du håller på med om dom kommer på dig. Därför måste sociala situationer undvikas maximalt.
Nu börjar sjukdomen verkligen ta över ditt liv. Du undviker även människor du älskar och tror att du inte kan klara dig utan. Ångesten du får av detta, att inte kunna umgås, att behöva svika medmänniskor och ljuga, är outhärdlig. Du utvecklar social fobi och är givetvis djupt deprimerad. Den störda kroppsuppfattningen och den konstanta stressen av att alltid tänka på att göra rätt, men så ofta misslyckas, slår kraftigt på din självkänsla. Hur du lyckas med träningen, det vill säga hur mycket kontroll du tycker att du har, är avgörande för hur du ser på dig själv. Dina ouppnåeliga mål förstör dig. Du har isolerat dig socialt och ditt liv töms på glädje.
Snälla. Skriv inte om det ni inte kan förstå eller inte kan sätta er in i. Fortsätt gärna med lchf, crossfit, fasta och allt vad det är. Men blanda inte in ortorexi som något hälsosamt.
varför godkänner du inte min kommentar?
Ursäkta. Har inte hunnit moderera alla kommentarer bara. Den ligger inne. Jag håller visserligen inte alls med dig. ”Ortorektiker dör av…” Verkligen? Jag har då aldrig hört talas om ett enda exempel på någon som tränat ihjäl sig (ej medfödda hjärtfel, etc) såvida det INTE handlar om anorexi, vilket i det här sammanhanget är en helt annan sak.
Okej. Ja det är ju konstigt att du inte hört om ortorexi och dödsfall. Men det är sant att man sällan rubricerar ett dödsfall med Ortorexi. Precis som fetma eller annan osund livsstil är det en sjukdom som inte i sig är livshotande, men som leder till livshotande tillstånd. man dör inte av fetma, men kanske av åderförkalkningen eller högt blodtryck. Precis som att ortorektikern får hjärtmuskelinflammation. Och nej, man behöver inte vara tidigare hjärtsjuk för att drabbas av hjärtmuskelinflammation. Finns också exempel på diabetiker som drabbas av ortorektiska drag i behandlingen av sin sjukdom, laborerar med insulin och blodsocker för att uppnå hälsosam vikt, metabolism etc etc. Livsfarligt även det och kan ge men för livet.
Om man skiljer på anorexi och bulimi, varför skulle det inte kunna finnas behov av ett begrepp där beroendet och tvångshandlingarna fokuserar på ”det nyttiga ätandet” snarare än inget ätande eller att göra sig av med det man äter? Visst kan man diskutera att klumpa ihop allt och kalla det ätstörning… Men är du verkligen rätt person att avgöra att ortorexi är en onödig term och att allt borde kallas anorexi?
Hela debatten urholkas av att man nu tycks mena olika saker med begreppet ortorexi. Det synes som många självutnämnda experter inte bara har sin egen uppfattning utan också anser sig äga rätten till begreppets definition. Det blir naturligtvis omöjligt att få en bra debatt ur det. Om man med ortorexi avser friska, välmående människors val av livsstil att träna hårt och äta nyttig mat är begreppet naturligtvis befängt. Om man däremot med begreppet avser en psykisk sjukdom där fokus på träning och nyttig mat blivit en besatthet som tagit över och styr livet för den drabbade på ett sätt som denne lider av, då är läget ett annat och, som du själv skriver, inget att driva med.
Du refererar till Bratman som myntade begreppet ortorexi. Har du studerat hans texter närmare än det citat som står att läsa på svenska Wikipedia? Jag tycker att han tydligt förklarar att han med begreppet avser just det som, om jag tolkar dig rätt, du vill baka in i begreppet anorexi. Nämligen en störning där den drabbade själv lider av sitt beteende.
”But the emphasis is intended to be on “unhealthy obsession.” One can have an unhealthy obsession with something that is otherwise healthy. Think of exercise addiction, or workaholism. I never intended the expression to apply to anything other than extreme cases of over-focus, particularly where the person themselves would rather lighten up and stop thinking about it so much”.[http://www.orthorexia.com/ http://www.orthorexia.com/about/%5D
Om man mår psykiskt dåligt av sitt beteende, om man tappat kontrollen och känner sig fängslad snarare än välmående — kan det då inte vara ett problem bara för att fixeringen i sig är i något fysiskt positivt (nyttig mat, träning, arbete(?), … ) istället för något fysiskt skadligt (alkohol, droger, … )? Såklart det kan, det förstår alla med någon insikt i beroendeproblematik. Det är tydligt att Bratman med sin definition av ortorexi avser just det tillstånd när individen själv önskar hen kunde bryta sitt beteende, inte en välmående individ som gjort ett medvetet val att leva/äta hälsosamt.
Du har många bra poänger i dina texter, givetvis är det befängt att problematisera >x antal träningstimmar i veckan som ”för mycket” eller vissa kostval som ”för nyttiga”. Att börja prata om detta som ortorexi är absurt. Däremot. Att erkänna problematiken i när jakten på mer träning och nyttigare mat blir till en besatthet och ett beroende där den drabbade inte längre gör medvetna val som grundar sig i välmående utan tvärtom styrs av det på samma sätt som alkoholisten styrs av begäret efter flaskan — det är inte att ursäkta lättja.
Håller helt med om de problem med fredagsmyskulturen du tar upp, där behövs allt annat än ursäkter. Men det finns också ett problem med prestationsångest och jakten på att vara ”perfekt”. Och Jonas, båda delarna är faktiskt produkter av vårt samhällsklimat. Därför måste de få finnas utrymme för att informera/varna/hjälpa både den grupp som behöver äta bättre och röra på sig mer, och den grupp som ligger i riskzonen att fastna i ett beroende och tappa kontrollen över sin tillvaro. Det håller inte att säga att dom är ”så få” att jakten på alla fredagsmysare legitimerar att man klassar dessa som psykiskt sjuka och så är det bra med det. Nog kan både erkännandet av ortorexi som Bratman beskriver det och arbetet med att få igång den lata välfärdsmänniskan existera parallellt? Inte behöver det vara något motsatsförhållande?
