RIP Lars Ackerot

En ung triathlet, en ung inspiratör, en ung entrepenör och en ung människa har gått bort.

Jag fick reda på i kväll att Lars Ackerot hittats död i sitt hem, inte ens 32 år gammal. Hans dödorsak är ännu okänd.

Lars var bosatt i Växjö där han drev sin egna verksamhet ”Ackerots Massage & Friskvård AB”, genom vilken han gjorde sitt bästa för att inspirera och hjälpa andra med träning, hälsa och livsstilsråd.

Lars var också en aktiv och dedikerad triathlet, och var som ordförande en drivande faktor i den lokala triathlonföreningen 338 Småland.

Jag lärde känna Lars i hans egenskap av båda de rollerna. Han masserade mig för ett antal år sedan, under ett träningsläger som jag då genomförde, och då jag tillfälligt befann mig i Växjö. Jag slogs av hur duktig och insiktsfull han var, och av hans helhetssyn på hälsa och livsstil.

Jag kom senare att lära att han också var en driven och ambitiös idrottsman som var passionerad över att utveckla inte bara sin egen  utan även andras förmåga. Jag upplevde att Lars var en person som levde upp till devisen ”lead by example”

Dödens krassa verklighet påminner oss om att den här världen inte ger några andra chanser. Så skynda att leva! Skynda att andas! Skynda att dela! Skynda att verka! Skynda att drömma!

Att Lars Ackerot var en sådan aktiv, ung och pro-aktiv människa gör det ännu svårare att acceptera hans bortgång.

När den norska stjärnsimmaren Alexander Dale Oen lika tragiskt gick bort i våras så skrev jag ett blogginlägg med titeln ”Människor lever och människor dör. Även idrottare”

Däri skriver jag om hur man tenderar att skylla idrotten för unga idrottsaktiva människors frånfälle. Och att idrottens inneboende strävan efter förkovran och motstånd, på något sätt skulle vara en ohälsofaktor som skördar dödsoffer:

”Men människor lever. Och människor dör. Ibland alldeles för tidigt. Men så fort någon som har en uttalad idrottslig livsgärning går bort, så är det alltid idrotten som får klä skott för tragiken i sammanhanget. Idrotten görs till både orsak och verkan. Idrotten görs till syndabock. Idrotten demoniseras och får stå vid skampålen som en symbol för allt som är fel med världen. Och vad kunde vara mer fel än att en ung människa dör?

Är det värt att anstränga sig så att man dör? Ja, det tycker jag. För dör gör vi i alla fall. Och vi kan alla välja att döden någon gång kommer medan vi lever så fullt och så intensivt vi förmår, eller så kan vi dö i likgiltighet och hopplöshet. Vi kan dö under tiden vi försöker att leva det bästa livet vi kan och göra det bästa av vår tillvaro och våra drömmar, eller så kan vi dö vetandes att vi nöjde oss med mycket mindre än vad vi var värda. Vi kan leva och till sist dö som en hyllning till de drömmar vi har eller så kan vi leva och dö under stilla desperation. Vi kan dö stående och kämpandes eller så kan vi lägga oss ned och dö och ge upp. Och det kan vi göra nu i så fall.

Jag är den första att hålla med om att det finns mycket i idrottsvärlden som är osund och elitidrott är ibland inte hälsosam? Nej, och vad i livet är det egentligen? Men som idrottsman pressar man sig och jobbar med all sin förmåga för att förkovra den inneboende potential och den briljans som finns att frambringa. Man börjar med ett stort och solitt stenblock i förhoppningen om att det göms ett konstverk där inne, ett konstverk som man hugger, mejslar och putsar fram. Ibland så uppenbarar sig detta konstverk i all sin prakt för omvärlden och allt arbete som ligger bakom blir tydligt. Tusentals dagar. Tiotusen timmar. Sten för sten. Gruskorn för gruskorn. Meter för meter. Och det är just det som gör idrotten till den källa av inspiration som den är.

Jag tror inte Dale Oen ångrade sina livsval. Jag tror inte att han upplevde sitt liv som ett ”offer”. Jag tror inte han hade accepterat att leva sitt liv på ett mindre sätt. På ett mer försiktigt sätt. För vad är det för liv? Ett liv i rädsla. Ett liv med tvekan. Ett ofullständigt liv.

