Apropå den aktuella granskningen av eventuell doping i skidsporten, och med tanke på kvällens Uppdrag Granskning, så har jag skrivit en debattartikel som publiceras på nätet idag, och i papperstidningen imorgon.
Man kan också se den här debattartikeln som en uppföljning på det blogginlägg som jag i höstas skrev, i samband med USADA´s rapport om proffscyklingens systematiska dopingprogram.
”Dokumentärfilmen ”När hjältarna ljuger”, gör ett försök att gå till botten med dopingkulturen inom finsk skidåkning. En dopingkultur som avslöjades inför öppen ridå i samband med skid-VM i Lahtis 2001. Då avslöjades större delar av det omhuldade finska längdlandslaget som fuskare, vilket i sin tur utlöste ett smärre nationellt trauma.
I filmen pekas också andra nationaliteter ut, och det insinueras att dopingen varit långt mer utbredd än att bara omfatta de finska åkarna.
I kvällens Uppdrag Granskning fortsätter Janne Josefsson längs samma spår och lägger fram både resonemang och dokument som ska styrka de misstankarna.
Jag har ingen aning om hur det förhåller sig i sakfrågan men jag tycker att det är helt på sin plats att dessa frågor ställs! Och det är frågor som kan uppfattas som både hårda, anklagande och kränkande. Men det är precis vad som behövs i en tid då elitidrotten, som företeelse, behöver ställas till svars för de ideal som skapas och den värdekultur som hyllas. Inte minst är det på tiden att någon i Sverige ställer tuffa och berättigade frågor utan den blågula dimridå av naiv oskyldighet som sedan länge präglat våra egna idrottare. Ingen vill dra sina egna hjältar i smutsen men när alla korten ska ut på bordet så kan vi inte förvänta oss att svenska idrottsmän ska erhålla någon slags diplomatisk immunitet mot en kritisk granskning.
När proffscyklingens sista bastiljon i höstas föll ihop som ett korthus, så visade det sig med smärtsam tydlighet hur utbredd, accepterad och systematiserad dopingen varit bland både toppåkare och hjälpryttare. Den ena cyklisten efter den andra har sedan dess framträtt med erkännanden. Ändå är det få, om än någon, som undrar hur det kommer sig att svenska cyklister under samma dopinganfrätta era, kunde skörda mycket stora framgångar, i konkurrens med erkänt dopade cyklister.
De finska toppåkarna avslöjades som fuskare i samband med Lahtis-VM 2001. Ändå kunde svenske Per Elofsson faktiskt slå dem i ett lopp! Han vann dubbeljakten under det mästerskapet och slog både Mika Myllylä och Harri Kirvesniemi, med flera.
Är det för att vinnaren är svensk som inte svårare frågor ställs? För hur kan en ren skidåkare besegra en dopad skidåkare av världsklass?
Tror jag därmed att Elofsson var dopad? Nej, det gör jag inte. Men han var under den här perioden känd för att bo och sova i ett ”höghöjdshus”, som genom simulation av hög höjd stimulerar kroppen till att tillverka fler röda blodkroppar. Användningen av höghöjdshus har sedan dess näst intill upphört men inte förbjudits. Vilket i sig belyser hur otydliga gråzonerna mellan det tillåtna och förbjudna kan vara.
Hur verkligheten nu än förhåller sig så är det i högsta grad relevant att frågor ställs och att frågetecken rätas ut!
Antingen är dopingen långt mer utbredd än vad vi tidigare trott och då är det hög tid för en idrottens sanningskommission. Eller så ger inte doping de oövervinnerliga fördelar som vi tidigare trott. Och då ger alla rena vinnare, både tidigare och samtida, hopp för nästa generation elitidrottare.
Inte minst bör de här frågorna ställas i ett större sammanhang av idrottsliga och mänskliga ideal. Hur långt är man beredd att gå för att vinna? Hur hårt är man beredd att pressa sig? Vart går gränsen mellan att förädla sina förmågor och att manipulera desamma? Och vilket pris är man som idrottsman beredd att betala? Både ur ett fysiskt, hälsomässigt och känslomässigt perspektiv.
En elitidrottares karriär är trots allt väldigt kort. Och efter karriären har man resten av livet kvar.
JONAS COLTING; föreläsare, debattör, författare och professionell triathlet med fyra VM- och EM-medaljer”
Jonas Colting - Hälsokonnässör 
Imponerad, mitt i prick!
Just den svenska dimridån i naiv barnslig tro att alla andra gör men inte vi.
