DET ÄR FREDAGSMYSET SOM BÖR IFRÅGASÄTTAS! INTE TRÄNING OCH NYTTIG MAT!
I TV4;s Helt Sjukt den 9 april så debatterades ortorexi. Programledaren David Hellenius flankerades av bland annat läkaren Erik Rydlund, hälsoexperten Yvonne Lin och journalisten tillika löpentusiasten Claes Åkesson. I programmets svallvågor har ortorexi diskuterats i massmedia och i sociala medier.
Utgångspunkten för diskussionen är antagandet att det idag finns ett växande problem med människor som tränar för mycket och äter för nyttigt och att det skulle leda till en osund fixering som orsakar ett osunt beroende.
Så dumt och missriktat! Vilka signaler sänder den retoriken? Hur kan träning och nyttig mat bli ett osunt beroende? Och hur många lider egentligen av äkta ortorexi?
Det är väl snarast så att 99% av svenska folket skulle må bättre av att röra på sig mer och att äta mer samvetsgrant! Att det sedan finns människor med tvångsmässiga beteenden har inte med ämnet att göra. De finns representerade i alla företeelser och i alla samhälleliga skeenden. Men att problematisera en medveten livsstil som kretsar kring träning och hälsosam mat är lika dumt som att säga att anorexia beror på vårt behov av att äta.
Kan man träna för mycket? Naturligtvis. Men att träna för mycket är långt mindre skadligt än att träna för lite. Inget är så destruktivt för vår organism som brist på aktivitet, stimulans och syresättning. Vår mänskliga kropp är gjord för rörelse och aktivitet. Varje dag och helst flera gånger per dygn. Människan har en enorm kapacitet att återhämta sig ifrån fysisk överansträngning och trötthet. Men vi återhämtar oss inte ifrån underansträngning. Tvärtom, det tar livet av oss. Underansträngning tillsammans med raffinerad och sockerspetsad kost är orsaken till vår samtids vanligaste dödorsak, nämligen livsstilsrelaterad hjärt- och kärlsjukdom. Att i ljuset av den vetskapen lyfta träning och nyttig mat som ett problem, är helt barockt.
I mitt yrke som idrottsman, föreläsare, författare och hälsocoach har jag aldrig träffat någon som blivit sjuk av att träna för mycket eller av att äta för nyttigt. Däremot träffar jag varje dag människor som lider av den raka motsatsen; stillasittande och onyttig mat.
Hur många känner ni som mår dåligt av att äta för nyttigt? Hur många känner ni som är sjuka av att ha sprungit i skogen för ofta?
Vi lever i en tidsanda som hyllar de snabba kickarna. Det leder till en genvägsmentalitet kring hälsa i allmänhet och träning, kost och vila i synnerhet. Istället för att jogga en timme i skogen söker många en femminuterslösning. Istället för att ägna tid åt att handla och laga mat från råvaror ersätts måltider av pulvershakes och halvfabrikat. Istället för att sova tillräckligt på natten så tror många att begreppet ”vila” handlar om att vara inaktiva på dagen, ivrigt påhejade av experter som Lin och Rydlund. Istället för att leva rörliga och fysiska liv så spenderar svenska folket kvällarna i TV-soffan i sällskap med godis och läsk under det numera närmast institutionaliserade Fredagsmyset. Ett Fredagsmys som också spiller över till Lördagsmys och Söndagsmys. Vem ägnar sig istället åt Fredagslöpning med hela familjen? Vi har en generation barn som idag växer upp och som kommer att associera värme, kärlek och familjetid med socker och stillasittande. Det är ett problem! Vem diskuterar det? Det, om något, är Helt Sjukt!
Jag vill påstå att inget är så mänskligt som vårt behov av att möta motstånd. Människan är en uråldrig biologisk organism som härstammar ifrån tusentals generationer av samlare, jägare och nomader. I vårt DNA finns ett djupt nedärvt behov av att få jobba sig fysiskt trött. På det sättet fungerar träning idag som en ventil för den moderna människan, balansen mellan den överstimulerade hjärnan och den understimulerade kroppen. Det är därför inte sjukligt att ha dåligt samvete eller känna sig olustig över ett missat träningspass, det är istället en helt naturlig reaktion och något sunt! Det är stillasittandet som borde ge oss dåligt samvete.
Livet handlar om att inte ge upp. Hälsa handlar om att göra det bästa man kan med det man har. Ibland gör det ont. Både livet och kroppen smärtar. Det är också naturligt. Men det betyder inte att vi ska ge upp för det. Det finns otaliga exempel på människor som trots handikapp, skador, ålder och problem lever så aktivt som det bara går. Människor springer både marathon och kör triathlon med höftproteser, knäproteser och diskbråck. Det gör ont men värdet och effekterna av att göra, av att vara aktiv, är långt större än smärtan. Att inte göra och att sitta still är sällan lösningen.
Hur mycket ska man då röra på sig? Varje dag! Gärna två gånger. Hur mycket ska man vila? Varje natt! Och hur nyttigt ska man äta? Så nyttigt man kan!
En löpare i 80-årsåldern sade en gång till mig: ”You don´t stop running when you get old. You get old when you stop running”
Ortorexi är vad Fredagsmysarna kallar aktiva människors strävan att leva så bra det går.
PS: Läs också https://coltingblogg.com/2014/04/22/jag-har-ortorexi-ett-rop-pa-hjalp/
Jonas Colting - Hälsokonnässör 
Klockrent jonas. Mår alltid skit när man missar ett pass. Säger jag det högt kallas jag extrem
Bra skrivet, Jonas!
Bra perspektiv på diskussionen som jag inte reflekterat över.
Undrar vem den 80-årige gubben var.
Citatet är myntat av Christopher McDougall.. Håll dig till sanningen junior.
Skärp dig, Det citatet har varit i omlopp LÅNGT innan hans bok kom ut 2006. Vem som myntade det vet jag inte och har aldrig hävdat så heller. Dä
Fast fortfarande är det ju ett uttalande som betyder precis ingenting som har någon verklighetsförankring. Rent nonsens, rent av. Fast kanske kul att citera om man vill säga något utan betydelse?
Gjorde en liten snabb sökning och det visar sig att 80åriga gubben som sa det var: Jack Kirk och han ska ha sagt det efter sitt 67 Dipsea lopp som 96åring. Och det ska vara från 2002 och det Christopher McDougall citerar i sin bok Nils.
Nils håll dig till sanningen senior.
Sjukt bra Jonas! TACK!
Måste först säga att jag inte läst hela inlägget. Varför? I din jakt att förvränga allt till sin ytterlighet, orkar man inte. Nej jag brukar varken läsa din blogg av den anledningen eller kommentera de gånger jag gjort det, men denna gång kan jag inte låta bli.
Tyvärr är ortorexi vanligt idag, det vet vi som driver sportklubbar och ständigt befinner oss i en social träningsmiljö. Med social träningsmiljö menar jag en sportklubb med flera hundra besökare per dag.
Ortorexi är en lika allvarlig ätstörning som anorexi och bullemi. Det du verkar ha missförstått är att ortorexi främst är en psykologisk störning, där personerna inte klarar av att ha kontroll utan det blir ett tvångsmässigt beteende.
Det är något helt annat än att träna mycket och äta sunt. Ortorexi är alltså ett problem, lika mycket som den stillasittande fetmaökande delen av befolkningen.
Om du inte ens brytt dig om att varken läsa hela inlägger eller se programmet ifråga så är ditt bidrag till debatten på min blogg ointressant.
Jag undrar ju då vem det är som avgör vad som är tvångsmässigt? Jag själv går till gymmet varje dag, 7 dagar I veckan och har gjort så I 20 år och det är I allra högsta grad ett aktivt medvetet val, det är ingen högre makt eller röster i huvet eller någon annan vuxen person som tvingar mig att göra det, det är helt och ett medvetet aktivt val från mig, och ingen annan än mig. Vem avgör vad som är för mycket av något och för vem i sådana fall. Endast jag som enskild individ kan avgöra vad som är mycket eller lite för min kropp, det är helt omöjligt för någon annan att avgöra. Man säger att det är tvångsmässigt när det är vadå? Vad är utgångspunkten, referensen? Utgår man från sig själv när man påstår att någon annan tränar tvångsmässigt. Är referensen då följande; Åh sådär mycket tränar inte jag, då kan det inte vara annat än tvångsmässigt. Ställ då nästa fråga, vem tvingar i sådana fall dessa personer att träna ”för mycket”? Psykologiskt säger ni! Vad är det, frågar jag? Röster i huvet, eller? Nä det där skitsnacket handlar bara om att rättfärdiga sin egen jäkla latmask, inget annat. Man framstår som så jäkla mycket bättre när man diagnostiserar driftiga och duktiga människor med ett snoffsigt sjukdomsnamn, men egentligen är ni bara lata, orkeslösa och brutalt avundsjuka. Det är återigen jantelagen som framträder så makalöst tydligt. Beröm och beundra dem som faktiskt tar hand om sig genom en sund livsstil för det är inte dem som belastar sjukvården och skattemedlen. Tack för ordet.
Oroligt bra och inspirerande inlägg! Det är precis sant, allt du skriver. Tack! /Sabina
Kan inte säga det bättre än du Jonas. Efter att börjat träna mera (+7 gånger/vecka) och äta mera nyttigt mår jag extremt mycket bättre.
Jättebra skrivet och håller med dig totalt, dock skulle jag vilja påstå att det finns för mycket träning också -nämligen då man inte alls låter sin kropp återhämta sig ordentligt.
Men att kalla det sjukt tycker jag ändå är överdrift (obs. Inte sett programmet du refererar till)…
Bang! Rätt på spiken – igen!
Jag tillhör själv dem som älskar både träning och nyttig mat och har alltid sett det som idel positivt. Jag fick mig dock en tankeställare när jag såg programmet. Jag inser att det finns både i mig och hos många i min bekantskapskrets ett lite sjukligt beroende till livsstilen som om den inte kan följas orsakar nedstämdhet, abstinens och i vissa fall ångest. Att inte få träna eller äta nyttigt ger olustkänslor, precis som vid vilket sjukligt beroende som helst. Så mentalt tror jag att många fler än vad vi tror ”lider”. Fysiskt däremot är det troligen mest några bland elit eller möjligen elitmotionär som drabbas.
Jag kan inte tänka mig en mer naturlig reaktion än att må dåligt över utebliven träning!
Eller så tänker man, ”det är ingen fara, ska ju ändå träna någon annan dag i veckan” det är mer hälsosamt
Den här texten pissar på mig och alla andra som upplevt psykisk ohälsa kopplat till träning och mat. Du har aldrig träffat någon som blivit sjuk av att träna för mycket eller äta för nyttigt säger du. Alltid förminskas den psykiska ohälsan och det är fan dags att sluta upp med det!
Nej det gör inte texten alls. För det första skriver jag inte om anorexi/bulimi vilket i sammanhanget är en helt annan sak. Jag har empati med dem som lider av verklig sjukdom. Jag har dock aldrig mött någon som varit sjuk av för mycket träning och för nyttig mat. Och då har jag i 25 år rört mig i kretsar av extremt tränande och högpresterande individer. Om du skulle vara upprörd över något så är det att ortorexi nu förminskas till något som borde handla om ett sunt fokus på träning och nyttig mat. Att bry sig om detta och att till och med låta tillvaron i stort kretsa kring de sakerna är naturligt och inte det minsta fel. Många som säger att de ”mår psykiskt dåligt” över sitt ätande och sin träning gör snarast det för att omgivningen sätter hård press på dem och agerar helt oförstående.
Menar du då att du aldrig träffat någon med ortorexi? Jag är uppvuxen i en familj och släkt med elitidrottare.
Jag har en nära som kämpat i många âr mot ortorexi. Hon har kämpat lika mycket för att bli frisk från sin ortorexi som jag kämpat mot min anorexia. Jag har vårdats på sjukhus i månader, dygnet runt, med sondmatning osv som enda chans att överleva. Min nära anhöriga har inte varit döende av sin ätstörning som jag var. Men det är en svår sjukdom. Hennes överdrivna träning och alltför nyttiga mat har slitit hårt på hennes kropp, hennes organ. Är inte det detsamma som att ha blivit för sjuk av för mycket träning och för nyttig mat? Kan ha missförstått ditt inlägg kanske. Men jag tolkadr dig som att det inte går?
Jag har tränat överdrivet hårt, inte ätit. Förstört mitt hjärta, andra organ, mina knän osv pga anorexin. Idag tränar jag normalt, äter bra. Är frisk. Mår bra av att äta allsidigt, bra, normalt och att träna normalt.
Men när jag läser vad du svarar alla verkar som det inte spelar så stor roll vad någon annan tycker/tänker/säger för verkar bara som att du anser att du har ”rätt”? Tycker det låter lite tråkigt. Men vad kan jag säga.. i det du skriver låter det så. Men jag känner inte dig.
Med vänliga hälsningar,
Katie
F.d anoretiker med nära anhörig med ortorexi
Tråkigt att du varit sjuk. Hur skulle du vilja definiera den ”nyttiga” mat som din nära anhöriga ätit? Jag kan slå vad om att den var synnerligen fettfattig eller bara otillräcklig i mängd.