En vacker dag ramlar himlen ned i huvudet på var och en av oss. Jag tänker ofta på det faktiskt. Tomas Tranströmer skriver i en dikt att ”Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta” 

Vi kan inte trygghetscertifiera bort döden. Och vi kan inte för-säkerhets-skull-försäkra livet. Det enda vi kan göra är att leva så mycket vi förmår medan vi lever. Och jag hoppas att jag själv dör medan jag gör något som jag känner mig levande av.”

Jag tror att många av de ovanstående formuleringarna också stämmer in på Lars Ackerot.

Det finns en dikt av A.E Housman som jag tycker är fin. Den heter ”To An Athlete Dying Young”

The time you won your town the race
We chaired you through the market-place;
Man and boy stood cheering by,
And home we brought you shoulder-high.

To-day, the road all runners come,
Shoulder-high we bring you home,
And set you at your threshold down,
Townsman of a stiller town.

Smart lad, to slip betimes away
From fields were glory does not stay
And early though the laurel grows
It withers quicker than the rose.

Eyes the shady night has shut
Cannot see the record cut,
And silence sounds no worse than cheers
After earth has stopped the ears:

Now you will not swell the rout
Of lads that wore their honours out,
Runners whom renown outran
And the name died before the man.

So set, before its echoes fade,
The fleet foot on the sill of shade,
And hold to the low lintel up
The still-defended challenge-cup.

And round that early-laurelled head
Will flock to gaze the strengthless dead,
And find unwithered on its curls
The garland briefer than a girl’s.

 

17 reaktioner på ”RIP Lars Ackerot

  1. Livet känns orättvist när en så fin och härlig människa som Lasse var försvinner allt för tidigt. Han gav så mycket till så många och lämnar ett stort tomrum efter sig. Han har lärt mig oerhört mycket om löpningen men framför allt om livet.
    Tänker att Lasse lämnade oss när han var på väg att göra det han älskade och brann för, träna. Han kom aldrig ut på löprundan men han var på väg och det känns bra på något sätt.
    Fina fina Lasse kommer alltid ha en stor plats i mitt hjärta!

  2. Du skriver så jag blir tårögd

  3. Jonas Andersson

    Svårt att veta vad man skall skriva men det du skriver stämmer väldigt bra. Jag var själv väldigt nära vän med Lars under åren i Växjö.

  4. Väldigt fint och tänkvärt.

  5. Så sorgligt. Otroligt bra att han följde sina drömmar och levde en innehållsrikt och positivt liv.

  6. Det skulle inte förvåna mig ifall din vän dog av acidos och jag beklagar detta. Antagligen är det just det som hänt de flesta andra idrottare också. Jag visar inte detta för att klanka ner på någon, jag vill bara hjälpa. För att inte dra ut på tiden så kastar jag in dig i del 2, vem som nu än läser detta. Det som sägs är antagligen tvärt emot din egen uppfattning, så var det för mig med, tills jag såg det här. Jag skulle uppskatta om någon svarade på detta. http://www.youtube.com/watch?v=qq0NTZt5KMo

    • Varför tror du att så är fallet? Acidos verkar vara ett ovanligt och sjukligt betingat tillstånd… Varför skulle det ha drabbat Lars?

  7. Då jag alldeles nyss skrev ihop detta för en annan sida så tar jag mig friheten att posta samma text här. Jag vill inte göra någon arg eller ledsen, det är inte därför jag lägger mig i.

    Jag ska försöka så gott jag kan då det inte är jag själv, utan Robert Morse, som har 40 års erfarenhet av detta. Han förklarar mycket bättre.

    Vi har alla lurats att tro att kroppens funktioner är något väldigt komplicerat och att vi behöver syntetiska kemikalier för att läka. Det är så långt ifrån sanningen man kan komma. Det är inte konstigt alls att tro när man ”i modern tid” huvudsakligen koncentrerar sig på de minsta beståndsdelarna utan att se till helheten. Det är nästan löjligt enkelt att förstå, MEN man måste få höra det först.

