Cape Epic. Innan, efter och varför.

Jag har varit hemma under en dryg vecka nu. Avvänjningen har varit svår. Jag är en bonafide endorfinpundare som lever högt och länge på timmar och dagar av syre och 14o-puls. Det är när livet upplevs i fullfärgs technicolor och varje dag är självklar, enkel och syftesinriktad. Det är dagar av självförverkligande, självbekräftande och jagförstärkande. En psykolog kan nog förklara det bättre. Fast bara om densamme tränar hårt. Annars kan de dra åt helvete. För man ska inte förklara för pappa hur man knullar.

sportograf-45549291_lowres

Kroppens fysiska förmåga att jobba. Hårt och länge. Strävan och mätandet. Förkovran och trötthet. Under så många år tar man det för givet om man är toppidrottare. Det är vardag. Det är norm. Att vakna och springa 18 km innan frukost och vara helt oberörd. Att cykla 21 mil och tycka att det var kort då man inte sprang en timme efteråt. Att simma hundring efter hundring på 1.10 och inte ens veta hur en 50;a över 40 sek känns. Att spika upp 30-timmarsveckor som betraktas med en urskuldande axelryckning för att det ”mest var distansfart”.

Efter många år med den vardagen börjar man värja sig lite. Man börjar skoja om det. Man börjar nedvärdera det. Man tror inte att det duger riktigt längre. Och man kunde inte bry sig mindre om huruvida man kör ett hundraelfte distanspass löpning eller cykel. Varför? Vad är poängen? Been there done that. Och man känner sig billig eller till och med skyldig över att jaga kickar på det gamla utnötta uttjänta sättet. Ungefär som en finnig tonåring som smiskat apan alltför många gånger till samma urblekta tidning.

sportograf-45504801_lowres

Det är enkelt att bli trött på att bli trött. Och det är enkelt att bli färdig med att ha ont och i synnerhet det självförvållade onda. Så man gör vad man kan för att i viss mån distansera sig ifrån sitt förflutna. Man försöker hitta andra vägar. Man försöker uppfinna sig själv på nytt. En skadad eller gammal kropp kan agera brygga mellan det som var då och det som ska bli nu och sedan.

Men ålder blir inte yngre och ärr bleknar men försvinner aldrig. Ett sittande mål är enkel träff. Insikten över att det är betydligt lättare att sakta ned än att accelerera upp är smärtsam men föga överraskande. Och man finner sig att inte önska annat än att känna sig som tidigare, som förr, som innan.

sportograf-45538931_lowres

Det vanliga livet. Det trygga, säkra, lugna och Fredagsmysiga livet. Där blekfetshåriga ben och Let´s Dance regerar. Vardagsmotion. Där mål och strävan stängs in under en halsknäppt skjorta och deodoft. Där kamp och djup degraderas till styrkan i en sjunde kopp kaffe. Där måttlighet är mall. Där mallen är måttlig. Passar alla. Passar ingen. Fuck that.

Till sist inser man att det som man värjt sig ifrån, tagit för givit och bjudit in med armbågen är det viktigaste av allt. Det som betyder mest. Det som ligger djupast begravt i källaren. Den innersta kärnan. Underst av alla skal. Den enda konstanten ibland förändring.

sportograf-45542647_lowres

En individuell idrottsmans psyke kan vara skört, skevt och sårbart. En åldrande idrottsmans psyke definitivt så. Ingen skriver bättre om det än Scott Tinley i boken Racing the Sunset. Den avhandlar svårigheterna i att behöva omdefiniera sig själv och om att acceptera förändring.

Jag har aldrig vänt ryggen till min idrott. Jag har inte genomgått någon dramatisk förändring. Jag har inte krisat. Jag har aldrig varit inaktiv och avdankad, snarare tvärtom. Jag har alltid gjort så mycket jag kan. Men jag har blivit äldre. Och jag har varit skadad. Och när tiden går så går den som fan och en dag som upptäcker man att 2008 hoppade in i 2014 med en väldig brådska.