Jag tvivlar inte på att det finns ett fåtal som lider av psykiska störningar men de finns där och äkta träningsmani mm är en manifestation av den störningen. Men man utvecklar inte psykiska problem av att träna mycket eller att äta bra.
Att jag skriver vad JAG tycker i min blogg är väl inte konstigt, va? Eller tycker du att jag ska gå ut med en enkät innan varje blogginlägg och ”kolla av” vad andra tycker först? Det här är min åsikt. Du är välkommen att posta en kommentar som nu. Eller skriva en egen blogg. Men kritisera inte min rätt att ha en åsikt i ämnet.
Hej! Jag håller med dig i ditt skrivande till en viss del. Det du tar upp är såklart inte bra. Människor ska inte sitta hemma och vila sig i form och äta massa onyttigt.
Men ”hur kan träning och nyttig mat bli ett osunt beteende?”
Jag är en tjej som är elitidrottare som fastnade precis i detta beteende och kan medge att det kan man. Att äta så bra man kan hela tiden och sedan någon gång få för sig att äta lite godis och sedan få en grym ångest över detta. Jag gick alltså ut nästa dag och tränade i fel syfte, att förbränna, för jag fick panik. Jag strävade hela tiden efter att se ut och vara på det sätt som kropparna på media visades upp. Är det sunt tänkande? Jag kan tillägga att jag tränar minst 15h/vecka. Jag känner många andra i min ålder som jobbar deras rövar utav sig för att nå upp till idealen som samhället vill att man ska göra. Vilket skapat en otrolig stress i individen i sig. Samhället har blivit så utseendefixerat, iallafall i min ålder. Alla ska se ut som fitness människorna gör, som egentligen äter FÖR hälsosamt (ohälsosamt) och otroligt disciplinerat. Och jag anser inte att det är sunt tänkande. Jag tror att det kanske var detta Hellenius och dom andra syftade på när dom tog upp detta.
Jag har under hela min tid som föreläsare, och i alla mina böcker, starkt kritiserat utseendefixering och de yttre attributen. Att känna sig manad att efterleva vissa utseendeideal har i mitt tycke inget med ortorexi att göra utan snarare med dålig självkänsla. Men jag inser att om det är någon särskild grupp som är speciellt utsatt i sammanhanget för att eventuellt utveckla äkta ortorexi så är det kvinnliga elitidrottare, i synnerhet konditionsdito. Hoppas att du hittat ett bättre förhållningssätt till dig själv och din kropp nu!
Tycker att din inställning är lite tråkig. Klart att träning och bra kost är hur viktigt som helst men för den sakens skull behöver man inte nedvärdera en sjukdom som ortorexi. Den är i högsta grad verklig och kan leda till både fysiskt och psykiskt lidande. Ortorexi är inte att man känner sig missnöjd när man missar ett träningspass, de är i väldigt korta drag, panikångest, isolering från omvärlden och lögner. Programmet Helt sjuk är väl lite till för att prata om inte helt vanliga händelser och sjukdomar så som tex ortorexi, sen tycker jag dock att programmet knappt handlade om denna sjukdom utan mer om olika förslitningsskador som kan uppstå när man inte lyssnar på kroppen. Om jag inte minns helt fel så var de väl rätt nog med att poängtera att de allra flesta människor rör på sig på tok för lite.
Ortorexi skadar inte nödvändigtvis kroppen, för som du säger kan man knappast må dåligt fysiskt av att vara för hälsosam. Däremot missar du helt den psykiska aspekten; en person med ortorexi mår inte bra på insidan.
Det är inte hälsosamt att känna sig misslyckad för att man har ätit en smörgås då man annars äter en fullt hälsosam kost, och det är inte heller hälsosamt att känna sig värdelös för att man hoppat över veckans sjunde motionspass. Ortorexi kan handla om att inte kunna äta på restaurang med sina vänner då man inte har full koll på hur maten tillagas och att känna ångest inför att sin semesterresa då man inte på förhand vet om det kommer finnas hundraprocentigt hälsosam mat tillgänglig varje dag. Att inte klara av sina universitetsstudier för att man inte hinner plugga tillräckligt om man tränar sju pass i veckan.
En person med ortorexi strävar inte bara efter ett totalt hälsosamt liv, utan också efter förmågan att aldrig göra ett misstag. Ett litet undantag i den annars hundraprocentiga hälsosamheten är förödande. Ortorexi är en allvarlig sjukdom som påverkar den psykiska hälsan och det sociala livet. Sjukdomen bör inte förknippas med hälsointresserade personer som tränar mycket och äter nyttigt, utan med personer som har ett osunt kontrollbehov över kost och träning vilket gör det svårt att hantera vardagliga situationer som skola, arbete och vänner.
Din text är ensidig och ger läsaren en orealistisk bild av ortorexi. Att ifrågasätta sjukdomen är mycket förolämpande mot de oroväckande många personer som diagnostiserats och drabbats av ”äkta ortorexi” som du uttrycker det. Ditt budskap med texten är gott men du uttrycker dig på ett klumpigt sätt som förlöjligar ortorektiker.
Jag förstår och är medveten om problematiken du beskriver. Ändå är jag tveksam till att det som du beskriver om verkligen är ett så stort problem jämfört med alternativet? Jag tycker det är en ganska relevant orsak till oro att bry sig om matens kvalitet, även på semesterresor. Att få dåligt samvete över utebliven träning är också bra och normalt. Hade fler haft de ”problemen” hade världen varit en bättre plats…
Det är en oerhörd lättnad att se en debatt växa fram kring ämnet ortorexi. När jag var 13 fans det nästan ingen forskning eller diskussion och därför heller ingen hjälp eller förståelse. Omgivningen hade väldigt svårt att förhålla sig till en tonåring som till synes levde ett perfekt liv men på alla sätt höll på att gå sönder på insidan. Resultatet blev att jag slavade 5år under ortorexin. Det är så viktigt att börja prata om den här sortens fenomen även om de angår en minoritet, just för att unga inte ska stå handfallna och utlämnade.
Nej det är inte sunt att ha ÅNGEST över att ha ätit en måltid som kanske inte är 100% nyttig, och inte heller över att ha missat ett av 7+ pass träning på en vecka. Ångest är aldrig något positivt!.Om man inte kan leva sitt liv normalt pga dessa saker så har man problem.
Jag kommenterade ovan, kommenterar här igen. Har en anhörig med ortorexi. Precis som ovan säger så påverkar ortorexi det dagliga livet.
Jag kan jämföra min anhörig med ortorexi och mig själv och mig själv under alla mina år med anorexia.
Hon är precis lika kontrollerad av ångest, prestationsångest, kontrollbehov som jag var under de åren som jag var sjuk i anorexi. Min anhörig ser otroligt vältränad ut! Men hon är inte glad. Hon är ledsen, orolig, ångestfylld, tycker aldrig att hon duger hur mycket hon än presterar. Hon tillåter sig inte att träffa vänner osv längre.
Jag tar inte det som att träningen och nyttig mat gör henne gott alls.. Hon är inskriven på en ätstörningsklinik och får behandling för sin ortorexi..
[…] Så klockrent inlägg så det finns inte! Måste läsas och för länk, klicka https://coltingblogg.com/2014/04/21/om-ortorexi-och-fredagsmys/ […]
Jag håller med dig till stor del, Jonas, och tack för en väldigt bra artikel!
Men jag undrar över hela den här hysterin kring träning och mat, och jag vet inte vad fenomenet heter eller vad som orsakar den. Varför detta behov att låta allt kretsa kring träning? Varför känner så många behovet av att ”checka in” på sitt gym, lägga upp hur många kilometer de har sprungit på facebook. Varför måste så många lägga upp bilder på Instagram som visar löparskorna, svettiga handdukar, vattenflaskor, vikter, kroppar och magrutor, vältränad tjej i profil som putar ut rumpan för att visa just hur fint hon har tränat sätesmuskeln och tallrikar med keso och två skinkskivor och så mycket i samma anda? Varför skriver man en blogg om sin träning och lägger upp 5011 bilder på sig själv och sina magrutor, sina nya kompressionsstrumpor och den coola toppen?
Är det ett sunt och hälsosamt beteende och en vettig relation till träning? Och jag tror att alla här vet att det är precis så träning och kost celebreras i sociala media, och jag får ibland ont i magen av att se allt detta.
Träningen själv, alltså den fysiska aktiviteten, ser jag inte som ett problem, men tror inte att vi helt kan koppla loss den från från utseendefixering, dålig självkänsla, behovet av bekräftelse och samhällets krav. Att säga att sjukliga beteenden uppträder inom alla områden – jag vet inte om det räcker, när jag ser alla dessa tränings-kropps- och utseendefixerade bilder och behovet av att skrika ut till hela världen att man tränar precis rätt.
Vad tycker du?
Bra Jonas! Ifrågasätt normen!
Ortorexi är säkert ett stort problem för dem som har det, men jag tror att sjukdomen har sin grund i att det normala är att vara relativt inaktiv och äta halvdant. Om alla rörde på sig mycket och alltid åt nyttigt skulle inte problemet uppstå. Jag kan själv känna att det är lätt att bli extrem i att leva hälsosamt för att jag blir så trött på all skit som finns i mataffärerna och att samhället uppmanar till ett inaktivt liv.
Tvångsmässiga beteenden och psykologiska störningar kan man få inom alla möjliga olika områden, det har inte med träning och nyttig mat att göra, utan snarare skeva samhällsnormer eller dåliga intryck och påtryckningar från andra människor, särskilt under uppväxten.
Yvonne Lin var med på morgonpasset idag 22/4 , en hel timma.
Åhhh vad man (jag) önskar att även du var med .
Så Mycket dumma påståenden…. Livsfarligt att träna , livsfarligt att äta nyttigt o.s.v. , o.s.v.
Att unna sig (äta onyttigt) är nödvändigt …
Jag vet, det var en total katastrof.
Bra ämne. Viktigt att prata om, ur flera perspektiv. Tycker dock att du, Jonas, låter rätt så ignorant och inte tar till dig av de kommentarer du fått. Du får flera svar av personer som faktiskt upplevt ortorexi på nära håll, och ändå bagatelliserar du saken för att Du själv inte sett sjukdomen under alla dina år som föreläsare etc. Uppenbarligen finns den.
Visst ska vi röra på oss, äta nyttigt och vara hälsosamma. Men det är en hårfin gräns när detta beteende slår över i ett tvångsmässigt beteende och blir ett beroende. Att må dåligt över ett uteblivet träningspass eller över att jag ätit något onyttigt behöver i sig inte vara något negativt, precis som du skriver, men som vilket beroende som helst så skapar det ångest, panik, maniska tankar och tillslut blir man sjuk.
Dessutom fokuserade programmet en hel del på förslitningsskador, och att fortsätta träna hårt och flera ggr/dag, trots att knän, fötter, vader etc tar stryk och kanske aldrig återhämtar sig. Det låter för mig Helt Sjukt. Jag vill att min kropp ska hålla hela livet, inte ta slut vid 45 för att jag ville genomföra 12 maraton och 3 iron man. Lagom är Bäst och vad som är Lagom för Mig är säkert inte Lagom för dig men det är inte upp till dig att döma mig för det.
Många av de som kommenterar lider inte av ortorexi utan av anorexi. De har ätit för lite eller för fettfattigt, inte NYTTIGT! Det är inte samma sak alls. Hur man än ser på det är problemen av inaktivitet oerhört mycket större än motsatsen.
Livet i sig sliter, det finns inget som styrker att ex löpning skulle slita ut knän och leder, snarare tvärtom.
”Livet i sig sliter, det finns inget som styrker att löpning skulle slita ut knän och leder” Absolut är detta en sanning, men med modifikation. Tittade du också på Mästarnas Mästare i söndags? Vad kallar du Christian Olssons sju operationer? Sund träning? Ett sunt slitage av sin kropp?
Efter att ha läst ditt inlägg samt kommentarer och dina svar på dem, så har jag en sak att säga. Det är tur att du arbetar som idrottsman, föreläsare, författare, hälsocoach och inte forskare. Du har en helt otroligt vinklad syn och tar inte in mycket av den motsatta respons du får utan väljer istället att prata bort motsatta synsätt eller förklara varför ångest i princip är bra eller den mest naturliga reaktionen på ”slarv” med mat och träning.
Jag blir ärligt talat lite uppgiven när jag läser det här för ortorexi eller vad man nu vill kalla det är egentligen ett väldigt viktigt problem att diskutera, dock känns det som att du bara tar upp ämnet för att sedan trycka ner alla som menar att det existerar. Jag köper inte ditt argument att motsatsen är värre, och därför borde vi inte bry oss om dem som lider av ortorexi. Det finns många fredagsmysare som är perfectly happy, och många träningsnarkomaner som speglar sig det första de gör om morgonen och är besatta av att följa ett strikt schema dag ut och dag in…. vad är livskvalitet då frågar jag dig? en ”fit” kropp eller en balanserad och nöjd person? Den sista meningen i ditt inlägg är värst, det låter som en sanning men är i själva verket bara påhittat av dig för att understryka att du vet precis vad alla personer runt dig tänker. Enligt mig är ditt perspektiv lika viktigt som andras, men det är farligt när man inte kan sätta sig in i andra människors synsätt och förstå att ett problem är mer komplext än en avslutningsknorr i ett blogginlägg.