Hej Jonas! Emotser gärna din tanke kring till varför min kommentar inte godkändes. Har själv svårt att se varför den skulle vara t ex osaklig, irrelevant, kränkande eller likn. Men man uppfattas ju inte alltid som man avser, då är det bra med feedback.
Jag har inte hunnit moderera bara, den ligger ute.
En mycket välskriven kommentar och jag håller helt med i allt det du skriver!
Blev lite tokigt med länkarna. Rätt ska vara: http://www.orthorexia.com/ samt http://www.orthorexia.com/about/
Detta är så bra skrivet, och precis vad jag försökt förklara för många av mina kompisar som tycker jag ”tränar för mycket”, ”äter för nyttigt” osv. Frågan är ju hur det ens är möjligt att äta för nyttigt!? Jag försöker varje gång förklara att jag mår fantastiskt bra av att träna och springa ett par mil om dagen. Det är ju det bästa jag vet. Och jag tycker det är bra mycket godare med morötter än pommes. Kan jag inte få äta det då utan att jag ska anklagas för att vara sjuk! Sjuk är väll den som hellre klämmer en påse chips. Vad ska jag säga för att de ska förstå att jag är allt annat än sjuk och att det är för glädjen (och en viss satsning) som jag tränar och springer så mycket som jag gör. Är trött på att höra att jag är sjuk… Tack för att du skriver en så vettig blogg om träning.
Du kan det här med träning och hälsa men uppenbarligen inte ett skit om ätstörningar. ”Kan vi inte bara kalla det anorexi”, har du överhuvudtaget läst vilka kriterier som krävs för att ngn ska diagnostiseras med anorexi? Jag blir så provocerad… Blir så glad när problemet uppmärksammas och lika ledsen för hur dina ord förminskar oss som drabbas, även om du säger att det inte är din avsikt. Jag är normalviktig, stark och frisk. Utanpå. Men en ätstörning sitter i huvudet. Ångest, oro, undvikande av sociala sammanhang pga mat o träning ÄR sjukt. Det behöver uppmärksammas och vården behöver bli så mkt bättre. Det som inte behövs är din hånande text.
[…] Läs ett kul blogginlägg här […]
Hej colting. Jag är fd ortorektiker (diagnos UNS) och jag upplever det som att det är en utbredd sjukdom i dagens samhälle. Min väg in i den var genom en strävan efter att vara hälsosam, det gick åt helvete, till slut ville jag dö. Är det friskt tycker du? Nu är jag frisk och har kunnat återuppta träningen utan tvång, jag tränar mycket och mår bra av det. Det är en jävla skillnad mot när jag hade ortorexi. Tycker det är tråkigt att du uttalar dig om ett ämne du uppenbarligen inte vet något om. Du vill kalla ortorexi för anorexi? Anorexi är en diagnos du bara kan få när du är underviktig. Som ortorektiker kan du vara nomalviktig och ha bra värden, men lik förbannat vara sjuk. Undertiden jag var sjuk läste jag ofta din blogg, något jag slutat med då den hade en del i mitt insjuknande (ätstörda drar till såna här bloggar likt flugor till koskit), jag har slutat läsa den, tills idag då jag råkade halka in och läsa ditt inlägg. Jag kände mig extremt förlöjligad när jag läste din text, trots att jag förstod att det var ironi. Tack för mig. /Crisse
Bra skrivet, stå på dig ^^. Som dagens samhälle ser ut med alla stilla sittande aktiviteter, data/tv spel för barn och ungdomar, så behövs fler debatter om vikten av bra mat och mer träning och vardagsmotion. Jag är 50+ har aldrig träffat någon som blivit sjuk eller dött pga motion och bra mat, men känner flera som är sjuka av skräpmat och stillasittande.
[…] bra mat. Var går gränsen för vad som är hälsosamt och sjukligt? Jonas Colting har skrivit ett inlägg på sin blogg, och även om jag själv långt ifrån fejkade eller överdrev min sjukdom, kan jag inte låta bli […]
Det absolut sämsta jag läst på länge! Jag tycker du är ute på väldigt tunn is när du driver med alla dem som kämpar med osund kroppsfixering, och i vissa fall svår psykisk sjukdom. Jag själv älskar att träna och vara ute och röra på mig men förstår att du inte har en susning om vad det här problematiken handlar om och vilket lidande det orsakar. Eller så är du faktiskt sjuk? Varför är din Blogg ”barnförbjuden”? Varför skriva en bok med titeln – jag vill ju bara se bra ut naken ?
Jag håller dock med dig om att många behöver leva hälsosammare d vs röra sig mer och äta bättre. Men det måste finnas bättre sätt att driva den debatten än att negligera att växande problem – ortorexi !
Driver med? Läste du inte det kursiva? Jag driver med DEBATTKLIMATET! Jag har sympati med alla som är sjuka o mår dåligt, oavsett vad. Nästan alltid är MER träning o BÄTTRE mat lösningen på både fysisk o mental ohälsa.
Om du hade brytt dig om att forska längre till varför min bok heter som den gör så hade du vetat att titeln är en svidande kritik av vår tids utseendefixering och fixeringen vid yttre attribut! Det är alltså en djupt ironisk titel.
