Riksidrottsförbundet arrangerade nyligen en konferens på Bosön där ”världseliten i idrottsnutrition” presenterade den senaste forskningen på området. Den svenska tidningen Idrott & Kunskap har i sitt senaste nummer gjort en sammanställning av de viktigaste rönen som presenterades.
Rönen presenteras i en artikel med namnet ”Kostprofeternas budord” och verkar i stort vara öppna dörras som slagits in. Självklarheter som att dricka ordentligt när man är törstig, äta frukt och grönsaker istället för kosttillskott, värdet av D-vitamin samt proteinets roll i återhämtningen kan nämnas som centrala punkter.
Naturligtvis diskuterades den hetaste potatisen på området; fett och kolhydrater! Summan av den diskussionen sammanfattas i budordet ”Ni skall icke lyssna till LCHF-profeternas kostråd. Dessa gälla icke för tävlingsidrottare”
Nähä, tänker man som då som läsare. Är inte tävlingsidrottare också vanliga människor? Med samma biologi som andra? Det är uppenbart att man omedelbart tappat nyanseringen och den viktiga distinktionen mellan maten som tävlingsidrottare äter, och som alla människor äter och det som man möjligtvis äter och dricker i samband med träning och tävling. När man pratar om näringsintag i sammanhanget så är det en oerhörd skillnad mellan det som man äter tre gånger om dagen, sju dagar i veckan och 52 veckor på ett år multiplicerat med 10, 20 och år, och gelen man eventuellt trycker i sig tre timmar in i ett distanspass.
Louise Burke, professor vid Australian Institute of Sports, och medverkande på konferensen citeras i artikeln enligt följande; ”Alternativt kan man träna på fastande mage en förmiddag. Det vi har sett då är att fettadaptionen – det vill säga kroppens förmåga att utnyttja fett som energikälla – förbättras” och sedan längre fram i texten ”Mycket fett och lite kolhydrater är, menar hon, ingen bra kombination. Det som sker vid en sådan kosthållning är att idrottaren tappar förmågan att lägga in den högsta växeln. Men som idrottsnutritionist är det enligt Louise Burke samtidigt viktigt att förstå att det också finns individuella skillnader att ta hänsyn till. En kost med lågt kolhydratinnehåll kan till exempel vara att föredra för idrottare som tränar och tävlar länge på lägre intensiteter och/eller de som exempelvis får magproblem”
Alla elitidrottare, oavsett idrott, tränar mycket! Per definition är all elitidrott sett ur det perspektivet uthållighetsidrott. Och livet är en uthållighetsidrott. Oavsett vem man är och vad man gör så är ett välfungerande aerobt system basen för all hälsa och för all annan fysisk prestation. Det aeroba systemet är i grunden ett fettförbrännande system.
Ingen ifrågasätter värdet av socker under tävling och under vissa tuffa träningspass, inte heller jag! Socker och koffein är en grym booster men bara för att det fungerar under ett ytterlighetsläge så innebär inte det att man också bör basera sin vardagskost och sina måltider (som kanske uppgår till 95% av det totala intaget) på en kolhydratrik kost! Den största nyttan av kolhydrater under tävling får man på toppen av en överlägsen fettförbränning!
Och magproblem? Om det är något som är väldokumenterat så är det den allt mer ökande frekvensen av glutenintolerans hos både vanliga människor och idrottsmän!
Idag finns det inte många idrottare som inte försöker att begränsa sitt kolhydratintag till förmån för kvalitativa fetter och ickeraffinerade livsmedel som inte bygger på kolhydratshysteri. Ovan är ifrån DN´s artikel om vår svenska skidkung Johan Olsson som tydligt visar att verkligheten ser annorlunda ut än vad Powerbar- och Nestlé-finansierade idrottsnutrionister hävdar.
Det är synd att man inte mer fokuserar på idrottarens långsiktiga hälsa och inte enbart pratar om PRESTATION.