Hur många är sjuka av sin träning och sin nyttiga mat? Hur många är sjuka och mår dåligt av motsatsen? Det är knäckfrågan! Och att ”må dåligt” är ju en förbannat relativ term; en sockermissbrukare ”mår bra” med en påse godis i TV-soffan. Debatten bör handla om att folk ska träna oerhört mycket mer, välja mat mycket noggrannare och inte tvärtom!
Men jösses Jonas! Man man väl debattera mer än en sak samtidigt?! Ortorexi slutar inte existera bara för att du tycker att vi borde prata mer om träning. Det kanske vi borde, men du pratar om olika målgrupper här. Du riktar dig till soffpotatisarna medan ortorexidiskussionen har helt andra måltavlor. Ditt sätt att se på saken är som att behandla cancersjuka med insulin….
Ortorexi är ett luddig diffus hitta-på-term som egentligen handlar om att allmänt ”må dåligt” Över val man gör, borde ha gjort, tvingades att göra istället för andra val, träning man gjorde, ska göra, eller borde ha gjort. Typ som alla människor relaterar till de här frågorna.
Hur äter man ”för nyttigt”? Förstår inte…
Beats me. Vet inte?
För nyttigt äter man när man förbjuder vissa livsmedel och mår dåligt över att äta vissa saker (exempelvis kolhydrater). Man kan äta bra, hälsosam man men när man ALDRIG kan äta något onyttigt (typ pizza, godis, mm) utan att må dåligt över det, då är det något som är fel. Om man äter lite godis och dagen därpå tränar mer än tänkt för att förbränna eller äter mindre mängd mat för att kompensera kalori-intaget, då har man varken anorexi eller bulimi utan ett sjukt tänk kring mat. För nyttigt blir det när man inte kan umgås med vänner och familj utan att oroa sig över vad det kommer att bjudas på, ”Kommer jag kunna få kyckling och sallad eller finns bara pasta och andra onyttiga saker” (sånt man förbjuder sig själv att äta).
Det går att äta nyttigt såklart men även om man gör det bör man kunna äta godis ibland utan att må dåligt, få ångest över detta. För mig handlar ortorexi om ett sjukligt sätt att se på kost och träning där detta begränsar resten av livet och livet fylls med ångest över mat och överdriven träning (ofta för att kompensera).
När jag läser detta inlägg blir jag (tillsammans med många andra) otroligt sårad då jag önskar att jag kunde äta nyttigt och träna lagom mycket, men det kan jag inte för jag har ”hitt-på-sjukdomen” ortorexi….
Det värkar faktiskt som att artikelförfattaren har Ortorexi själv. And in denial. Classic.
Och vad är nu fel med lite fredagsmys ?
Jag vet. Det är sjukt. Jag är sjuk.
Ditt blogginlägg är ju verkligen felvinklat på många sätt. Håller fullständigt med dig ang att människor behöver röra sig mer och tänka över sin kosthållning. Men att på ditt sätt (skrivande) förminska ett sådant här problem är ju ett problem i sig! Jag har själv varit elitidrottare i många år och vet vad träning/ kost och sömn innebär! Men när man ser sina vänner få ortorexi, tyna bort framför ögonen på en för att kosten har blivit så fixerad och även träningen. Där allting i slutändan är ett stort förnekande för personen själv psykiskt. När ens vänner klär sig i stora pösiga kläder för att dölja att man i princip bara är skinn och ben för att det gått förlångt. Det är ett problem, ett problem som växer. Hur litet eller stort problemet är så är det oerhört viktigt att ta upp det. Prata om det för att i slutändan kunna hjälpa de som är sjuka. Att påstå att träning och en bra kosthållning inte kan skada är ju bara så fel det kan bli. Alla människors behov är ju olika precis som att människor har olika ämnesomsättning, vikt, längd, utseende.. Träning och en bra kosthållning är jätte viktigt men inte i så stora portioner då det blir ett beroende som tar över ens liv helt och hållet. träning/kost bör vinklas på ett annat sätt istället för denna super hets som skrivs i bl a medier. För det skapar en ångest och det kan gå åt båda hållen. Antingen att pressen blir så stor så istället lägger man av helt för att det blir för MYCKET av allt eller att det istället skapar ett beroende ( psykisk ohälsa )! Tycker bara det var otroligt tråkigt att gå in och läsa ditt inlägg när du inte verkar lägga särskilt stor vikt vid att det faktiskt finns ett problem som är viktigt att ta upp och motverka så att träningen istället enbart blir någonting positivt. Som syftet i grund och botten är.
Ditt inlägg är jätte bra skrivet! Att vi måste träna och äta mer bra mat. Tyvärr är vi i ett samhälle där antingen tränar man extremt mycket och äter extremt mycket hälsosam mat. Eller så gör man inte det alls och har fredagsmys varje dag istället. Varför är det så? Jo för att ingen lär oss hur man hittar balansen. Balansen som är INDIVIDUELL, för en människa kanske behöver träna 5 dagar i veckan medan någon annan klarar sig på 3. det är olika från person till person. Alla dessa krav på hur man ska träna och äta leder till att människan får ångest av att träna. Vissa ger upp och gör fredagsmys varjedag istället och andra fortsätter att träna för att dämpa sin ångest.
Vi måste ge träning och att äta bra ett nytt perspektiv. Berätta att träna ska du göra för att bli stark och att maten hjälper dig att göra din kropp stark. Vad som funkar för mig, funkar inte för någon annan. Hiss/diss?
Word! som man brukar säga. Eller huvudet på spiken, klockrent! Tack Jonas för ett mycket bra inlägg!
Håller helt med dig. Men jag är tyvärr en sån som lätt blir sjuk av träning, vare sig det är gruppträning eller jogging.. Jag har haft en depression och under den tiden blev jag förkyld med följdsjukdomar som bihåleinflammation och öroninflammation nästan var gång jag tränade. Tillslut sa min läkare åt mig att låta bli. Jag tror själv att depressionen försvagat mitt immunförsvar och att jag därför så lätt blev sjuk.
När jag fick hjälp och mådde bättre var jag frisk- och kunde träna!!
Man riktigt kände att kroppen ville ut – jag har ju alltid tränat, i flera år. Så när jag mådde bättre gick det skitbra!
Sedan nu då, blev jag gravid och graviditeten slår ut immunförsvaret så att inte kroppen stöter bort fostret- återigen sjuk sjuk sjuk! Så nu är det promenader så gott det går..tills jag blir bättre. Har varit förkyld med influensa, bihåleinflammation, öronvärk, hosta och feber till och från sedan början på mars. Varje gång jag tar i fysiskt blir jag sämre- vilar jag och sover mkt med enbart lagoma promenader så blir jag bättre.
Så ja- man kan bli sjuk av att träna.
Jag önskar jag kunde träna, av hela mitt hjärta! Men önskar också att någon visste mer om det som drabbar mig och kan ge bra råd; att kunna hålla sig i form vid nedsatt immunförsvar och motståndskraft.
har du någonsin hört talas om motionstvång? hört talas om de kvinnor som tränar så mycket så att menstruationen uteblir? låter det hälsosamt?
om jag vet någon som mår dåligt av att springa i skogen allt för ofta? ja, allt för många. där det framförallt visar sig i deras psykiska mående, vilket du helt verkar ignorera.
klart att det finns människor som borde röra på sig mer, men du nonchalerar helt det motsatta problemet.
det är skillnad på att tycka ”tråkigt att det inte blev någon träning idag” till att få ångestattack för utebliven träning.
if you havent experienced it, you probably have no idea. Perhaps you could have written that in life everything needs a balance.
‘says the one with ortorexi and living it’
Superbra skrivet!! Jag kan inte hålla med mer.
Tack för ett bra och sant inlägg!
Jag skulle älska att läsa en recension av dig om boken ”Ortorexi : fixering vid mat och träning” av just Yvonne Lin. Befarar att även jag är drabbad, då jag vill laga mat från grunden, äta riktigt smör och vispgrädde samt gillar att springa och helst i skogsmiljö! Att ifrågasätta att man stoppar i sig kemikalier och konstgjorda sötningsmedel ger ofta svaret att ”det är inte bevisat att det är dåligt”. Blev också förbannad när jag såg Helt sjukt, tyckte det märktes på Åkessons svar att han inte satt med goda vänner utan snarare några som ville ställa diagnos och sälja böcker/föreläsningar.
Haha, glöm inte att Colting själv finner sitt levebröd just i detsamma, fast med omvänt budskap. Hans inkomstkälla ligger i det här, och det är alltid fint att försörja sig så ingen skugga över herr Colting. Däremot ingen skugga heller över andra som vill sälja böcker och föreläsningar.
”Haha, glöm inte att Colting själv finner sitt levebröd just i detsamma”
Jisses va trött jag blir på kommentarer som denna.
Men du Eva var förstås inne på din arbetsplats senaste helgen och jobbade gratis i 2 dagar, ELLER???
Nä trodde väl inte det. Då kan du vara tyst.
Fast Evas svar var ju ett svar på Calles inlägg, som gick ut på att misskreditera någons trovärdighet för att hon tjänar pengar på sin åsikt. Så då är ju frågan om du också tycker att Calle borde hålla käft om han inte själv jobbar gratis?
Jag förstår vad du menar och håller till viss del med dig. Samtidigt blir jag upprörd över din text.
Jag skulle vilja påpeka att det finns en extremt sjuk och farlig sida av hälsostressen – det är ortorexi. Och att säga motsatsen tycker jag är ren och skär okunskap. Det betyder inte att jag tycker att en påse godis är hälsosamt.
Ortorexi handlar om en psykisk störning. Och det är vad som är problematiskt med det hela – inte att träna och äta nyttigt. Ortorexi handlar inte endast om att äta nyttigt, det handlar om att utveckla en så stark vilja att vara nyttig att man blir rädd för att äta mat nästa överhuvudtaget – det är INTE hälsosamt. Och det börjar med en extrem träningsvilja och en stark kontroll över sitt matintag. Jag säger inte att alla får detta, jag säger bara att det är lätt att trilla över gränsen.DET är problematiken. Och jag tycker din text förringar detta.
Jag talar av egen erfarenhet. Och jag kan säga dig att ortorexi ÄR extremt. Det är en störning. Jag förstår din poäng, men jag tycker att din text uppmuntrar de som redan har detta problemet – och det Jonas är inte okej i mina ögon. Hade jag fortfarande varit sjuk så hade din text triggat mig något enormt. Jag förstår din frustration, men jag hade önskat att du tänkt ett steg längre när du skrev detta.
wonderfully written, Kajsa. i wish you well on your road to recovery.
Håller med dig totallt! Själv har jag insett att jag lider av ortorexi! Jag träna 3ggr per dag samt åt endast kyckling m.m och jag vet att det inte är okej nu. Så dåligt jag mådde och jag mår fortfarande inte helt hundra. Detta var för över ett år sedan. Jag går fortfarande och får ångest över de sakerna och börjar acceptera att jag kanske får leva med det. Det som räddade mig och fick upp ögonen var en fotoperation som gjorde att jag inte kunde träna samt att min 23årig bror drabbades av cancer. Man lever bara en gång. Träna hur mycket du vill men snälla ät riktigt! Man dör inte av lite potatis eller lite godis. Man får cancer ändå. /en som kämpar
Jag säger inte att du har fel eller att det du skriver är dåligt, men det beror helt på vem du riktar dig till. Hela ortorexi-debatten handlar väl mest om unga tjejer (och i viss mån killar) som får träning och kost att handla om en jakt på perfektion och en perfekt kropp. De mår dåligt i sig själva och strävar efter ett ideal som de kanske inte har förutsättningarna att uppnå. De tränar och unnar sig aldrig för att de känner att de måste – inte för att de vill. Allt i deras liv kretsar runt kost och träning och de blir helt förtvivlade om de ätit fel nån gång. Det är det som är farligt och dåligt, inte maten och träningen i sig. Att säga att ortorexi är bullshit och att alla mår bra av att träna två gånger om dagen och äta nyttigt hela tiden kommer inte bidra till något positivt för den här gruppen av människor. För en soffsittande chipsätande tjockis? Absolut.
Det handlar ju inte om att det är negativt att vara för hälsosam. Det handlar om den psykiska inställningen – varför man är hälsosam.
Ni får gärna kritisera Jonas för hans tendens att få vatten på sin kvarn och detta stämmer för att det här är hans levebröd. Men titta gärna på Nyhetsmorgon
http://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon?video_id=2517921
och de har dumheterna om vad som är ”normalt” och ”hälsosamt”:
1. Att inte träna mer än två timmar i vecka!
2. Att inte titta på innehållsförteckningen när man handlar mat!
3. Att inte äta ”för hälsosamt”?
Det ända som experten hade rätt i handlar om den sjukes känslor inför mat och träning – ångest, panik och starkt oro. Det är de känslorna som är sjukdomen, inte mat och träning. De personerna kan lika väl vara fixerade vid spel eller droger eller alkohol. Allt annat är en efterkonstruktion för att expertens bok skulle säljas bättre och får att hon skulle få flera patienter.