    Oavsett var i kroppen man tittar så består alla organ av celler, antalet varierar beroende på vem man frågar men i runda slängar så rör det sig om 10-100 triljoner celler, det är inte antalet som är viktigt. Det kan vara hjärn-, ögon-, hud-, nagel-, lever-, hjärt-, lung- eller benceller, osv. som alla beter sig som just celler. Med viss variabel, så behöver de allihop både näring/energi samt göra sig av med cellulärt avfall. Eftersom celler sitter där de sitter är det vårt STORA (3 gånger större än blodet) lymfsystems uppgift att transportera bort detta avfall och det är också i detta system merparten av immunförsvaret (lymfknutor) befinner sig. Lymfan dränerar interstitialvätskan, den som alltid finns i cellväggen och transporterar sen toxiner och avfall i en mycket trögflytande fart genom lymfknutor och, förhoppningsvis, genom njurarna till den yttre världen.

    Allt levande behöver energi men också göra sig av med restavfallet som blir därav. Äta/bajsa, andas in/andas ut, bensin/avgas, som exempel. När det kommer till stillasittande (förstås) celler så är det blodet som transporterar energin till cellerna och lymfan som tar hand om avfallet.
    Om vi tänker oss vårt hem så har de allra flesta i vår del av världen ett kök (energi) och ett badrum (avfall). Det är antagligen väldigt få personer som bajsar i köket/maten/energin och trots det så har vi fått för oss (genom SJUKvård och läkemedelsindustrin bl.a – de påstådda ”experterna”) att det är blodets uppgift att ta hand om cellulärt avfall/toxiner när det i själva verket är lymfans jobb att, betydligt långsammare, forsla dem ut ur kroppen. Men blodet kan inte gå mot surt utan komplikationer, under 7,35 ger acidos. Syra är alltid frätande. (Leta upp en syra/bas-karta över mat och gissa vart ”medicin” och chemo ligger. Det är vansinne, men sålänge man tjänar på att hålla folk sjuka så går tydligen det mesta an… -_-)

    Där du bor finns det någonstans en septiktank dit avfallet forslas och om du skulle gå ut och hälla en flaska antibiotika i den så dödas bakterierna. Bakterierna som äter av avfallet… att döda dem i septiktanken kommer en dag att göra att avfallet backas upp i huset. Våra kroppar fungerar likadant. All antibiotika vi häller i oss dödar bakterierna i vår kropp som äter avfallet vi försöker bli av med för att slippa leda och värk. När vi t.ex tar något febernedsättande så skjuter vi upp problemet när det enda kroppen är ute efter är att få bort slemmet och dess frätande innehåll. Oftast inte frätande så att det känns med en gång men efterhand som det byggs upp.
    Totalt kontraproduktivt och det får ju en att undra om det bara gäller pengar det här vilket jag inte längre tror på, inte med tanke på allt fluor, aluminium, vaccin mot allt och annat skit vi frivilligt förväntas konsumera. Agenda 21 säger jag bara. Wikipedia: ”Programmet beskriver hur arbetet för att motverka natur- och miljöförstöring, fattigdom och bristande demokrati skall utvecklas för att våra samhällen skall få en hållbar utveckling.” Deras ”hållbara utveckling” verkar innefatta att hålla nere den totala populationen och d ä r igenom ”motverka natur- och miljöförstöring, fattigdom och bristande demokrati”. Med detta i åtanke ställs världen uppochner, jag vet. WHO och FN m.fl anser jag icke värna om människors hälsa. Det är en mörk agenda, gömd i klar sikt. För att se det behövs det bara ett nytt perspektiv och det hoppas jag att jag tillför här. Åtminstone en tankeställare.