Jag led troligtvis av det som kallas för ortorexi – och uppenbarligen har du ingen aning om vad det innebär. Jag fick fruktansvärt ont i mitt ben, men fortsatte att ge mig ut och springa TROTS att jag var tvungen att knarka smärtstillande och i princip grät vid varje löpsteg, pga att jag hade sån sjuk ångest och inte klarade av att vila. Till slut gick benet av. Mitt skelett gick sönder – inte av okunskap utan av att jag var så jävla sjuk att jag inte kunde tillåta min kropp att vila trots att jag visste att den egentligen behövde det. Att vara stilla var ett rent helvete och jag åts nästan upp inifrån av den ångest som uppkom. Jag kan nästan inte beskriva hur ont det gör att läsa din ironiserande text som i princip ger mig en fet jävla smäll på käften, som jag verkligen inte tycker att jag eller någon annan som har genomlidit ortorexi förtjänar endast pga att du är för lat/oförmögen för att på riktigt sätta dig in i vad denna PSYKISKA sjukdom innebär.
Jag tycker att det framgår EXTREMT tydligt att jag inte kritiserar eventuella personer med psykiska problem, utan själva debattklimatet kring ortorexi och hur problematiken kring oträning/överträning och ätande förs. Jag hoppas du mår bättre!
[…] mig igen. Den här gången är det Jonas Colting som har skrivit ett – för mig – obegripligt inlägg – för att röra om i debatten kring inaktivitet kontra orotrexi (det är vad jag förstår att han […]
Tyckte du att du var rolig när du skrev ditt ”ironiska” inlägg? Satt du och småfnissade över hur otroligt provocerande du möjligen skulle komma att upplevas? Det föll rätt platt, va.
Utöver det faktum att du framstår som en sann fjant är det tydligt att du inte har en aning om vad ortorexi faktiskt innebär. En hög träningsbelastning och ett hälsosamt leverne i övrigt är definitivt inte farligt, och det är det ingen som vill påstå, men att ENBART träna för att slippa en ångest som väller fram genom kroppen som en jäkla ångvält, DET är farligt. Att inte kunna ta en glass en varm sommardag utan att paniskt börja planera hur dessa kalorier skall tränas bort fortast möjligt, DETTA är farligt.
Jag har själv aldrig varit drabbad av detta, men har däremot nära vänner som har levt i ortorexins helvete. Detta har inneburit att de varit tvungna att tacka nej till middagar, häng, fester eller en lunch på stan, på grund av att de vill undvika att äta på ett visst sätt eller för att ett inplanerat träningspass omöjligen kan flyttas på. Och detta handlar om unga tjejer i tidig 20-årsålder. Som du felaktigt vill hävda handlar inte detta om anorexia, ett påstående vilket ännu en gång påvisar att du inte har en aning om vad du pratar om. Det har inte handlat om att svälta sig själv, utan om en besatthet av att äta så nyttigt som möjligt och att allt utanför dessa snäva ramar leder till att en enorm ångest infinner sig. När du så uppenbart inte besitter rätt kunskap gällande sjukdomen ortorexi, är det kanske en dum idé att uttala sig?
Tråkigt att du inte kan kommentera utan att hänfalla till personangrepp…
Gällande det du skriver; ”jag har själv aldrig varit drabbad av detta, men har däremot nära vänner som har levt i ortorexins helvete. Detta har inneburit att de varit tvungna att tacka nej till middagar, häng, fester eller en lunch på stan, på grund av att de vill undvika att äta på ett visst sätt eller för att ett inplanerat träningspass omöjligen kan flyttas på.”
OK, jag ser inte problemet. Det låter som min bror, mig själv under 15 år eller väldigt många av de drivna och ambitiösa människor som jag känner som har tydliga mål.
Vad är ”helvetet” i sammanhanget? Att tvingas göra val och att vara selektiv?
Du mådde bra av det antar jag? Att träna, äta hälsosamt och att leva ett liv där det är det centrala. Då är det ju inga problem . Att vara driven och ambitiös är inte samma sak som att ha ortorexi.
Att må dåligt över att inte kunna göra de val som man mår bra av är alltså inte ortorexi enligt dig?
Må dåligt över missad träning? Må dåligt över att äta ngt onyttigt?
Definiera ortorexi för mig då.
Det handlar inte om att bara”må dåligt”.
Vad handlar det om då? För om vi pratar om medicinska o mätbara parametrar kring hälsa/ohälsa så kommer en träningsfantast (inte anorektiker alltså), om än manisk, att scora långt bättre än en typisk soffpotatis. Som ju dessutom också mår dåligt av o till. Som alla människor…
Så om det inte handlar om att ”må dåligt”, vad handlar det då om?