Det finns dessutom en test på nätet som ”bedömer” om man lider av ortorexi. Jag har den, och ni alla har den:
http://www.psykologitest.se/ortorexi.php
Jag tycker nog att du förringar sjukdomen ortorexi.
Problemet med sjukdomen är att den sällan syns på utsidan, till skillnad mot anorexi. Men den finns detta till trots. Jag känner en ortorektiker. Några år tidigare var hen anorektiker (inlagd på sjukhus). Sjukdomen byter skepnad. Samma orsak- ångest. Olik sått att dämpa den.
[…] Colting skriver om ortorexi och det väcker en del roliga tankar. Jag är inte lika kategorisk som han, inte alls lika allt är svart eller vitt, men jag tycker att […]
Åh, vad skönt att läsa det här. Det är ofta så provocerande att leva en riktigt hälsosam livsstil, folk tycker att man är extrem och kommer jämt med kommentarer och menar att det inte alls är bra att vara så fixerad vid mat och träning.
Hej!
Jag själv har lidit av ortorexi och jag tyckte din artikel lät väldigt okunnig inom detta ämne. Visst finns det de som tränar mycket och äter extremt nyttigt och mår bra av det, men det finns även det som inte klarar av det! Det handlar mer om den psykologiska biten vid ortorexi, hur man förhåller sig till mat och träning, det är ångesten som är den stora boven! Att dra en så smal linje mellan ortorexi och ohämmat fredagsmys är också rätt märkligt, det finns faktiskt en mellanväg också. Dra inte slutsatser innan du vet vad det handlar om, det är som att säga att den som är deprimerad bara ”kan rycka upp sig”, då nedvärderar man den människans upplevelse, ingen vet vad han/hon känner.
Ville bara säga det mvh Anna
Ja majoriteten är stillasittande och äter ohälsosamt, MEN:
Ortorexi är inte ett medvetet beteende. Det börjar som ett medvetet beteende, och är då som du skriver hälsosamt för kroppen. Det kan dock lätt gå över till ångest om man inte tränat, isolering och för snäva rutiner kring mat och träning som gör att all tankeverksamhet går till att räkna kalorier och träningstillfällen (kul liv?). Fysisk hälsa har du bra koll på men den psykiska hälsan påverkas negativt av den bild vi idag matas med av träning och kost. Gissar även att dessa ”måste träna”-krav som vi matas med även minskar hur kul träning är.
Ortorexi blir fysiskt ohälsosamt då personens MÅL är att vara hälsosam, MEN det bara blir mindre och mindre kalorier och mer och mer träning. Då kan inte kroppen återhämta sig efter alla träningar.
Många med ortorexi läser säkert den text du skrivit och använder den som ett bevis på att de visst gör rätt. Jag menar inte att du gör något fel, utan att ortorexi sitter i psyket: de manipulerar sig själva att de är hälsosamma.
Hälsa har många aspekter och många idag har nog en måste/krav-relation till träning – inte sagt att alla de har ortorexi, men den psykiska ohälsan finns där (hemskt nog) och om man har ”för bra självdisciplin” och har träningen och kosten som ett kontrollbehov, så kan kroppen skadas av detta. Tycker att ortorexi-tankar är viktiga att prata om i samhället. Många har dem även om de inte mår fysiskt dåligt (än?).
Man kanske ska vara lite normal åt alla håll,den ena känns mer fanatisk än den andra,lagom av allt och schysst hemlagad kost känns väl som bästa alternativet.
Jag känner alla de sorter,de mest fanatiska är de som har mest sjuka barn,jag känner till och med en riktigt fanatisk människa,som har tagit bort allt som barn mår bra av,och ersatt med ärtprotein och alger och dylikt.
Kan tillägga att hennes barn är ganska svårt underviktiga har fler sjukdagar per skolår än en kol-patient, nyttigt nja hälsosamt nja,sjukligt besatt JA.
Säg nej till fanatiker och ja till fredagsmys och en sund livsstil,laga er mat hemma och må bra!
Det är ju normen som hela tiden förändras. Förr var det normalt/ok att arbeta 12-14 timmar med kroppsarbete varje dag (mån-sön). Idag tycker vi att åtta timma i en kontorsstol är jobbigt (mån-fre). Vi är skapta att röra på oss, massor. Men normen kommer att förändras, och detta p.g.a visionärer och debbatörer som Colting. Tack Jonas för en bra blogg i allmänhet och ortorexiinlägget i synnerhet, dina åsikter får Svergie att tänka!
Ps. Jag tränar hårt varje dag, jobbar hårt många av veckans dagar och äter så nyttigt jag bara kan. Det gör mig till en lycklig och välmående människa.
Hej Jonas och ni andra,
Vill dela med mig av en historia.
För åtta år sen fann jag min stora kärlek träningen. Från medioker 3 pass-i-veckan-person började jag sätta upp mål, mäta, optimera näring och träning för resultat och jag föll pladask. Magrutorna växte i samma takt som träningstimmarna och beröm från vänner och kollegor. Jag var frälst och ville frälsa världen. Mådde som en gudinna, utbildade mig till instruktör, började blogga och peppa alla runtomkring mig till att följa mitt exempel så att dom skulle må lika bra som mig. Kollegorna tvingades ut på promenader och familjemedlemmar fick PT-timmar och träningskläder i julklapp.
För fem år sen hade jag skruvat upp till 15 timmar träning i veckan, skurit bort allt vad snabba kolyhdrater och mättat fett heter och självförtroendet var på topp. Jag var the queen of the world. Irriterade mig på att alla sociala aktiviteter skulle innefatta middag, fika eller alkohol och de gamla vännerna fasades sakta ut mot gänget som satsade på maraton och triathlon och pojkvännen som bara tränade 3 dagar i veckan och gillade att mysa med långa helgfrukostar i stället för morgonyoga, dumpades.
För tre år sen hade jag ingen mens, jag orkade inte träna hårt nog att hänga med atletvännerna samtidigt som jag inte hade dom gamla kvar. Sömnproblem, ständig trötthet och koncentrationssvårigheter samtidigt som jag hade ångest om jag sov för länge på morgonen eller missade ett pass. Hoppade hellre över lunchen än att äta fläskkotlett och potatis på lunchrestaurangen med kollegorna. Mådde inte längre så bra. Fick slutligen en lätt depression och började medicinera. Förstod bara inte vad som var fel, jag var ju så nyttig…
För ett år sen hittade jag till slut Ylab och Yvonne Lin som sakta men säkert lärde mig träna och äta hälsosamt. Jag som trodde jag kunde allt om mat och träning lärde mig att balansera träning och mat för att få effekt. Mina träningsresultat började bli bättre och glädjen kom tillbaka. I dag kör jag 4-5 härliga och effektiva pass i veckan och äter en väl balanserad kost som får mig att må bra, både fysiskt och psykiskt. Jag vill fortfarande arbeta med träning och hälsa och tycker det är jätteviktigt att vända den växande trenden med snabbmat och allt för många timmar i tv-soffan. MEN jag kan även njuta av en weekend med vänner och familj som hellre vill strosa i lugn takt och ta långa luncher och middagar än att flänga runt som skottspolar. Jag åker med på konferensen även om det betyder 4 dagar utan träning. Jag äter falukorv och snabbmos om det är det enda som erbjuds. Och jag tvingar inte min livsstil på någon annan. Jag har ju ingen aning om varför han/hon gör sina val.
Jag kan inte tala för de andra ”experterna”, men det är tråkigt om du fått fel bild av Yvonne Lin och om Ortorexi, för det är ett problem som tåls att uppmärksammas betydligt mer och det står INTE i motsats till problemet med växande övervikt. Och är det någon som älskar träning och riktig sundhet så är det Yvonne. 🙂
Hej igen,
Undrar bara varför min post inte publiceras? Innehåller den någonting opassande? Något jag bör skriva om? /Fortfarande glad
Den är med! Jag gillade din kommentar, den var ärlig och uppriktig. Tack igen.
Tack för din kommentar. Glad att du är bättre och att du fortfarande tränar och äter medvetet!
Helt rätt Jonas! Mycket bra skrivet! Precis samma sak tänkte jag när jag såg programmet och dessutom fick debattera med sällskapet som såg det med mig!
Reblogga detta på JOHANNES GUNNARZON och kommenterade:
Älskar debatten om ortorexi och älskar hur Jonas Colting dödar diskussionen.
Jag vill inte med denna kommentar ”tala ner” någon person eller diagnos för den delen, jag tycker bara att ämnet har blivit otydligt.
Jag kan inte förstå att, som Jonas har påpekat många gånger om, att det kan vara onyttigt att träna mycket och samtidigt äta nyttigt! Det många beskriver är ett helt annat förhållningssätt till antingen mat och/eller träning, ofta kopplat till något annat än hälsa.
(OBS! Nu tar jag det ur detta ämnes perspektiv och inte några andra sjukdomar/åkommor!)
Man får inte en kropp av skinn och ben av att man tränar och äter nyttigt, då även ordet tillräckligt ingår i ordet nyttigt.
Om vi nu, som är så vanligt, måste kategorisera saker vore kanske några definitioner på sin plats?
Träna mycket + Äta Nyttigt och Tillräckligt = ?
Träna Mycket + Äta Nyttigt och Otillräckligt = ?
Träna Mycket + Äta Onyttigt och För Mycket = ?
Ingen Träning + Äta Nyttigt och Tillräckligt = ?
Ingen Träning + Äta Nyttigt och Otillräckligt = ?
Ingen Träning + Äta Onyttigt och För mycket = ?
Jag har säkert missat någon kombination, men min poäng är att det pratas om lite olika saker i kommentarerna. Är det någon av ovanstående som diskuteras eller är det en reaktion i förhållande till något av alternativen? Eller är det något annat?
Om vi kokar ner det , om det är det översta alternativet i sig självt som debatten är på, så måste det ju vara något annat, ex ett ”maniskt” förhållande till den kombinationen.
Och det jag uppfattar Jonas så är det just det han belyser.
Exakt så.
Så skönt:-) Kanon Jonas. Märkligt vad många tyckare det trots allt finns och det är inte konstigt att det trots allt blir krig ibland. ..obs (är nu lite ironisk).
Avslutningsvis, härligt med sådana som dej Jonas. Stefan får oxå stora + av mig.
Så himla bra inlägg! Trött på alla som ska klanka ner på oss som älskar träning och älskar nyttig mat för att vi mår fantatsikt bra av det och älskar att ta hand om våra kroppar! Tydligen får man inte göra det i landetlagom. /Fia
Problemet ligger inte i att ortorektiker inte gillar att träna, eller söker ursäkter för att slippa träna. Snarare tvärt om. En ortorektiker försöker hitta ursäkter till att träna för mycket. Jag skulle vilja höra, se eller läsa nånstans där Yvonne Lin hävdar att en slö och stillasittande livsstil är bra. För det finns inte. Däremot vet jag att hon vill att ortorektiker lär sig att vila inte är farligt. Men det gäller oftast då personer som tränat 3 gånger om dagen varje dag, och om personen ätit sin lunch en halvtimme för sent, tränar ett extra pass den dagen – endast driven av ångest och tvångstankar.
Givetsvis är träning bra, och många i Sverige skulle definitivt må bättre av att sluta sitta i soffan o käka godis, men det finns faktiskt dom som skulle behöva sitta i den där soffan och äta en näve popcorn för att förstå att det inte är farligt.
Jag kan lova att Yvonne Lin skulle hejja på och peppa alla som tränade mycket, åt nyttigt och fortfarande höll en sund relation till träning & kost. Hon själv är gammal elitidrottare. Det som är poängen är att man ska träna av rätt orsaker, för att man vill bli stark och frisk. Inte tvärt om, vilket ortorektiker riskerar.
”Ortorexi” är svaret på den sjuka snabbmats – och stillasittande värld vi lever i, vårt samhälle kräver att vi ser över våra matvanor och hur vi tränar och kallas detta för Ortorexi så hoppas jag att alla ”drabbas”.
[…] Läs ett par bra blogginlägg här och här […]
Oj oj, har så mycket att säga att jag inte vet vart jag ska ta vägen eller hur jag ska formulera mig.
Jag håller med om att de flesta svenskan skulle få bättre av att röra på sig och äta sundare, men det är en sak. Det betyder inte att det innebär att de då måste springa flera mil om dagen och lyfta tunga vikter, det handlar snarare om att hitta en livsstil in samspel med kroppen och vad den behöver.
Ja, vi människor är byggda/våra kroppar kan anpassa sig efter en aktiv livsstil som den också mår bra av vilket inte går hand i hand med den livsstil många faktiskt har idag. Det betyder fortfarande inte att det innebär mil i joggingspåret eller att lyfta tunga vikter. Det handlar om att lyssna på kroppen och agera efter vad den ger dig för signaler.