2008 körde jag mitt sista långdistans-VM och blev femma. Det var en jäkligt bra placering då jag fem dagar innan start inte kunde gå rakt. Jag hade fått ett diskbråck/buktning med nervpåverkan men det visste jag inte då. Det har jag inte förstått förrän långt senare. Och det var ett diskbråck som gav upphov till diffusa smärtor i baksida lår och ett långt sökande efter svar. Från den tidpunkten var det ett steg fram och två tillbaka. Framför allt insikten över att något inte var helt bra. Och jag störde mig på att alltid känna mig muskelöm och stel, både i ben och rygg.

2010 skadade jag mig på riktigt i hamstringsfästet. Inte allvarligt just då men tillräckligt för att ärrvävnaden skulle ge upphov till än mer stelhet och dysfunktion. Jag kunde ändå träna och tävla helt OK (exempelvis vann jag Ö till Ö o kom tvåa på Ultraman) trots obehaget men det var med övertalning och våld.

2012 opererades jag för CAM/impingement i båda höfterna, vilket var en trolig orsak till mina smärtbesvär enligt läkarna. Det var det inte. Men det var också det första ingreppet jag någonsin gjort fram till dess frånsett ett krossat radiusben 1995.

Förra året kom en gammal ledskada i AC-leden till sin spets och jag opererade bort pålagringar och osteofyter som börjat trycka upp leden. Jag hade en kraftig bula på högeraxeln jämfört med vänsteraxeln.

Sedan tog jag, två veckor efter AC-led, mitt hamstringsfäste. Det var blodigt och rejält.

IMG_2459

Det var den 5 november. Med den föregående operationen strax innan. Och jag behövde något att sikta på. Något att se fram emot. Något att hålla i. Det blev Cape Epic, världens tuffaste etapplopp på MTB. Genom Bicycling Sverige så fick vi en mediaplats och vi fick dessutom samma plats till Andalucia Bike Race, ett annat etapplopp i Spanien.

MTB är helt annorlunda än landsvägscykling och än mer annorlunda än cykling i triathlon. Worlds apart. Men det fanns en attraktiv tanke att få känna av en utvecklingskurva och att kravlöst deltaga mer än att tävla. För hårt skulle det bli hur som helst. Och det blev det. Men vi klarade av det. Vi tog oss i mål. Och mer därtill.

sportograf-45573766_lowres

Det finns ett liv efter de bästa åren av en idrottskarriär. Det finns ett liv efter skador. Det finns ett liv med skador. Det finns ett liv med årsringar. Det finns till och med ett liv efter Cape Epic. Men inte ett lika bra eller lika starkt liv om det inte finns nya ljus vid horisonten. Och inte ett lika meningsfullt liv om man glömmer vem man en gång var och fortfarande är. Inte ett lyckligt liv nu och sedan om man inte inser det enkla och raka som gjorde en lycklig tidigare.

”People change. But there are some people that never do. And when people change, they gain a piece but they lose one too.”

Älska kampen. Älska strävan. Älska rörelsen. Framåt. Uppåt. Aldrig stanna. Aldrig stelna

 

5 reaktioner på ”Cape Epic. Innan, efter och varför.

  1. Your on fire…! Fantastiskt Jonas, vilken insatts med Cape Epic! Ditt inlägg var riktigt bra, öppet, ärligt, känsloladdat, men framförallt inspirerande! Tack!

  2. Episkt skrivet.
    Slet av patellarsenan i augusti förra året genom en klättringsolycka. Har inte kunnat springa sedan dess. Det är riktigt tungt att inte kunna springa och vara i rörelse på månader. Sitter iallafall på min MTB varje dag nu och känslan att kunna ge sitt dags bästa, ta sig dit jag vill, att vara i rörelse ute i naturen är livsnödvändigt.

    Tack för denna text. Den hjälper mig att hitta mod till att våga älska strävan och kampen igen!

  3. Detta var vackert. Tack för det.

  4. Inspirerande, tack Jonas!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s