Ofta uppfattas man som ambitiös och duktig när man lever ”sunt” och tränar mycket. Jag vet själv. Jag har haft ortorexi i några år nu, jag är inte elitidrottare men på alla hälsotester har jag elitvärden i styrka, syreupptagningsförmåga och kondition. Utsidan ser fantastisk ut. Jag är 31 år. Jag har tränat ca 6-7 dagar i veckan i flera år och mer och mer uteslutit livsmedel jag ansett ”dåliga” utifrån media och bloggars info. Jag har inte ätit kolhydrater på flera år och jag kan aldrig äta något som ses som onyttigt (tex socker eller fet mat) jag har haft skador men tränat ändå. Stressfraktur i fot som läkte en vecka innan jag sprang maraton. Lyckoruset är fantastiskt efter ett träningspass men ångesten av att behöva inruta sig och inte kunna vara spontan med mina vänner och familj, att försaka dem och alltid sätta träningen först har tärt på mig. Ångesten är starkare än kärleken till dem jag bryr mig om i livet. För några år sedan hade jag älskat din text för den bekräftar allt det jag vill höra! Kör på bara, strunta i alla ”latmaskar” som inte fattar grejen och tänk på dig själv. Jag är lycklig med min träning -men vad är lycka? Nu tänker jag lite annorlunda, jag vill styra mitt liv. Jag vill inte att marknaden, reklam, pengar eller vissa exeptionella livsmedel ska avgöra mitt liv. Jag vill ha familj och kunna sätta dem framför min träning. Jag vill inte att träning och kost ska vara hela mitt liv, jag vill slippa stressen över att få in min träningsmängd tillsammans med heltidsjobb, villa, hund och barn i framtiden. Jag vill kunna ägna min man all min uppmärksamhet istället för att ständigt tänka på träning eller nästa måltid. Du tänker säkert: men gör det då! Det kan jag inte idag för jag har kört för hårt, jag har hormonrubbningar och obalanser på grund av att jag tagit bort viktiga livsmedel. Det har gjort mig tvångsmässig och rigid. Jag kan i dagsläget inte få barn för mina östrogennivåer är för låga. Jag är stressad inuti och enda utvägen är att träna för att bli av med det. Just nu är jag inte fri men jag vägrar acceptera att mitt liv ska vara så. Jag vill umgås mer med min familj, mina föräldrar lever inte för alltid och när de går bort och jag inser att jag levt mitt liv på en träningscykel istället för att hänga med dem, hur känns det? Träning är underbart men det finns så mycket mer i livet som jag vill uppleva och känna lycka inför. Det får aldrig plats om träning och kost ständigt tar upp denna plats. Jag vill vara fri. Så tänker jag.
Tänkte du acceptera min kommentar eller är den på något sätt kränkande? :-):-):-)))
Nej, jag blir sällan kränkt. Men den var både osaklig, irrelevant och helt O-T. Och om du inte kan kommentera utan att komma med personliga påhopp så behöver du inte bemöda dig med att kommentera alls.
Även om din avsikt inte är att driva med med oss som lider av ortorexi så går det inte att se förbi det faktum att du faktiskt gör det. Meningar som ”Behöver också stöd i mitt dagliga ätande. Jag har svårt att hålla mig ifrån den nyttiga maten hemma i min ensamhet.” blir ett sätt att förminska ett problem som faktiskt tar över människors vardag. Och det handlar inte om att den nyttiga maten i sig är ett problem – utan det sätt du driver med människor som faktiskt är sjuka.
Att väcka en debatt om det faktum att vissa människor inte tränar eller tänker på näringsinnehållet i mat är en sak, att bagatellisera en sjukdom som ortorexi är en annan.
Det känns som om du ursäktar ditt inlägg med saker som ”det här är inget forum, det är min blogg” men samtidigt måste du inse att om alla människor säger ifrån sig sitt ansvar och alltid yrkar på yttrandefrihet så har vi ett problem.
Att man har photoshoppat kvinnor på omslag, att tidningar riktade mot tonåringar hetsar kring utseende och att varenda nyhetssajt har inlägg om hur ”man går ner i vikt snabbt” är alltså något som inte heller är fel eftersom de i sådant fall också kan avsäga sig sitt ansvar.
Om du själv skulle ha/få en dotter/son som misshandlar sin kropp till den grad att hon/han knappt orkar gå den korta promenaden hem från tunnelbanan på grund av utmattning, som blir livrädd för socker och som aldrig kan sova över hos kompisar för att det rubbar träningschemat och som fasar inför utlandssemester pga. kontrollbristen – ja då kanske du kommer förstå vilket helvete man går igenom med denna sjukdom.
Jag själv är FÖR en hälsosam livstil. Jag är FÖR näringsrik mat och jag skulle aldrig starta en debatt med en vän för att hon väljer bort godiset på lördagskvällen. Men samtidigt är jag medveten om det problem som finns i samhället idag. Jag är medveten om att besattheten av nyttig mat och träning kan bli ohälsosam. Jag är medveten eftersom jag i detta nu genomgår en behandling. Men alla de andra som ännu inte kommit till insikt med sina problem har nu fått näring till sitt sjukliga beteende tack vare ditt inlägg.
Men ja, du har fått en reaktion vilket antagligen är precis vad ville. Och att väcka debatter är så klart inte fel – jag förstår bara inte varför man alltid måste välja att göra narr av människor när man gör det!
Du kan läsa i mina inlägg att jag inte driver med de som ev har äkta ortorexi, vad det nu är (eftersom alla verkar ha sin egen tolkning) utan av hur debatten förs, de hämmande och rent felaktiga rekommendationerna kring hur man ska träna o leva (för att undvika ortorexi) och hur man blandar ihop det ena med det andra. Flerparten drar likhetstecken med anorexi så varför inte bara kalla det för det i så fall?
Jag använde enbart uttrycket då du redan gjort detsamma i din text i meningen ”Jag har naturligtvis inte för avsikt att driva med de få individer som faktiskt lider av äkta ortorexi”
Mår man psykiskt dåligt av sin relation till överträning och mat så finns det en risk av att man lider av ortorexi. Trivs man däremot med sitt levnadssätt och tar hand om sin kropp så är risken däremot inte särskilt stor. Så om du nu ingår i kategori nr 2 förstår jag inte varför termen gör dig så upprörd?
Och om du är rädd för att folk ska använda ortorexi som en ursäkt till att inte vara hälsosamma så undrar jag bara – varför? Dessa individer hade säkerligen hittat något annat att skylla på om termen ortorexi inte fanns. Att termen existerar påverkar med andra ord inte deras vardag i någon större utsträckning, men för de människor som får diagnosen kan det rent ut sagt vara livsavgörande.
Och enbart för att du säger att du inte driver med de som lider av sjukdomen så tar det inte bort det faktum att du i detta inlägg bagatelliserar och förminskar en ätstörning som förstör människors möjlighet till en trivsam vardag.
Om nu rekommendationerna kring mat och träning är de som stör dig varför inte föra en debatt kring det istället? Varför känner du att du måste förlöjliga en sjukdom bara för att du inte förstår dig på den? Eller resonemangen kring den?