Jag har skrivit en del i ämnet tidigare. Läs gärna:
https://coltingblogg.com/2011/11/08/lyssna-inte-pa-rf´s-kostrekommendationer/
https://coltingblogg.com/2012/12/20/ater-elitidrottande-kvinnor-for-lite-eller-ater-de-bara-fel/
https://coltingblogg.com/2012/12/21/varfor-kolhydrathysterin-skapar-kvinnliga-atstorningar/
Själv tycker jag att man kan vara en i grunden low carb/paleo-fantast men ändå både ägna sig åt kolhydratsnjutning och att dricka sportdryck och cola under tävling! Återigen, vad man gör under 360 vardagar är långt mer intressant än om man trycker en Red Bull sju timmar in en Ironman. Jag föredrar att mina måltider ser ut ungefär så här…
Jonas Colting - Hälsokonnässör 
Helt rätt! Men jorden är fortfarande platt för många människor. Men det tar väl en-två generationer att ändra tänket.
Köttet är på snudd stekt aningen länge, annars ser det ju bra ut.
”Idag finns det inte många idrottare som inte försöker att begränsa sitt kolhydratintag till förmån för kvalitativa fetter och ickeraffinerade livsmedel som inte bygger på kolhydratshysteri”
Driver du med mig? Har du varit i Kenya? Där kan vi snacka kolhydrathysteri. Och dom är starkare, snabbare och friskare än vilken LCHF:are som helst.
Det är inte riktigt sant. De flesta äter inte alls så onyanserat som du beskriver. Masajernas naturliga mat är primärt blod, kött och mjölk. Dessutom har de flesta kenyanska elitlöparna väldigt korta karriärer. Bakom varje superstjärna som vi ser så finns det 100 som blir övertränade. Ingen bestrider vad socker o kolhydrater kan göra på kort sikt men frågan är vad som är både hälsosamt och effektivt på lång sikt.
Klart intressant. Jag har följt diverse diskussioner via böcker, bloggar, podcaster etc senaste 5 åren, då jag själv sent om sider vaknade upp och insåg att kosten är grunden till min prestation och träning, inte tvärt om. Tidigare var min ”uppfattning” om mat mer eller mindre ”energi” och ”vitaminer”. Jag vill hävda att min kost vid den tiden var relativt ”bra”, men inte särskilt ”fokuserad”.
Numera kan jag nog hävda att ett och annat fallit på plats och ”vikt” är inte längre ett problem. Jag brottas fortfarande dock med mitt usla immunförsvar, som aldrig riktigt funkat; det är nästa nöt att knäcka för mig.
Hur som helst…
Min uppfattning är att jag reagerar ganska ”olika” beroende på hur jag ”kombinerar” mat. Äter jag strikt LCHF så ”tål” jag även ganska lite frukt, innan jag går upp i vikt. Då är det merparten grönsaker som gäller för att få i sig grönt.
Äter jag däremot RAW, så kan jag få i mig relativt stora mängder frukt utan att trippa uppåt på vågen.
Har du någon erfarenhet/några tankar om varför det blir så?
Låter lite som sunt förnuft, kan man tycka. Ät varierat, dra ned på kolhydratintaget, ät frukt och grönt. Håller helt med om att man kan äta sockerbaserat under tävling…man behöver ju snabb energi! På långa lugna cykelpass brukar jag ibland äta rågbröd. Oftast vatten till det. Ibland har jag bara sportdryck. Så variation och sunt förnuft är grunden till att prestera och må bra. Jag förstår inte att man med LCHF ska kunna äta fett i sådana mängder att det inte påverkar blodkärlen. Nä, ät fett, men riktigt fett som i smör. Men dra inte i dig ett helt paket och tro att det är bra.
Vi ses i Stockholm den 3 maj.
http://runnersconnect.net/running-nutrition-articles/diet-of-kenyan-runners/
Inte så mycket blod och kött där inte…
Artikeln om Kenyanernas kost i runnerconnect var ju intressant, men jag antar att en nästan helt vegetarisk diet bara funkar för trådsmala långsdistanslöpare, som inte får samla på sig för mycket muskelmassa. Jag tror själv att många olika kostprinciper kan funka bara man ser till att få i sig mycket näringsrik mat. Jag provade själv på paleo i en månad, men då tre blodlinjer (vita blodkroppar etc.) gick utanför långt utanför gränsvärdena och jag tappade fem kilo (från 88 till 83kg), så hade jag inte lust att fortsätta. Meningen var inte att gå ner i vikt.