    Hur som helst. Det är lymfan vi ser i tumörer, finnar, bölder och var, allt slem, snor, allt vitt och genomskinligt är lymfa och på väg ut så tar den med sig det kroppen inte vill ha kvar. När pH:t i kroppen blir för surt (syra/bas – det finns variationer däremellan med likväl bara två sidor, för långt ut mot sidorna på skalan är skadligt men det är i första hand syrasidan vi i dag befinner oss på) och därmed frätande så byggs de skadliga ämnena upp i mängd och ju längre tid det tar att få dem ur oss desto mer fräter de sönder och skadar på sin väg ut, därav kommer det som ömmar och gör ont, inflammation, acidos… om det går långt, cancer osv. Om denna process får fortsätta och kroppen inte hinner bli av med dessa diverse toxiner utan det hela tiden byggs på så kan det gå så långt att lymfan stagnerar och bl.a njurar och binjurar slutar att rena. förvisso ”bara” temporärt för det finns ingenting i ”sjukdomsväg” som inte går att läka, det tar dock mer tid för vissa än för andra (beroende på graden av acidos och allehanda toxiner och kemikalier vi marineras i, frivilligt eller ej) och gör därmed mer ont än vad som är nödvändigt.

    Begreppet ”sjuk-dom” 😛 (diabetes, cancer, acne, värk, karies, eksem, allergi, mm.) är bara olika ord för i grunden samma sak, fast i olika omfattning och kemikaliesammansättning, acidos. Orden i sig är ett försök att förvilla människan att tro att vi är bundna till att lita till syntetiska läkemedel och lägga över allt ansvar för vår egen kropp och hälsa på en industri som tjänar på att människor hålls sjuka och lider.
    För dem som hört talas om bikarbonat mot cancer, (inget jag rekommenderar dock men det fungerar) det är så enkelt att syran/acidosen/cancern/tumören neutraliseras av den.

    Att bli ”sjuk”, förkyld, influensa, feber är tvärt emot vad vi fått lära oss och jag kan inte med ord beskriva hur ont det gör att se folk lida när jag vet att de gör det helt i onödan.
    Vi hindrar kroppen från att utföra det den behöver göra för att må bra och tyvärr ingår merparten av lchf-kosten, ”ickelevande mat” i detta.

    För någon, om inte för alla, så kommer det bli väl spenderad tid att se videon. Än en gång, 7 delar, för att verkligen hänga med, det är en del upprepning men ack så nödvändig. Tack och lycka till. /Lisa

    Självklart kan jag inte veta vad som verkligen har hänt i hans kropp men att träna och bilda mer (mjölk-) syra i en eventuellt redan försurad kropp k a n vara orsaken till att han gått bort. Och så många med honom… så många unga aktiva människor ska inte bara ramla ihop när de knappt hunnit bli vuxna ens. Det är något fel med den här bilden. Jag beklagar än en gång.

  8. Ytterst skeptisk mot Acidos-tesen ovan..Eller är det bara så att de något svaga resonemangen omdelbart får mig att tänka på åderlåtning och andra utjämnade metoder för att hantera sjukdom.

    Dödsfallet är tragiskt, känns alltid bortkastat när unga livskraftiga hastigt går bort.

    • När du ändå kommenterar kan du gärna få peka på de svaga resonemangen så man har en chans att förklara. Lättast blir det förstås om du får höra informationen direkt från källan. Länk finns längre upp och är del 2 av 7.

  9. Lars hade full koll på PH balansen så det är uteslutet. Han hade en oerhörd koll på allt som hade med kroppen att göra. Men jag har för mig att han hade en tarmsjukdom som kanske var orsaken! En varm tanke till en fantastisk människa och duktig massör!

  10. Varje gång man träffade Lars var han så glad och strålade av positiv energi.
    Helt omöjligt att vara på dåligt humör i hans närhet.
    Så väldigt kunnig också, kommer att sakna diskussionerna vi hade när man låg på hans massagebänk.
    Fint skrivet Jonas.

  11. Lisa Berglund – Jag tycker att det är djupt oetiskt att föra fram dina tankegångar i samband med ett minnesord tillägnat Lars Ackerot.

  12. Lisa Berglund – Jag tycker det är oetiskt att framföra dina teorier i samband med ett minnesord till Lars Ackerot

  13. Hej Colting!

    Tragiskt. Jag beklagar.
    Jag skulle vilja att du kollar upp om inte bristen på magnesium och plötslig död hör ihop? Jag har fått det förklarat för mig av vissa kroppsvetare att just bristen på magnesium i kombination mkt träning o död hänger ihop. Alltså den som tränar mkt bör äta lagom mängd magnesium för att hålla sig frisk. Jag är intresserad av att höra din åsikt om det.

    Beklagar än en gång. Livet är skört. //Elin

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s