Ja, vi människor har en historia som jägare, nomader och samlare (det finns det som fortfarande lever så). Det jag förundras över hur man kan jämföra det med den hets som finns idag då det inte handlar om överlevnad utan om att uppnå ett ideal som är helt bisarrt enligt mig. Tror du inte att om jägarna lyckats få tag på ett rejält djur som skulle räcka i dagar men som tog rejält på krafterna för att få hem, hade de förmodligen unnat sig i att vila dagen efter just för att de hade råd att göra det. Att göra triathlon lopp med proteser är inte ett mått på hälsa, det är ett sätt för människan att testa sina gränser!!
Sist men inte minst. Så vitt jag vet så samlas/samlades man även förr kring en eld med familjen för att äta, sjunga, dansa, berätta historier osv. Det skulle inte förvåna mig om detta skedde varje dag för att umgås och fylla den sociala biten för vår överlevnad. SÅ av den anledningen, varför skulle vi inte kunna ha fredags mys, visserligen har det blivit förknippat med chips, godis och läsk mycket pga av att olw har använt det begreppet i sin reklam. Visst skulle vi kunna gå ut på en promenad, spela kubb, leka kurra gömma, bowla och you name it, OM MAN VILL. Att knyta an med familjen, samlas för att prata, vara nära varandra och känna kärlek är minst lika viktigt.
När dessa sociala aspekter bortprioriteras för att man får dåligt samvete över att man inte är ute i spåret och springer, lyfter tungt eller på något sätt bränner fett, svettas floder eller bygger muskler då är det inte bra.
Nu vart det långt men jag fick säga mitt iaf! 🙂
Ja om man bortser från den psykiska faktorn så stämmer Coltings påståenden men bara kommentaren ” om man missar ett pass så mår man skit” säger ju en del om den psykologiska aspekten. Det Yvonne Lin menar är väl att träning o kost i lagom mängd är bra men att det finns människor som inte kan äta nåt som helst som påstås onyttigt utan att va tvungna att kompensera med ytterligare ett träningspass . Är väl det som ses som osunt och inte träningen i sig.
Ursäkta, men då har du Jonas inte förstått vad Ortorexi innebär.. Det innebär inte att man tränar 10 ggr i veckan och äter nyttigt. Det handlar om ångesten kring det. Bara för att du tränar 10 ggr i veckan och äter supernyttigt innebär det INTE att du lider av ortorexi. Men om du får kraftig ångest av träning och mat, är besatt av att äta korrekt och bestraffar kroppen om du ”misslyckats”. Då är det troligt att du lider av ortorexi. Att behandla sig själv på detta sätt är att likna med att skära sig eller på något annat sätt skada sig.
Har du ortorexi om du tränar 1 gång varannan vecka och har ångest över det? Har du ortorexi om du äter nyttigt men känner dig tvingad av ångest? Har du ortorexi om du äter nyttigt och mår bra av det men får ångest om du måste göra sämre val av ngn anledning.
Ortorexi är en otroligt diffus diagnos som egentligen bara handlar om att ”må dåligt”. Över val man gör, borde ha gjort, tvingades att göra istället för andra val, träning man gjorde, ska göra, eller borde ha gjort. Typ som alla människor relaterar till de här frågorna.
Nej, Jonas. Du har inte ångest över träningen du utför. Du har ångest av träningen du INTE utför.
Precis. Och det är så ortorexi definieras. Att ha ångest inför träning verkar ju vara något medelsvenssonskt normaltillstånd som de flesta upplever så med den definitionen så har de flesta ortorexi.
Fast ni missar ju en poäng här. Det är INTE de som mår bra av sin ”hälsofixering” som man pratar om. Det är inte så att ALLA som räknar sina kalorier, äter bönor och håller koll på sin puls per definition lider av ortorexi.
Poängen är INTE att klanka ner på de som mår bra av att träna och äta hälsosamt. Självklart inte. Däremot finns uppenbarligen ett behov av att kunna hjälpa de som INTE mår bra av sitt beteende. Vi pratar alltså om de som inte KAN gå ifrån sina rutiner ens för en sekund och som mår dåligt av det. De som får panikångest av att missa ett pass. Vi pratar inte om att ”må lite dåligt en stund”, utan regelrätt ångest/straffbeteende. Det är stor skillnad.
Kommer tyvärr inte åt programmet, men har läst ditt inlägg och undrar hur mycket kontakt du har med unga tjejer som påverkas av löpsedlar och instagramhets. Här hittar jag min inspiration i alla fall: http://www.ptfia.se/ och kan du tänka dig – allvarliga inlägg om ortorexi BLANDAT med massa recept på god och nyttig mat lagad från grunden (ja jag läste ditt äckligt ironiska inlägg också). Har du hört talas om balans? Lite fredagsmys då och då är bättre än att bli deprimerad. Blir man inte det så är det ingen som har sagt att man inte får vara hälsosam.
Förstår inte ditt inlägg? Löpsedlar o instagram? Vad har det med att leva hälsosamt att göra? Jag har aldrig låtit en enda löpsedel diktera villkoren för min träning. Och förstår man inte hur Instagram fungerar med förhärligande bilder så ska man nog avaktivera sina sociala medier.
Fredagsmys bättre än att bli deprimerad? Av vad? Varför? För att man tränar bra och äter ordentligt?
Nej löpsedlar och instagram har inget med att göra med att leva hälsosamt. Men ortorektiker lever inte hälsosamt. Deras MÅL är att leva hälsosamt, men de struntar ofta i den viktiga vilan och påfrestar sin kropp med stress och ångest över sin otillräckliga träning. Deras MÅL blir inte samma som deras RESULTAT. Fattar du? Löpsedlar och instagram använder de för att manipulera sig själva med peppande kommentarer som ”duktig du är” till att fortsätta och öka sin träning och vila mindre. På köpet får de större ångest.
Hur ställer du dig till att många ortorektiker säkert läser ditt inlägg och använder det som bekräftelse på att de gör rätt? För att manipulera sig själv till ännu mer träning, mindre vila och större ångest. Det är farligt att bara förlöjliga en sjukdom på det sättet som du gör.
Alltså, din fråga är bara löjlig. Människor med psykiska störningar hittar alltid förevändningar runt omkring sig som bekräftar deras störning om det nu är det vi diskuterar. Människor som är smala triggar anorektiker. Bilder på mat triggar bulimiker. Spelannonser triggar spelmissbrukare, etc etc etc. Hur ställer du dig i så fall till att alla överviktiga och otränade människor i landet (och de är oerhört många fler än motsatsen) fick goda skäl att undvika träning och allt som är jobbigt genom nämnda TV- och radioprogram?
Det farliga är inte att lyfta fram problemet en sjukdom/folkhälsoproblem, eller förnekandet av den. Det farliga är att förlöjliga en sjukdom och förminska den till något som inte verkar allvarligt. Om du tycker att Helt sjukt förminskade problemet med att träna för lite och äta onyttigt, så är det jättebra att du skriver det. MEN att du samtidigt avfärdar sjukdomen ortorexi som något ”Fredagsmysarna kallar aktiva människors strävan att leva så bra det går”, är det som är farligt.
Ditt huvudbudskap ”att alla lata ska sluta hitta bortförklaringar och börja ta vara på sin hälsa” är bra nog och du behöver inte avfärda en annan sjukdom som löjlig, för att få fram budskapet. Det kan skada de som lider av ortorexi.
Sätt inte citationstecken kring något som jag inte skrivit och aldrig skulle skriva. Ortorexi är INTE ett folkhälsoproblem, däremot är oträning det.
Att säga att snudd på ingen lider av ortorexi, utan att det egentligen bara är dåligt samvete för att man inte tränat tillräckligt eller ätit tillräckligt ”rätt” mat, är lite som att säga att hjärtinfarkt inte alls är vanligt, utan det är bara en massa folk som fått plack i kranskärlen.
det är inte träningen, eller maten, som är problemet, utan inställningen till det. Stressen av att känna att det ALDRIG blir bra nog. Att komma till ett mål man hft med sin träning och kost, och ändå inte kunna känna någon större eller längre tillfredsställelse för det. Att konstant ha dåligt samvete, och ibland även panikångest för att man inte lägger tillräckligt mycket tid (en tid som alltså bara ökar och ökar) på träningen och kosten. Att sedan ta steget in i sjukdomsvärlden/missbruksvärlden när man åsidosätter annat som ger livskvalitet – såsom en kvinna som tränar så hårt, och äter så kalorifattigt att hennes kropp går i försvar och stänger av det cykliska uppbyggandet av endometriet, resulterande i sterilitet. Men även många psykosociala grejer när man låter hela ens tankeverksamhet och livskraft kretsa kring just en sak. Det går att jämföra med vilket missbruk som helst, men är kanske lämpligast att tänka på någon som är en såkallad ”utpräglad arbetsnarkoman”. För visst är det bra och vettigt att jobba, men allt som ger en ond cirkel med panikångest som motivation måste betraktas som ett sjukt tillstånd. Just för att kunna plocka tillbaka känslan, och återgå till en sundare inställning där man slipper ångestattackerna.
det handlar alltså inte om träningen, eller kosten. Utan om ångesten, och inställningen. Och dess påverkan på livskvaliteten. Därför är det en sjukdom. Som verkligen inte alla träning- och kostintresseade och motiverade har! Oavsett hur många pass man kör om dagen.
Lite ”off-topic” men de som kommenterar verkar kunna sin sak och jag är livrädd för att jag är en kandidat för att skapa ortorexi hos mig själv.
Vad kallas det då man som människa endast har ett problem, vilket är att jag inte kan gå ner i vikt och inte uppnå det viktmål som jag sätter upp gång på gång?
Jag har en missbrukspersonlighet där jag nu sedan snart tre år tillbaka är nykter alkoholist.
Jag kan inte spela om pengar.
Jag äter för mycket och fel mat, men har gått ner 15-20 kilo med hjälp av LCHF, maniskt.
Jag kan inte gå in halvhjärtat i någon situation. Det är alltid 100%.
Jag VILL träna. Jag VILL gå ner i vikt. Jag VILL må bra. När jag kör igång med träning och jag börjar må bra sätter kroppen automatiskt stopp genom att skapa situationer där jag får välja mellan träning och att spendera tid hemma med mitt barn. Om jag väljer fel kommer ångesten.
Jag vill inte åsidosätta min tid med familjen. Jag har bara möjlighet att träna mellan 18.00 och 21.00. Varannan dag, typ.
Min tanke är att om jag skulle träna mer och lägga mer tid på det, kommer jag skapa ångest hos mig själv, eller?
Är det den ”lata” snart 30-åriga kroppen som gör mig rädd för ortorexi?
Jag tror att problemet är avundsjuka. Jag känner den faktiskt varje dag. Människor som tar sig tid att löpa, träna och gå på gymmet istället för att vara med sina barn eller träffa vänner irriterar mig och jag kan inte förstå hur människor kan ha tid att träna 3-4 timmar per dag. Jag är motståndare till den livstilen, men inser att sjukt mycket människor mår bra av all träning. Känner att jag skäms då bilder på kroppar från varje gympass dyker upp på sociala medier. Jag är avundsjuk, så är det.
Delad kommentar med sjukt mycket frågor, men detta var ett ämne som startade igång alldeles för mycket känslor i mig.
Håkan, det låter som att du mår bra av att göra bra val och att du mår sämre när inte livet faller på plats för dig att göra det som du mår bra av!
Din reaktion är normal och förståelig. För det första kan du säkert frigöra mycket mer träningstid, om det nu är en lösning, genom att antingen planera bättre eller genom att införliva barnen. Du kan transportträna tor till jobbet o hem. Du kan låta din barn cykla bredvid dig när du springer. Är barnen små kan du springa korta intervaller där du regelbundet kommer tillbaka till samma plats, ex en lekplats där de då leker.
Du kan kanske träna mer på helgerna För det andra kan du göra en långsiktigtare planering så att det finns utrymme för veckor där mindre träning varvas med mer träning. Det kanske kan lugna.
I grund o botten så verkar du må bra av att göra de goda valen. Fortsätt med det!
Lever gör man, ändå dör man.
[…] över detta samt detta igår via Facebook. Två inlägg som berör “sjukdomen” ortorexi (en typ […]
Den stora skillnaden är egentligen:
tränar du för att må bra av det?
eller för att du mår dåligt av att låta bli?
Både och. Borstar du tänderna för att det får dig att känna dig fräsch eller för att du skulle må dåligt av att låta bli?
Huvudet på spiken! Vet inte hur många gånger jag fått hålla tungan i munnen de gånger mina mer eller mindre överviktiga och stillasittande arbetskamrater klagat på att jag är extrem med min träning och min kost (5-6 löppass i veckan, lite styrka på det, undviker socker och mjölmat)…jag undviker att påpeka att de kanske borde ändra sin livsstil för att inte provocera…
Jag upprepar kanske vad tidigare skribenter uttalat ovan, men ortorexi är en psykisk sjukdom, och ingår i samma grupp som Anorexia Nervosa och Bulemia Nervosa. Det är alltså en psykiatrisk diagnos, och ställs alltså inte edanst för att man har tränat så mycket att kroppen tar skada. Det är psyket som har tagit fel väg.