För att diagnosen anorexi ska sättas så måste personen ha ett visst bmi och för att lida av bulimi måste du vara spybenägen. (För att göra det enkelt, ätstörningar är mer komplexa än så) På ”senare tid” har man dock kommit till insikt med att det finns människor som inte uppfyller kraven till ovanstående men trots det har en väldigt osund relation till sin kropp, mat och träning. Och i detta fall kan man lida av ortorexi.
Och det är inte som om diagnosen fastställs så fort man får lite ångest över att missat träningspass, enbart äter hälsosamt eller har en ”ful-dag”. De flesta människor har säkerligen dagar där man inte känner sig i toppform, där man ångrar den uteblivna träningen eller där man känner att man inte vill trycka i sig socker och ohälsosamma fetter. Men när ätandet och träningen och den egna kroppen leder till så pass mycket ångest att det blir omöjligt för en att njuta av livet i sin helhet – ja då finns ett problem som vi inte kan ignorera.
[…] över detta samt detta igår via Facebook. Två inlägg som berör “sjukdomen” ortorexi (en typ av ätstörning […]
Det handlar om ett beteende som man gör att man inte kan leva ett fullgott liv. Många av dessa människor söker till slut hjälp för att de inte på egen hand kan bryta sitt beteende. Är det då fortfarande ett hälsosamt liv de lever?
Definiera fullgott liv. Beteende, ett bra eller dåligt? Beroende, ett bra eller dåligt? Det är väldigt många variabler här.
Du får gärna svara på min fråga så återkommer jag med alla de definitioner du efterfrågar ;-). Det är svårt att diskutera när viljan att förstå vad andra menar inte finns. OM man söker hjälp för att kunna bryta sitt beteende, i andras ögon ett hälsosamt liv, ett beteende som man anser själv påverka exempelvis sitt sociala liv, är det fortfarande hälsosamt?
Jag anser verkligen inte att en livsstil som påverkar det sociala livet för ohälsosamt! Vad är förresten ”socialt liv”? Att fika med kompisar på sta´n varje dag o gå på krogen? Jag vet hur många som helst som gjort medvetna val som på många sätt smalnat av och nischat livet utanför den valda vägen man vandrar.
Det är ju en rätt stor skillnad på att ha en ”aktiv livsstil” och ”att vara beroende av träning/hälsa”. I det senare fallet pratar vi om en sjukdom och den bör också behandlas därefter och inte som en norm. Det är alltså inte så smart att kollektivt prata om att det är farligt med träning och hälsa och att vi bör träna mindre och äta snabbmakaroner. Sen tycker jag dock generellt att det är en ganska oskön inställning att det måste vara antingen eller, och att det är ”bättre att träna för mycket än för lite”. Vad hände med balansen i livet? Det är så otroligt få människor som ens vet vad balans skulle innebära för dem. Och det gäller inte bara träning och kost, utan det handlar ju likväl om jobb, relationer, drömmar etc. Men det kanske i och för sig är ett helt annat kapitel.
Om du följt mig så skulle du vetat att jag dissar quick fixes och genvägslösningar stenhårt! Vadå balans? Jag pratar hellre om vad som är norm. Idag är normen att Fredagsmysa och ha en låg ribba för sina fysisk prestationsförmåga. Folk behöver höra att de kan träna mycket mer och att inaktivitet är det värsta som finns.
Vill bara lägga till att ortorexi inte har med den träningen som man mår bra av att göra, utan när man bryter ned sin kropp har ångest depression inte äter tillräckligt osv. Att äta 900kcal om dagen och träna tre, må dåligt vara deprimerad och bryta ned sin kropp så att den inte fungerar som den ska. Oavsett vad du säger så ÄR ortorexi en sjukdom precis som anorexia och bullemi, och det är ingenting som vi drabbade kan rå över själva och det ÄR otroligt svårt att ändra ett så självdestruktivt och hårt in-nött tankemönster. Jag vet att ni tycker att ni är duktiga hurtiga och att alla andra suger och att ortorexi är ett påhitt för att slippa vara hälsosam( måste dock hålla med om ATT VISSA HAR VÄNT DET TILL DET) men kolla på tex. @larssonlina som nu är hur grym som helst och ett otroligt stor inspiration för många och säg till henne att hennes ätstörningsperiod inte existerade och att hon egentligen mådde bra då! Blev otroligt ledsen och arg när jag läste detta och det är tydligt hur lite du förstår. Tycker inte att du borde söka hjälp för din ätstörning men däremot din bristande (icke existerande) sympati för andra människor.
Som du beskriver det är det ingen skillnad mellan anorexi och ortorexi. Exakt samma symptom o samma förhållningssätt.
Att ortorexi är en form av ätstörning är just vad många av oss försöker påtala. Som diagnoskriterie för anorexi finns t ex en undre BMI-gräns på 18. Därför är det inte ovanligt att individer vars sjukdom innebär att de tvångsmässigt och ångestfyllt tränar extremt hårt och äter extremt nyttigt inte diagnoseras som anorektiker. Här är exempel på en annan fantastiskt duktig löpare och enormt modig tjej vars problem man förringar när man driver med begreppet ortorexi. http://vigillartraning.blogspot.se/2014/02/historien-upprepar-sig.html
Finns inget problem finns inget behov av ”diagnos”. Så helt riktigt, väljer man att tolka ortorexi som du gör kan man raljera över begreppet och kalla det myt. Men seriöst. Alla vi som äter sunt och tränar hårt kan säkert klara av att både bemöta belackande fredagsmysare som uppmuntra dessa till ökad rörelse och bättre kost utan att behöva göra anspråk på en term som är avsedd för de individer som lider av och själva önskar ta sig ur en beroendesjukdom. (Du vet att Dr Bratman avsåg en störning där den drabbade själv lider av sitt beteende)
Det måste finnas ett sätt att komma åt folkhälsoproblemet inaktivitet och dålig kost utan att förringa ett annat problem som faktiskt existerar och folk faktiskt lider av. Vad sägs om att vi som är friska lämnar tillbaka termen ortorexi till dom som faktiskt lider av det? Vi behöver ju ändå inte en diagnos så varför ta på oss ortorektikerstämpeln bara för att förklara dess överflödighet? Om du ägnade en liten stund åt att studera ätstörningar och dess diagnoskriterier tror jag du snabbt skulle komma fram till att anorexi och bulimi inte täcker alla varianter utan det finns behov av kompletterande termer. Kan vi inte bara låta ortorexi vara vad Dr Bratman avsåg och vad sjukvården använder som begrepp för ett beteende som orsakar lika mycket psykiskt lidande som övriga ätstörningar?