Att ställa det, som i blogginlägget ovan, emot en soffpotatis som gillar fredagsmys och säga att det är bättre med ortorexi, säger en del om okunskapen kring ämnet. Varför skulle denna psykiska diagnos skulle vara bättre för kroppen än att vara en normal svensk i tv-soffan?
Att man tränar mycket och är intresserad och insatt i sin är vad många seriösa idrottspersoner måste göra för att få ut max av sin träning. Det är alltså inte samma sak som Ortorexi.
Ortorexi är ett tvångsmässigt beteende där man få ångest (det finns kriterier på vad på vad ångest är som jag inte upplever att jag också måste tråka ut folk med, men det är inte bara en känsla av ”ångest/dåligt samvete” (som många av oss upplever när vi hoppar över ett träningspass)).
Det är en sjukdom då det påverkar personens vardag eller drabbar nära och kära runt omkring en. När man inte kan kontrollera de känslor och tankar som kommer om man inte följer sina tränings och kostplaner.
Därför är detta en helt onödig diskussion som förs ovan. Många av er som tränar och är insatta i sin kost tar kanske denna diagnos personligt och känner sig träffade. Det är dumt. Var vara inte dumma tillbaka och förringa denna diagnos för dom som har det och faktiskt mår dåligt av det.
För er som tränar mycket och äter nyttigt -> fantastiskt! Hoppas ni kan fortsätta med det till ni blir härligt gamla och grå.
Denna sjukdom handlar inte om er.
(Det ska tilläggas att jag inte såg programmet på tv4 och kan därför inte uttala mig om vad som sades där. Om det var ovettigt och fick att reagera vet jag inte, men i blogginlägget ovan står saker som inte har med sjukdomen Ortorexi att göra)
Tack för det fria ordet!
Charlotte
Läkarstudent, termin 9
Jag har aldrig påstått att ortorexi är ”bättre” att lida av. Men alla betraktar o tolkar den här diagnosen på olika sätt. En del hävdar ju bestämt att det visst minsann är ortorexi om man mår dåligt av inställda pass och att äta mat man egentligen inte vill äta. Så det är utifrån det debattklimatet som jag resonerar, inte ett förringade av de som eventuellt lider av psykisk ohälsa, men av hur själva debattämnet spårat ur. Hur man man än vänder o vrider på det så är bristen på träning o ett medvetet ätande ett LÅNGT allvarligare problem.
Du låter så himla naiv. Det är ju uppenbart att du inte har någon som helst koll eller erfarenhet av sjukdomen! Det handlar ju knappast om att man tränar mycket och äter nyttigt, det handlar om besattheten! När träning och siffror styr hela din vardag och ger dig ångest! Det är en psykisk sjukdom det handlar om, inget beteende.
Kan inte ortorexi få vara det problem det faktiskt ÄR, och en väldigt onyttig livsstil få vara det problem det är? Varför ställa dessa saker mot varandra? Du både förminskar och trycker ner människor (ja, jag är en av de som kämpat med både ortorexi & anorexi), med detta inlägg! Du verkar vara en oerhört nedlåtande person.Ett tydligt exempel på hur man ger sig själv tolkningsföreträde där man inte har det!
”Hur mycket ska man då röra på sig? Varje dag! Gärna två gånger. Hur mycket ska man vila? Varje natt! Och hur nyttigt ska man äta? Så nyttigt man kan!”
Det är ju helt sinnes! Varför kan inte människor får vara olika, som vi faktiskt är? Folk får väl göra vad sjutton de vill med sina liv, så länge de mår bra! Vad hände med balansen? Varför måste det vara antingen eller? Alla människor mår bra av träning och vardaglig motion, men ingen människa mår bra av ÅNGEST och en snedvriden bild av sig själv. Värre blir det om man hela tiden känner att man måste prestera och prestera!
Du har rätt i att helg-myset borde skäras ner på och att dagens stillasittande samhälle leder många in i fysisk ohälsa. Men detta ska absolut inte talas om i samma sammanhang som ortorexi! Att träna för att må bra och att träna för att hjärnspöken och ångest säger att man är otillräcklig och oduglig är definitivt inte samma sak.
Man kan även få fysiska symptom vid ortorexi. Kroppen reagerar bland annat med frusenhet, yrsel, sömnlöshet, håravfall och depression!
Ja, alla ovanstående råkade jag ut för. Kom igen när du är mer insatt.
Du har ju inte läst vad jag skrivit. Jo, folk får göra vad de vill. Men när ämnet debatteras och överträning framställs som något mycket värre än underträning så är det ju helt barockt. Och ja, jag tycker att fysisk aktivitet två gånger om dagen är en alldeles utmärkt rekommendation.
[…] viss del håller jag med Jonas Colting när han i ett inlägg på sin blogg berör just den här frågan. Han är inne på att man sällan dör av att träna för mycket – […]
Jonas påstår inte att ortorexi eller andra psykiska störningar (som anorexi) inte existerar. Personer som lider av dessa störningar har ett helvete. De formar sina egna förvrängda definitioner av vad som är ”hälsosamt”, med konsekvensen att de ofta äter både felaktig och för lite i förhållande till träningsmängden. Med ett allt för stort energiunderskott uppstår orkeslöshet och avstannad förbränning mm. Detta är givetvis väldigt destruktivt för både kropp och själ, vilket även Jonas håller med om. Men det är inte det som är Jonas poäng! Hans poäng är att majoriteten av befolkningen skulle må bra av att röra på arslet mer och av att äta mer näringsrik mat (i rimliga mängder) — och att media därför borde fokusera mer på de negativa konsekvenserna av ett stillasittande liv med dåliga matvanor (inte bara på fredagar) än på de potentiellt negativa konsekvenserna av ett ökat hälsomedvetande. Har han inte rätt? Jag vet inte om det finns några seriöst genomförda studier genomförda på området, men jag kan tänka mig att mer än 99 procent av dem som tränar regelbundet och äter nyttigt INTE utvecklar någon form av ortorexi (nu talar vi om sjukdomen, inte det dåliga samvetet för att stoppa i sig en påse schips). Jag kan också tänka mig att av dem som utvecklar ortorexi är det INTE den hårda träningen eller de nyttiga matvanorna som är den orsakande faktorn, möjligen den utlösande. En soffpotatis ska alltså INTE vara rädd för att börja träna hårt eller att sträva efter att äta nyttigare pga. risken att utveckla ortorexi. Risken att drabbas av ortorexi pga. hård träning och nyttiga matvanor är sannolikt som en fjärt i rymden jämfört med risken att drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar och cancer pga. ett stillasittande liv med osunda kostvanor.
Hej! Om du läser mitt inlägg så ser du att jag håller med om att många är alldeles för stillasittande idag. Träning och bra kost är givetvis viktigt! Men det jag vill trycka på är att man inte bör blanda ihop hälsa och ortorexi, för det är helt skilda saker!
Jonas kan ju istället vara tydligare så inga missförstånd uppstår…
Vill nämna att Jonas inte alls förstår. Han sitter ju själv och säger att ångest är något bra. Undrar om han själv är sjuk? Risken är inte en fjärt i rymden. Jag har läst om många, många som mått dåligt av all träningshysteri som råder idag.
Jag blev uppriktigt sagt ledsen (ja, jag grät) av att läsa detta och kände mig oerhört trampad på. precis som många andra kan göra.
En sned självbild fick mig att utveckla ortorexin. I början var allt roligt och jag mådde bra. Men både kost och träning VAR en faktor som jag sedan drog till den absoluta spetsen.
Jag slutade träffa vänner eftersom att träningen var viktigare, trots att jag redan tränat 2 timmar på morgonen. Jag tackade nej till middagsbjudningar med familj och vänner, för vad kunde det vara för farligt som serverades!? Blev jag trots allt tvungen att gå så kompensationstränade jag i flera timmar efteråt då jag fick sån fruktansvärd ångest och panik. Skulle man ut och äta på restaurang var jag tvungen att kolla på deras meny hemma för att räkna ut kalorierna i förväg och välja det absolut hälsosammaste. Att resa med mig var omöjligt. Jag grät om vi svängde in på Mc Donalds efter flera timmar på vägen, Jag levde på jordgubbar och keso utomlands etc.
Allt gjorde mig väldigt anti-social som person. Tappade kontakten med alla vänner eftersom jag var rädd för mat och ville äta på mina exakta timmar och bara den kosten som jag ville ha, ensam i mitt kök efter att ha vägt och mätt upp varenda lilla gram. Jag blev som en robot och gjorde samma sak varje dag. Jag hade dagligen ångest som sedan drev mig in i en depression.
Men det är väl okej, att ha ångest är ju bra.
Hur många känner jag som tränar för mycket eller som äter för nyttigt – jo, alldeles FÖR många! För många som ger sig ut och springer, trots värkande benhinnor, trots feber osv – fast de VET att de inte borde, men de vet samtidigt inte hur de skulle kunna låta bli. Och om de hoppar över ett träningspass, då får de så dåligt samvete att de tar igen det vid nästa tillfälle och kör dubbelpass. Då är det fan inte hälsosamt, då har det spårat ur och blivit ett tvång!
Precis lika många känner jag som får panik i affären för att just DERAS nyttiga produkt är slut, som alltid har en ursäkt när lunchen ska ätas på restaurang, fast de så gärna vill följa med egentligen. Som under en veckas, två veckors utlandssemester endast vågar sig på att äta kyckling med grönsaker varje middag, fast de egentligen tycker att ”ååh, den där pastan lät himla god”. Så många människor som inte skulle klara sig utan sin livsmedelsvåg – för hjälp, om man inte kan väga och mäta upp maten exakt på grammet, då går det ju inte att äta..
Du frågar hur många jag egentligen känner som lider av ortorexi, mitt svar är: alldeles för många! Träning ska handla om att må bra! Att, om man är en målinriktad person, sätta upp mål som man strävar efter och närmar sig i takt med träningen – orthorexi får en snarare att prestera sämre..
Ingen mat är så pass nyttig att man kan äta endast den. Och man ska kunna äta en bit bröd eller en hamburgare någon gång ibland – UTAN dåligt samvete! Träning, mat, livet – balans. Ingenting är bra om det går till överdrift – när det går så långt att man utvecklar orthorexi, då har det som från början var hälsosamt istället blivit ohälsosamt och i det närmaste livsfarligt!
Jag känner flera, flera människor som har orthorexi. Jag är själv en av dem – och det är och har varit ett rent och skärt helvete!
Det du beskriver ovan låter inte som något negativt utan snarare om medvetna och goda val- Att välja bort pastan är aldrig dåligt.
Är det någon som vill höra mig uttala mig om Somalisk inrikespolitik eller om antalet molekyler i ett flingpaket?
Nej, troligen inte! Därför håller jag käften om det!
Så borde du också tänka Jonas innan du ger dig in i ämnen du inte har en blekaste aning om.
Det finns faktiskt ingenting jag skulle vilja höra dig uttala dig om. Därför följer jag inte heller dig i några sociala nätverk eller liknande. Jag föreslår samma teknik ifrån din sida om du inte vill läsa vad jag tycker.
Det är inte mitt fel att du är orienterare och ifrån Falun och därmed själva personifieringen av Jantelagen…
Herregud vad bra skrivet! Sitter i skrivande stund och jobbar med min essay om health promotion och vill dela med mig av att det dör en Australiensare var tionde minut i en hjärt och/eller kärlsjukdom. Men för all del Sverige och alla fredagsfirare, hetsa upp er på den helt nya diagnosen ortorexi som hittills har slaktat hur många liv? Ingen på denna sidan jorden skulle ens förstå vad ni pratar om! De skulle bara kolla på dig och säga: ”How can you be too healthy, mate?!”
Jag är en av alla de 2% som lever med svår BED och delvis bulimi. Jag är löjligt hälsosam mellan mina eskalerande beteenden och gillar att träna. Mitt problem sitter uppenbarligen inte i kroppen, utan i hjärnan. Däremot skadar mitt beteende min kropp. Jag äter galna grejer när jag tappar kontrollen. Onyttiga grejer som skadar min insida. Skulle jag bara ha diagnosen ortorexi skulle jag skratta. Har jag förstått det rätt är det ju främst en psykisk sjukdom och kommer inte att orsaka harm på insidan. Grattis, en doktor mindre att gå till!
Att hitta balans tar sitt lilla tag för alla och när du väl kommer av soffkanten kommer du säkert hålla med alla hälsofreak om att diagnosen ortorexi är något överdriven och att fredagsmyset skulle kunna varieras med ett par push-ups i reklam pausen!