Att år 2014 uppmana befolkningen till att träna mindre känns rent absurt.
Att påstå att ortorektiker äter nyttigt känns även det absurt då nyttig föda i min värld består av mat som gör dig gott. Hur kan otillräckligt med mat vara nyttigt? Hur kan nyttig mat ge dig psykisk ohälsa?
Håller med om att problemet existerar liksom många andra psykiska besvär. Men definitionen…
LÄS DENNA KOMMENTAR!
Kan inte bara människor som inte drabbats av denna sjukdom sluta spekulera i vad den innebär och sluta kommentera något som ni uppenbarligen inte förstår. Har ni inte haft ortorexi eller annan ätstörning har ni INGEN JÄVLA ANING om vad ni snackar om. Det är ett helvete. Jag är fortfarande inte helt frisk men det är en sak att äta hälsosamt och en heeelt annan att ha en hälsosam livstil. I ortorexin är ångesten och känslan av otillräcklighet ständigt över en man kan knappt sitta still och inget utom det absolut nyttigaste kommer lämna dig utan ångest. Man är manisk. Det handlar om rädsla och sitter i huvudet och livstilen är det man tar ut det på.
Idag äter jag fortfarande hälsosamt och tränar mycket men det är en jäkla skillnad på det och att ha ortorexi. Nu kan jag faktiskt slappna av, känna mig nöjd med mina prestationer, vila när jag måste och äta en extra portion om jag behöver. Dessutom kan jag säga ja till efterrätt om det bjuds och faktiskt njuta av det. Detta är hälsosamt och om man tror att alla slänger sig med diagnoser för att få sympatier eller dylikt så är ni helt ute och cyklar. Tjockisar och folk med ortorexi hänger inte ihop på något sätt. De är helt olika problem och båda två behöver adresseras.
Om du nu tog bort hela mitt inlägg, varför då publicera en rättelse jag gjorde som tillhörde just det inlägget? Ser ju ganska komiskt ut……Var jag för provocerande i mitt inlägg? Eller gick du helt enkelt bet?
Bet? Jag har ju skrivit fyra uttömmande blogginlägg i frågan så jag är knappast svarslös under alla omständigheter. Jag tar inte bort provocerande inlägg, bara de som är OT eller som kommer med personangrepp.
Vad lessen jag blir när folk talar om något som de inte förstår sig på.
Ortorexi betyder inte att man äter för hälsosamt eller tränar för mycket. Ortorexi är när man är sjukligt besatt av mat å träningen så att man gör allt för att få äta bra och träna så att man säger hej då till alla social sammanhang som du egentligen vill gå på men de går inte för att då kan du inte träna å där kommer de finnas mat som man inte kan äta. De vill säga när du mår så psykiskt dåligt om du inte får träna eller om du råkar äta nåt som inte är hälsosamt. Och det leder till olika tvångstankar, deperssion, hetsätning eller att straffa kroppen med alldeles för mycket träning (jo man kan överträna, man behöver låta kroppen vila). Vet inte om ni förstår vad jag menar, men läs på mer innan ni för en talan om något som ni verkligen inte förstår er på.
Jag har alltid mått dåligt när jag inte får träna. Jag anser mig inte sjuk för det.
Jag tycker inte att det ger dig rätten att själpa kampen för de som faktiskt anser sig sjuka, dock. Dina uttalanden om ortorexi gör inget annat än att hjärtligt dunka folk utanför riskzonen i ryggen, uppmuntra folk i riskzonen att fortsätta, och förstöra för de som faktiskt anser sig sjuka och behöver hjälp.
Det ger mig rätten att uttala mig om debatten, jo. Och jag dunkar folk hjärtligt i ryggen som en inspiration att göra det mesta av sina förutsättningar, inte att ge upp i förtid. Jag betonar igen, vilket går att läsa i alla mina blogginlägg i frågan, att jag känner sympati med de som faktiskt lider av psykisk ohälsa. Oavsett orsaken bakom den.
[…] och är vass på att skriva provocerande texter så kan man få mycket publicitet den vägen. Som Jonas Colting när han med hjälp av en rejäl portion ironi försöker visa att ensidiga debatter har en […]
Hej Jonas!
Jag tycker att du har försuttit en chans att diskutera problemet ortorexi på allvar i dina två senaste inlägg.
Även om det finns andra folkhälsoproblem som är större så är kanske ortorexi ett större problem, som är mindre diskuterat, för dem som läser och lyssnar på dig.
Jag tycker också att diskussionsklimatet, förhållningen till andra åsikter och andra människors val av livsstil tyder på intolerans och bristande respekt.