Oj va skönt med någon som har perspektiv på tillvaron!! Hoppas du kommer tillrätta med dina problem Linda. Jättebra skrivet, jag kan riktigt se bilden framför mig när svensken ska förklara för några aussies vilken hemsk diagnos han har…
[…] läste Jonas Coltings inlägg; Ortorexi och fredagsmys samt Jag har ortorexi! Ett rop på hjälp. Försöker att inte bry mig för jag förstår ju […]
Uppenbarligen så är du inte insatt i ätstörningsproblematiken och förstår då inte heller hur du kan skriva en hel artikel om det och förminska problemet på det viset som du gör. När du skriver att ”har jag aldrig träffat någon som blivit sjuk av att träna för mycket eller av att äta för nyttigt” så är väl inte det så konstigt, ätstörningar är något man döljer för omvärlden och få drabbade skulle gå runt och prata öppet om hur dåligt de egentligen mår. Men folk mår dåligt utav ätstörningar, och många blir även sjuka utav det.
Och det är inte heller väldigt få som drabbas utav ortorexi eller andra typer utav ätstörningar. Jag själv drabbades redan när jag var 10 år av sjukdomen som senare utvecklades till bulimi. Och jag är inte ensam om detta, säkert hälften utav mina tjejkompisar har eller har haft en ätstörning så att skriva en artikel om att det är väldigt få som skulle ha problem med detta är oerhört naivt.
Att vara vältränad(smal) är en norm idag och är du det minsta överviktig eller äter osunt varje fredagskväll så är man utanför denna normen vilket folk reagerar väldigt starkt på, precis som här då du skriver ett långt inlägg om att det skulle vara ett allvarligt problem.
Om du i fortsättningen ska skriva om ätstörningsproblematik så hoppas jag att du först blir mer påläst om ämnet för din egen och för dina läsares skull, då detta är en väldigt triggande text för ätstörda personer, eller de med anlag för att få ätstörningar(vilket är i princip alla unga tjejer men också många utanför den målgruppen).
Har för första gången på 12 år klarat mig en längre period utan att kräkas och möjligen fått en lite mer naturlig syn på mat och träning men efter att ha kommit in på denna sida så måste jag för första gången på 7 månader verkligen kämpa för att inte kräkas ut kvällens intag utav några godisar för blev ännu en gång påmind om samhällets krav på hur ”fel” det är att inte göra som normen säger till att man ska vara.
Blanda inte ihop ortorexi med anorexi och bulimi.
[…] hans inlägg om ortorexi här, här och […]
[…] utan TV och tidning och därför alltid är sist på bollen gällande det mesta så debatten kring detta blogginlägg är väl knappast någon nyhet för de flesta av er men ändå skulle jag vilja dela mitt […]
Reblogga detta på Johan Fallman och kommenterade:
”Hur mycket ska man då röra på sig? Varje dag! Gärna två gånger. ”Hur mycket ska man vila? Varje natt! Och hur nyttigt ska man äta? Så nyttigt man kan!”
Det må så vara att välfärdssjukdomarna är ett betydligt större samhällsproblem än ortorexin och det överdrivet nyttiga och sunda beteendet men för dem som drabbas är det ändå ett helvete. När träningen blir ett tvång och man en källa till ångest och självbestraffning. När man inte har något socialt liv för att det stör ens träningsschema och mathållning. När man tappar håret, blir av med sina menstruation och har ont i hela kroppen pga träningen. Då är det ett helvete och en sjukdom. Det är skillnad på att som du säger känna lite olust efter att ha missat ett pass och att känna ångest inför att inte ha varit på gymmet i två timmar. Jag har lidit i tio år och kämpar dagligen för att ta mig ur det här men sjukdomen blir en trygghet och en identitet, man vet inte vem man är om man inte är sjukdomen och man vet inte hur man ska förhålla sig till världen utan sjukdomen. De må vara ett litet problem för världen men för dem som drabbas kan det förstöra ett helt liv. Dessutom måste det ju kunna finnas någon nivå mellan att träna två gånger om dagen och äta asketiskt och att bara sitta i soffan och trycka godis där de flesta människor kan må bra och trivas. Och ja ortorexi är ju en psykisk sjukdom men den kan skada kroppen och ge sjukdomar och dålig hälsa utöver allt det psykiska lidandet. Jag kan ju tycka att det låter lite stört att tycka att man ska träna två gånger om dagen och aldrig äta onyttigt och att man mår dåligt av att missa träningen så det kanske bara är så att du inte har insett eller vill inse att det är en psykisk sjukdom som drabbat dig. Jag vet i alla fall att det sätt jag tränar och äter på inte är hälsosamt men på ett helt annat sätt än fredagsmyset som även kan få mig att se rött ibland när det talas om det och man rättfärdigar slöhet och frossande med att det är ju faktiskt fredag eller lördag eller man måste ju unna sig ibland men det måste ju kunna finnas någon medelväg i detta…eller det är bara jag som hoppas på det i min önskan att komma ur mitt destruktiva beteende?
[…] tidigare inläggen i ämnet hittar ni här, här och […]
Jag såg inte programmet Helt Sjukt och kommenterar därför inte om man överdrev problemet där eller inte. Däremot blir jag lite förvånad när du säger att du under din långa karriär aldrig har sett någon som tränar för mycket. De flesta av oss som tränar har nog gjort det. Såväl i konditionsträning som, framför allt, i styrketräning. Redan som barn på 70-talet fanns det i min hembygd gubbar i 55-års-åldern som knappt gjorde annat än att springa. De försakade familj, misskötte jobbet och var sjukskrivna i tid och otid.
Själv fastnade jag i ungdomen för en sport som krävde styrka, kondition, teknik, spänst och smidighet. En allsidig sport. Jag levde helt för den under 15 år. Visst gav den roliga stunder och SM-medaljer. Inte pga talang, utan mer pga träningsvilja och lyckan att nästan aldrig vara skadad………Då.
Tyvärr har jag som 52-åring idag två urusla knän, en ännu sämre axel och en halvdålig rygg. Inte pga traumaskador, utan rena förslitningar. Jag tränar såklart fortfarande, det ligger i blodet, men mina möjligheter för VAD jag kan träna är begränsade. Min fysiska status är självklart bättre än en livslång soffpotatis, men helt klart sämre än mina jämnåriga som tränade mer vettigt och lade de timmar jag offrade extra på att skaffa sig en utbildning jag inte tyckte var viktig.
Jag tror inte att jag är helt unik.
Visst håller jag med om att det är oändligt många fler soffpotatisar än ortorektiker och att fysisk inaktivitet är ett mycket mer utbrett samhällsproblem. Däremot tycker jag inte att det är fel att ta upp problemet på ett vettigt sätt. Något jag dock inte vet om man gjorde i Helt Sjukt.
Tyvärr är det ett problem att sådana här diskussioner ofta flippar ut. Soffpotatisarna tar alltid upp ortorexi som ett argument mot att börja träna och träningsfanatiker tar alltid upp total inaktivitet som argument om någon nämner faran med överdriven träning.
Som om det bara finns ytterligheter.
Synd, eftersom det är ett ämne som kan vara mycket intressant om man bara kan hålla nyanser i debatten. Till sist håller jag med om att man dock aldrig kan äta så nyttigt att det kan bli farligt, om man inte med nyttigt menar alldeles för lite. Fast slarvar man någon enstaka gång i veckan med någon glass eller så är man för det inte helt usel. Bara man inte har fredagkväll 24/7.
Jag kan ärligt säga att jag aldrig träffat någon som lidit skada av att äta för bra och träna för mycket. Däremot av att träna mycket och äta skit. Vår generations pastahysteri har lett till att många hårdtränande (killar ffa) individer dag efter dag levt på gröt och pasta med ketchup. Men då har man ju inte förstått hur maten påverkar och vad man verkligen behöver äta.
Men jag håller med dig till viss del. När man blir äldre så gör sig kroppen till känna. Men du måste fråga dig om dina jämnåriga 52-åriga vänner, som inte tränat mycket alls, mår bättre eller sämre än dig. De flesta i den åldern har ont på något sätt tror jag. Livet sliter. Ge det 10 år till och skillnaden mellan dig och de som inte tränar kommer att bli väldigt uppenbar. Man får göra det bästa man kan med det man har tycker jag.
Att någon tagit skada av att äta för bra har inte heller jag sett, vilket jag nog också nämnde. Det jag förvånades över var att du säger att du aldrig har sett någon som tränar så mycket att det kan bli skadligt. Jag anser att de flesta som är inne i branschen ser det då och då. Mest i styrketräningsbranschen, men även inom alla andra former av fysisk träning.
Visst ser man oändligt fler tjockisar, vilket jag nog också påpekade, men jag ser inte det så farliga med att ta upp problemet med att vissa går till överdrift. De flesta förstår nog att det bara är överdrifterna det handlar om.
Förutom de rent fysiska problemen med t ex förslitningsskador finns det också människor som är så besatta av träningen att de tränar bort jobb, familj, socialt liv och totalt hamnar i en livsbubbla som definitivt är fördummande.
Men för professionella idrottare blir ju inte detta ett problem på samma sätt. De kan ju direkt stryka åtta timmar om dagen för annat förvärvsarbete. Träningen är ju deras jobb.
För att svara på din fråga om hur mina jämnåriga mår jämfört med mig idag. Om du läste mitt inlägg skrev jag att jag mår nog bättre än de livslånga soffpotatisarna. Däremot mår nog de flesta, som tränade på en vettigare nivå än jag, definitivt bättre. De har inte mina förslitningsskador, helt säkert bättre värden överlag i den fysiska statusen än jag. De kan, till skillnad från jag, träna vad som helst utan att få ont. Jag är begränsad i vad jag kan träna. Att de dessutom har utbildningar jag inte har, är ytterligare en jämförelse till deras fördel. Jag tränade bort utbildningen. Dock inte familj mm.
Jag bor i en idrottstad och vet att jag inte är ett dugg unik som fd tävlingsidrottare.
Visst, livet sliter, men elitidrott sliter mer än motionsidrott. Det finns massor av utslitna fd tävlingsidrottare och det visar väl att även träning kan i längden bli skadligt om det blir för mycket. Visst, människor har olika genetiska förutsättningar, men allmänt så anser inte jag att elitidrott rent hälsomässigt är nyttigare än motionsidrott. Som exempel: Vedhuggning är en utmärkt motion, men många av de gamla skogsarbetarna som jobbade 12 timmarsackord sex dagar i veckan blev utslitna och fick en kort och plågsam ålderdom.
Självklart hade de inte mått bättre som livslånga soffpotatisar, men troligen om de haft ett lättare jobb och huggit ved en eller två timmar om dagen.
Som jag skrev tycker jag att det är synd att sådana här debatter ofta flippar ut. Läser man igenom detta kommentarsfält så bara vimlar det av feltolkningar och medvetna missförstånd. Bara för att man tar upp ett problem betyder inte det att den extrema motsatsen är det enda alternativet. Jag tror inte att det i själva verket är så många som tror att enda alternativet till alltför fanatisk träning är att ligga på soffan och äta chips 24/7.
Det är många fler som gör så, men det betyder inte att det är farligt att diskutera ohälsosam träningsfanatism, som trots allt finns.
[…] som tror att vi blir sjuka av att träna för mycket. Nyligen läste jag triathleten och bloggaren Jonas Coltings debattinlägg om träning och fredagsmys och jag måste verkligen säga att han slog huvudet på spiken och träffade mitt i […]
Problemet med debatten är att man tycks tro att alla som tränar mycket lider av ortorexi. Det du skriver i ditt inlägg stämmer givetvis, men du pratar endast om att träning och bra och alla borde träna, och folk borde snarare träna mer än mindre. Det är ju rena självklarheter, och det finns knappast någon som kan säga emot dig.
Men finns det någon som påstår att människor rent generellt måste träna mindre? Nej, verkligen inte. Du behöver bara lämna din lägenhet så ser du reklam överallt om träning hit och träning dit, du kan öppna förstasidan på aftonbladet och hitta 10 annonser och flera artiklar om ”så fixar du rutorna till sommaren” osv. Tror du det finns många vuxna i dag som inte vet att man borde träna för kroppens bästa? Tror du att fler annonser och fler debatter om att vi måste träna mer skulle få folk att träna mer?
Det är ju snarare så att den träningshets som finns i samhället i dag som skapar en ångest hos de som inte tränar, och dessutom bidrar till att antalet människor som lider av ortorexi ökar.
Jag tycker att du sopar ett växande problem under mattan.
Snacka om att du verkligen pissar på alla oss som lidit/lider av Ortorexi. Bara för att du själv lever i en bubbla av människor där ingen vill medge detta så betyder det inte att det inte existerar.
Jag har inte påstått att det inte existerar. Tror du det så har du läst väldigt dåligt. Däremot tycker jag att eventuell ortorexi är ett oerhört marginellt problem jämfört med den enorma mängd ohälsa orsakat av för lite träning och för omedvetet och slarvigt ätande.
Ortorexi så som tillståndets beskriv är till den yttersta grad ett sjukdoms-tillstånd. Jag har själv varit där. Tränade 3 timmar om dagen – inte för att jag ville eller mådde bra av det utan för att jag mådde åt helvete dåligt om jag inte gjorde det. Friskt? Näe. Jag åt vad jag ansåg vara tillåtet och tillräckligt nyttigt. De livsmedel som gick inom ramarna för det blev bara färre och färre. Till slut levde jag på sallad, tomat och lättfil till frukost. Friskt? Näe. Unnade jag mig något till t.ex. fredagsmys så stack jag ut och sprang tillräckligt fort och länge för att kroppen till slut skulle ramla ihop. Precis som elitidrottare kör sina pass? Nja, många faktorer som skiljer mellan syftet för min träning och elitidrottarens träning. Hade varit många gånger hälsosammare för mig att unna mig ett fredagsmys och sedan låta det gå obemärkt förbi.