Jag har nämnt detta i ett av mina blogginlägg:
http://www.runnersworld.se/blogs/ottoelmgart/kost-och-traning-som-religion.htmi
Med vänlig hälsnng,
Otto
Om det är någonting som jag gjort så är det att diskutera på ALLVAR! Men det är ingen diskussion. Det är en blogg. Min blogg! Där skriver jag vad JAG tycker. Jag gör ingen enkät innan för att sedan skildra den mest genomsnittliga åsikten… Sedan släpper jag in kommentarer så länge de är relevanta till ämnet, inte innehåller personangrepp eller felaktigheter. Jag har full respekt för andra åsikter men du verkar mest ha problem med att jag har varit så tydlig med min egen åsikt. Problemet är kanske att du helt enkelt inte håller med.
Ditt blogginlägg var inget vidare heller. Jag ställer mig verkligen inte bakom några påhopp eller sarkasm mot överviktiga, om någon i ngt kommentarsflöde på sociala medier gör det kan jag dessvärre inte kontrollera det. Hade du lyssnat på mina föreläsningar så hade det framgått med all önskvärd tydlighet att jag är den största kritikern mot utseendefixering och hyllandet av ytliga attribut.
Underbart!! Du glömde ta upp att det självklart inte är ditt fel att du fått ortorexi, det är ju de sociala medierna och medier i allmänhet som gör att du blivit sjuk! Ingen person ska behöva ta eget ansvar för något i sitt liv.
Jag tar verkligen illa upp av det här inlägget och av mycket annat som du har skrivit. Blir uppriktigt ledsen. Det är oerhört repektlöst mot dem som har/har haft ortorexi att kalla ortorexi för ett påhitt av ”de som är lata”.
Vad menar du med ”mycket annat” jag skrivit? Du kanske är en person som tar illa upp i allmänhet?
Skriv inte citationstecken runt något som i själva verket är dina egna ord och din egen tolkning! Jag skulle aldrig uttrycka mig på det sättet som du fuskciterat mig på ovan. Tycker att du ska läsa mina inlägg igen om du tolkat dem så illa.
Du är väldigt oförskämd. Du hade vunnit på att ha en lite mer ödmjuk approach istället för att ha taggarna utåt. Du hade förmodligen fått över fler på din sida om du inte satt dig på så höga hästar. Försök tänk dig in i andras situation. Du kan omöjligtvis ha det enda rätta svaret på hur man lever hälsosamt. Sluta spy galla över folk med en annan livsstil eller bagatellisera riktiga sjukdomar. Gör om gör rätt. Det finns ingen ursäkt för att bete sig illa. Oavsett om det är din blogg eller yttrandefriheten det handlar om. Det är bara du som drabbas i slutändan av din oförmåga att se ”outside the Box”. Ingen gillar en besserwisser.
Jag har inget behov av att få fler på min sida. Det här är min åsikt i frågan, ödmjukt eller inte. Är jag oförskämd? Jaha, det var åtminstone kritik som var unik i sitt slag. Tack för din kommentar, den fick mig att skratta lite åtminstone.
/Besserwissern
Jag skrattar inte heller. Humorlöst o nedlåtande inlägg. Totalt empatilös.
Du måste missat den kursiva delen längst ned. Antingen det eller så lider du av selektiv varseblivning.
Haha skrattar !!! Verkligen !!! INTE!!!!!!!!!!!! Säg till när du ska skriva ett inlägg om hur du låtsas vara cancer sjuk!!! Säg till då!!!
Det är ju inte överhuvudtaget jämförbart. Så dåligt. Ortorexi handlar ju om ett i grund o botten väldigt sunt beteende som av någon anledning går överstyr. Om man överhuvudtaget ens ska acceptera ortorexi som diagnos. Cancer är ju bara 100% dåligt och fruktansvärt och dåligt och absolut inte som en följd av att man har överdrivit något som är bra.
Men om du absolut vill nämna cancer så får du gärna gå in på vetenskapsjournalisten Ann Fernholms blogg http://www.ettsotareblod.se och läsa om hur just socker triggar och göder cancerceller. Socker och raffinerad mat, precis det som jag tycker att debatten borde handla om…
Bara för att inte just du har ortorexi så betyder inte det att andra människor med ätstörningar mår bra av att träna mycket, utan de känner istället tvån över att att träna och äta nyttigt. Bara för att ortorexi inte visar sig lika mycket utåt eller tar lika mycket skada på kroppen som anorexi så betyder det inte att ortorektiker mår psykiskt bättre än anorektiker.
Väldigt ofräsch att göra narr av folk med en psykisk sjukdom. Antar att du tyckt det känts moraliskt fel att göra ett sånt här ”göra-narr-av-inlägg” angående folk med cancer så förstår inte varför det känns mer okej att göra det med en psykisk sjukdom. Är det för att psykiska sjukdomar inte syns utåt, och du därför har bilden av att ätstörningar (eller andra psykiska sjukdomar) inte är så pass vanliga som de är?
Ellen
Cancer är inte bra någon gång. Träning och medvetet ätande är bra i egentligen hur stora doser som helst. Mycket dålig jämförelse.
Vill tacka Colting för detta Argumentum Ad Absurdum han levererar ovan, och att han tar sig an denna tyvärr alltför vanliga retorik. Jag har själv ett ganska måttligt intresse för mat och träning, jag tränar inte i närheten av så mycket som Jonas gör t.ex.. Äter gör jag nog snarlikt, eller till och med bättre. 🙂 Men jag har mer än en gång fått utstå blickar och kommenterar som implicerar att det jag gör är sjukt och sjukligt. Från både min familj och från främlingar.
Tydligen är utgångspunkten att socker och passivitet är något njutningsfullt. De människorna tycker jag egentligen bara synd om. De har uppenbarligen aldrig ätit en god måltid under hela sitt liv, de har aldrig upplevt den genuina lyckan och välmåendet som stammar från en hälsosam diet som består av endast en lång rad god maträtter med ypperliga råvaror, den ena godare och mer delikat än den andra. Eller välmåendet och den dusch av endorfiner, dopamin, serotonin, och testosteron som ett intensivt träningspass innebär, som jag efter att ha genomfört känner mig som en ny människa på grund av. För mig innebär god mat och träning närmast en form av hedonism. Jag drivs nämligen inte av ett dåligt samvete. Jag drivs av njutning. Sockerrik mat gör t.ex. mig direkt och akut illamående. Och det skulle den med stor säkerhet göra alla andra också om de inte misskött sin kropp så till den milda grad att den nu är beroende av socker i stället för att identifiera den som det toxin det är (de negativa konsekvenserna kan man dock inte fly i från). Efter att ha avslutat ett träningspass längtar jag till nästa gång jag får träna, just för att själva träningen är en njutning i sig, en ynnest närmast, som jag är tacksam för att få utföra (det är inte alla människor förunnat att ha den hälsa och rörlighet som krävs för att träna). Det sammantagna välmåendet som den livsstilen ger mig kan knappast mäta sig med en ynklig påse lösgodis. Det är två olika universum av njutning, och det är de som tydligen anser att jag är konstig och sjuklig som missat poängen. Inte jag.
Ja du Jonas, lite ödmjukhet hade ju inte skadat. Att ironisera över något som du uppenbarligen är helt okunnig om är bara pinsamt. Att andra inlägg stödjer din okunskap är beklagligt. Ortorexi handlar inte om nyttig mat och idogt tränande utan det I KOMBINATION MED EN ALLVARLIG ÅNGESTPROBLEMATIK. Alla som tränar mycket, ofta eller intensivt i kombination med ett välmående har väl självklart inte ortorexi. Hur svårt får det vara? Den här debatten är hänsynslöst okunnig och respektlös mot de som verkligen drabbats. För debatten upp på en ny nivå.// Anna, mamma till en drabbad ung man.
Ångestproblematiken är sjukdomen. Träningen och ätandet är bara en manifestation av den. Du kanske har missat att jag i samtliga mina texter har uttryckt sympati med dem som verkligen lider av mental ohälsa…
[…] läste Jonas Coltings inlägg; Ortorexi och fredagsmys samt Jag har ortorexi! Ett rop på hjälp. Försöker att inte bry mig för jag förstår ju tankesättet och ironin fyller definitivt ut […]
[…] hans inlägg om ortorexi här, här och […]
Läst den här parodin?
http://m.runnersworld.com/fun/non-runner-dies-while-not-running
[…] tidigare inläggen i ämnet hittar ni här, här och […]
Haha haleluja på det inlägget!! ”Samma” kritiker” är på mig om att jag tränade under hela min graviditet, jag skulle tydligen ligga still och vila. De var på mig om mitt kostval under gravitideten. ”Men nu måste du väl att pasta och unna dig godis”. Men va faan?! Absolut inte, ska jag utsätta mitt barn för saker som jag själv inte vill stoppa i mig? Just nu får jag dagligen syrliga kommentarer om min 1-åriga dotterns kost. Det är tydligen jättesynd om henne som aldrig ätit varken spannmål, socker eller mjölkprodukter. Hon älskar frukt och bär, alla rotfrukter, svamp, kött, fisk och fågel. Stackars barn! Hon började gå vid 9 månaders ålder utan varken gåstol eller hoppgunga och språket flödar redan. Stackars barn! För att inte tala om hennes morsa som paddlade Åre Extreme 3 månader efter förlossning (självklart ortorektiker). Jaja dottern vet inte vad godis är och jag vet inte vad foglossning är, oss är det verkligen synd om, vi behöver hjälp!
Jättebra för dig att du gillar att träna och äta nyttigt, verkligen fantastiskt!
Personligen blev jag besatt av att träna och äta nyttigt i september 2012, då jag läste artiklar om nyttig mat och träning, tittade på bilder av vältränade magar och tänkte på hälsa och mat all min vakna tid. För att göra en lång historia kort: jag prioriterade träning och kost framför allt annat och förlorade allt jag värdesatte i mitt liv, dvs socialt umgänge, te med mjölk och honung, tv-serier och böcker, etc. Jag tänkte så mycket på kost och träning att jag varken hade kraft eller tid kvar till annat. Jag har aldrig varit så olycklig som jag var då, eftersom jag åsidosatte hela min personlighet och mina verkliga intressen för att kunna uppnå idealet ”den sunda perfekta människan”.
Det jag vill ha sagt med det här är att:
Alla är inte gjorda för att träna två gånger om dagen. Alla prioriterar inte som du. Folk spenderar sin tid och energi på olika saker och vem är du att avgöra att de prioriterar fel? Du är priviligierad som trivs med att träna som du gör. Alla har inte din personlighet och ditt psyke, så snälla förminska inte alla som inte är som du. Jag mår tusen gånger bättre nu när jag har fredagsmys flera dagar i veckan än när jag hade ångest över tanken att behöva äta tårta på min egen födelsedag.
Håller så klart med om att träna och äta nyttigt är bra det vet ju alla något allmänbildade personer. Dock håller jag med om de som kritiserat dig Jonas. Det är mycket osmakligt att driva med de som har ortorexi och det är inte samma sak som bulimi eller anorexi! Det vet du nog också.
Du mår säkert bra av att leva som du gör men att kalla sig hälskonnässör och inte ha bättre omdöme är osmakligt och ett tecken på okunskap enligt mig. Ta ansvar när uttrycker dig i sociala medier, tänk på att många unga killar och tjejer kanske inte har förmågan och erfarenheten att urskilja ironi eller fakta från tyckanden. Gör ditt jobb och ta ditt ansvar. Kanske är du inte heller så ”frisk” som du tror. Många med ortorexi ser inte det osunda i sitt eget beteende.