Ortorexi handlar inte bara om mängden träningen eller mängden mat man äter. Det handlar om vilket förhållande man har till dessa vanor. Mår man bra av det? Eller mår man dåligt utan det? När jag var som sjukast gick den enda energi jag hade åt till att träna. Mina betyg gick ner i botten för jag hade ingen energi till att sköta skolan. Jag grät sönder hela min 18-års dag för släkten skulle komma när box-passet jag alltid gick på hade sin tid och det skulle serveras tårta hemma. Byta box-passet mot tårta. Värsta som någonsin kunde hända mig. Friskt? Näe.
Argumentera emot mig – hur menar du att jag under mina år i ortorexi-träsket var en friskare person än jag är idag med 3-4 träningspass/veckan, fyller på med 2000 kcal varje dag och både fredags- och lördagsmyser? Den här artikeln är ett hån mot alla oss som varit sjuka. Ortorexi är inte ett friskt beteende. Ortorexi är en sjukdom som innebär både fysisk och psykisk ohälsa i den grad att den skulle kunna leda till döden.
Du led ju av anorexi. Dina matvanor var så långt ifrån nyttiga (”kvalitet” beskrivs ju i litteraturen som central för ortorektikern) som man kan tänka sig. Bra att du mår bättre nu!
För det första, träning är kul!!! Om du känner motsatsen kanske det är dags att byta träningsform;) Såg debatten och tycker att du missar hela poängen med ortorexi… Bara för att det inte är ett lika utbrett problen som tex hjärt-kärlsjukdomar är det fortfarande skadligt och människor mår psykiskt och fysiskt dåligt. Att man då inte dör av det betyder inte att det inte ska tas på allvar. Bara för att problemet inte leder till döden existerar väl fortfarande problemet? Eller har jag fel?
Jag anser också att vi ska tänka på vad vi äter och hur vi rör på oss men likväl som att vi rör på oss för lite och äter fel finns det risker med ett överdrivet beteende i motsatt riktning.
Har du hört talas om arbetsnarkomaner? De flesta är överens om att arbete är bättre än arbetslöshet. Men när arbete går till överdrift kan det leda till större problem än arbetslöshet. Arbetsberoende var också tidigare okänt bland de flesta men ett stort problem för de drabbade. Om vi jämför ditt resonemang kring ortorexi med arbetsberoende är det som att rekommendera en utbränd att bara jobba på och gång på gång gå in i väggen. För det dör man ju inte av…
Kul? Jag tycker inte kul är ett bra ord i samband med träning överhuvudtaget och ett jävligt slappt uttryck rent generellt. Däremot tycker jag att träning är tillfredsställande, ger självkänsla, tillhandahåller sammanhang och syfte.
Jag tycker om arbetsmoral också. Om du vill kalla det arbetsnarkomani så är det upp till dig.
[…] genren fredagsmysare eller fredagsfysare tycker jag att man bör läsa Jonas Coltings blogginlägg Om ortorexi och fredagsmys där han tydligt och sakligt redogör sin åsikt om att det är fredagsmyset som bör […]
Välkommen in på en ätstörningsenhet så kan du möta de du uppenbarligen aldrig träffat. …. Där finns bla alla vi som tränat FÖR mycket, av tvång o av ångest grundat…..
Även om jag absolut håller med dig om att merparten av befolkningen skulle må bra av att röra på sig så existerar visst ortorexin och det är så pass allvarligt att den självklart ska pratas om. Varför ska något tystas ner? Varför inte prata om båda sidor?
Bra skrivet men tro mig man kan absolut överdriva åt båda håll o inget bör anses mer eller mindre viktigt.
Jag tycker det var synd att du inte kommenterade problematikens storlek. Ortorexi är allvarligt, visst, men om vi ska prata om folkhälsan; vem i helsefyr bryr sig om några tusen individer när flera miljoner lider av en ohälsosam/inaktiv livsstil. Så himla less på att pompösa nötter som ska leka besserwissrar och finna problem i allt, t o m något så oerhört bra som träning och nyttig mat.
HUR kan ortorexi ens nämnas i det här sammanhanget? VAD betyder ortorexi gentemot inaktivitet/fetma/hjärt- & kärlsjukdomar samt cancer pga raffinerat skräp? Absolut ingenting!
Tyckte det var rent av kränkande mot svensk intelligens att man försökte göra ortorexi till en stor grej. Vad är nästa steg? Ska de tre personerna som bryter lårbenet varje år innebära att löpning är livsfarligt och borde undvikas av alla i Sverige, trots att 99.999999% mår bra av det?
Farao va jag blev sne av den här skeva och urlöjliga debatten! Var snarare bara två låtsasvetare som ville leka smarta och skapa utrymme för deras ack så ”viktiga” forskning, (”upp 60%”, amen tjena, han kan aldrig ha hört talas om passion och dedikation. Alla idrottare, oavsett nivå, har mål de vill uppnå med sin träning och kost. Alla dessa är då helt plötsligt ortorektiker i hans ögon. Suck! Och henne? Wow, hennes kära dussin till ortorektiker var uppenbarligen viktigare än flera miljoner. Hon framstod som en avdankat idrottare som enbart är ute efter att återuppliva uppmärksamheten hon en gång hade).
Tack Jonas, var skönt att det fanns någon där med vett, men det måste ha varit tufft att sitta där å behöva höra något så löjligt litet jämföras med något så allvarligt utan att koka över. Det var mer än vad jag mäktade med, så eloge för det!
Keep up the good work!
Så du menar att om problem ska tas upp eller inte ska graderas efter hur stora de är? Jag tror att du underskattar allmänhetens intelligens. Ingen påstår att ALLA som tränar är ortorektiker. Din siffra 99, 9999999% får stå för dig, men jag är rätt säker på att det är lika många som INTE tolkar det här lika skruvat som du, som de som mår bra av att träna.
Ingen har väl ifrågasatt att fler mår dåligt av att man rör sig för lite än för mycket. Men att man därför öht inte ska nämna problemet är ju lika vrickat som att man aldrig ska prata om anorexia, eftersom övervikt är ett mångfalt större problem.
Det är nog farligare att tro att människor inte fattar att det handlar om en ytterlighet, än att nämna att det finns ett problem med en ytterlighet. Liksom att de flesta som tränar, tränar vettigt, fattar de flesta att den där varningen om ortorexi inte betyder att man ska låta bli att träna.
Huvudet på spiken av sign. Babiarne som sa att problemet med sådana här diskussioner är att de alltid flippar ur. Beroende på en liten grupp fanatiker som ser spöken och tror att alla läser Bibeln som fan själv.
Jag debatterar debatten. Don´t shoot the messenger.
Ja med tanke på att fetma och inaktivitet är det sanna problemet, så tycker jag det är löjligt att förstora något så ortorexi och jämföra det med ett globalt problem. Dessutom ORTOREXI ÄR INTE ENS EN DIAGNOS, så jag fattar inte hur låtsasvetare får det till att bli någon stor hälsofara. Anorexi och bulimi? Visst, men dessa sjukdomar är inte träningens fel och ska därför inte associeras med träning.
Vad folk inte verkar inse är att sådana här debatter gör mkt större skada än nytta. Klart som fan att debatten flippar ur, då den i sig är totalt urflippad. Att ortorexi ens togs upp i det här sammanhanget gav precis barnen, tonåringarna och vuxna slashasar den ursäkt de behöver för att inte röra på sig. DET är den sanna hälsofaran.
Jag besvarade personen som skrev precis före mig. Det är ett utmärkt exempel på varför en debatt kan spåra ur genom att göra extrema egna tolkningar. För övrigt tycker jag inte att debatten är något problem någon annanstans än i detta kommentarsfält. Att man varnar för ortorexi kommer inte att innebära att en massa människor tror att det är livsfarligt att träna. Hur många tolkar varje varning för anorexia att enda alternativet är att svulla och frossa ohämmat tills man ser ut som en julgris? Innebär den debatten att massorna tror att alla som äter vettigt har anorexia?
De som gör denna debatt löjlig är alla här som har fått för sig att nu blir alla som tränar utpekade som ortorektiker och alla övriga extrema ytterligheter man drar i detta kommentarsfält. Jag säger bara: Slappna av. Den här debatten är inte farlig. De flesta människor ser fler nyanser än svart och vitt. Och de som absolut inte vill träna kommer ändå inte att göra det, oavsett denna debatt.
[…] https://coltingblogg.com/2014/04/21/om-ortorexi-och-fredagsmys/ […]
Att lida av ortorexi har ingenting med hälsa eller välmående att göra. Problemet i den här debatten som pågår just nu är att de flesta verkar definiera ortorexi ungefär såhär: ”Om du äter mycket nyttig mat och tränar ofta så har du ortorexi”. Och det är fel. Visst, när du har ortorexi så äter du nyttigt och tränar mycket, men ATT du gör båda de sakerna innebär inte att du är sjuk. Självklart inte. Jag led av ortorexi under några år, efter att ha haft en anorektisk period som snabbt följdes av en överviktig period (det är mycket svårt att sluta svälta sig själv utan att istället börja äta för mycket!). Och när man lever med ortorexi förbjuder man allt vad naturlig mat heter! Att ”äta nyttigt” innebär då att man BARA äter light, fettfritt, sockerfritt, fiberberikat, vitaminberikat och bantningsprodukter. Gärna pulver, proteindrinkar och måltidsersättare. Allt ska vara fettfritt och ha optimal sammansättning, annars får man enorm ångest. Man följer sina kaloritabeller med religiös övertygelse, och man tränar varenda dag, helt utan glädje! Det handlar inte om att träna för att må bra, för att få endorfinkicken, för att hjälpa kroppen att bli friskare. Det handlar om ren ångestdämpning, man tränar hela tiden för att man vill sluta hata sin kropp för att den är så fet och äcklig och långsam, men det funkar ju inte, eftersom problemen sitter i huvudet… så man äter ännu mindre till middag dagen efter och tar en extra lång löparrunda, och hoppas att det då ska kännas bättre. Men icke.
Ortorexi handlar inte om att äta nyttigt och träna. Ortorexi handlar om att späka sig själv tills kroppen säger stopp, i en glädjelös tillvaro som drivs av ångest.
[…] Här hittar du Cecilia Edströms artikel, och Johan Coltings blogginlägg. […]
[…] utbildar mig till psykolog och värderar Jonas tankar kring DIAGNOSHYSTERIN i vårt samhälle. Att skapa fler diagnoser och fler sjukdomsrelaterade termer skapar också […]
Jag blir fruktansvärt stött av ditt hemska inlägg . Jag har lidit av ortorexi och påstå att fredagsmysarna påstår att aktiva människor har det. Jag vägde 42 kg, åt sallad och frukt och tränade minst 3-4 pass / dag och ute och gick timme efter timme. Tog pwo, efedrin, koffein, aspirin, citodon. Tränade 5 dagar efter jag hade gjort halsmandel-operation och självskada mig själv när jag inte fick träna .
Är idag frisk och jobbar som Personlig Tränare. Tränar mycket och ofta- men med ett helt annat tänk. Din artikel gör mig fullkomligt illamående .
DET HANDLAR OM HUR VI SJUKA tänker . Jag äter nyttigt och tränar hårt men mitt tänk är helt annorlunda. Har du inte haft denna sjukdom ska du fan hålla käften anser jag.
För du vet inte ett skit om denna sjukdom.
Den häll på att ta livet av mig då jag tränade med 40 graders feber och kräksjuka. Är det normalt ? Friskt ??? Nä det är träningsanorexia.
Oj, vilken bra artikel(DET ÄR FREDAGSMYSET SOM BÖR IFRÅGASÄTTAS! INTE TRÄNING OCH NYTTIG MAT!)om hur viktigt det är att fokusera på huvudfrågan och inte sidoproblem, Jonas !!
Den genomsnittliga edellivslängden är säkert markant längre bland de som rör sig regelbundet och är lätta i kroppen än de som sitter mycket still och är överviktiga.
Det samhälleliga välbefinnandet, hur man nu vill definiera det, är säkert överlag mycket bättre bland lätta än tunga, i alla fall i den kultur där detta diskuteras.
”Hellre skavsår än liggsår!”
Jag har inte sett programmet ifråga, det var säkert mycket förenklat. Nyttig mat och träning är som jag förstår det inte själva orsaken till ortorexi utan ett symptom, ett sätt sjukdomen uttrycker sig på. Vad är problemet är med att i media beskriva en sjukdom som kanske (obs, ingen aning)inte så många har? Om det var innehållet som var felaktigt eller lustigt vinklat så är det väl där man börjar om man verkligen är intresserad av en konstruktiv debatt? Tror man blir ganska uppgiven av att läsa texten om man är en människa som kämpar med den här sortens problematik- kanske skulle man bli lessen av att se programmet med?