Men, inte sagt att svenskar dopar sig, utan att det bara finns vinnare i en riktig granskning, utan immunitet.
Är dom rena så vinner utövarna.
Är dom inte rena så vinner idrotten.
Win win situation!!
På samma sätt är det ingen som vill avslöja vilka fotbollspelare som dopar sig, (Fuentesfallet). Det vore som att be alla Tifosi komma och våldta din fru och bränna ditt hem. Vem har råd att stänga av värvningar för miljarder.
Janne J. granska de riggade fotbollsmatcherna, det handlar om miljarder!
Den anglosaxiska inträdet i cykelsporten välte för en tid det kommunicerande kärl av vad man vet och vad man berättar. De kom och tjänade pengar i Europa utan att veta den långa historien i cykelsporten. De blev bäst på att dopa sig. Någon måste ju vara det…
Intressant material som alltid. Skönt att kunna vila skrattmusklerna också emellanåt (dietfighten tänker jag på).
Jag såg den dokumentären och har funderingar på värdet 175… Är det en form av standardgräns för vad som är förhöjda blodvärden eller hur man kallar det?
Vet inte varför de använder de värdena; i cykel använder man hematokrit som värde…
Hej!
Det är för att så få människor har över 175 naturligt (någon enstaka procent), och på samma sätt 160 för kvinnor. Men personer som är lika bra kan ha blodvärden som skiljer 20-30-tom 40 enheter. Den som redan har 168 naturligt kan alltså inte bloddopa sig utan risk att gå över 175 och få startförbud. Någon som har 145 naturligt kan pumpa i sig mer blodkroppar (gammaldags bloddopning alltså) och kolla av då och då så man inte går för nära gränsen. Rätt enkelt och inte så dyrt. Och omöjligt att spåra. Denna metod silar mygg och sväljer elefanter. Man försöker stävja detta med sk blod-pass men den metoden har också sina svårigheter. Jag var själv delaktig som kontrollperson i en studie som skulle bl a undersöka sk markörer vid bloddopning för att kunna sätta fast fuskare. Forskarna jobbar fortfarande men hopp finns om lösning vad jag förstod – men det är komplicerat och dyrt att sätta fast de som dopar sig.
Helt rätt, det är bra att frågan ställs och att problemet blir belyst. I och med avslöjandena inom cykelsporten börjar man inse hur utbrett dopning verkar vara och hur lätt det tycks vara att klara en kontroll. Hur är situationen inom triathlon? Har du under din karriär stött på några dopningsmedel, eller har du hört talas om någon inom sportens toppskikt som har dopat sig?
Hej Jonas, väljer du ut vilka kommentarer du publicerar? Trist om du bara låter. Ja sägare komma till tals, genom detta förlorar du en viss trovärdighet .
Fritz
Jaså, tycker du att endast Ja-sägare får komma till tals? Då får du nog läsa kommentarerna en vända till…
Tack Jonas, för en av dem få bloggarna just nu som trots kritik från olika håll står för något. Trots din provokativa och smått narcisistiska framtoning, ställer du de frågorna samt lyfter fram de ämnerna som få i det långa landet falukorv vågar orda om. Saker som hyllas till skyarna av den stora massan och blir oantastliga för kritik ifrån något håll. Sen hurvida resonnemanget leder till något konstruktivt vet jag ej, det får tiden utvisa. Men jag sitter gladeligen och läser dina inlägg samt ser hur ovetandes individer slänger in ved i din kamin. Tack.
Mycket bra sammanfattat. Längdskidåkningen lider i allra högsta grad av samma förnekelsesyndrom som cyklingen tidigare gjorde. Se bara:
http://www.skidor.com/sv/Nyheter/Hemoglobinvardenfransvenskaochnorskalangdakarepa90-taletarintemisstanktdoping/
”Varken svensk eller norsk längdskidåkning har några lik i garderoben när det gäller doping. Vi har fått fram världens bästa skidåkare genom hård träning, gott ledarskap och en unik laganda, inte genom att manipulera blod”
Om våra ungdomar skulle få offra livet på dopingens altare för att vinna segrar så har idrotten
missat sitt mål. Det heter ju att idrott skall vara hälsa för kroppen. Idag är det ju ohälsosamt att idrotta på högsta nivå.
Här vad det gäller blodvärden är det väl utmärkt att alla öppet redovisar sina blodvärden tävling
Han får man bestämma en högsta nivå för varje enskild person då den naturliga nivån flukturerar individuellt.
Idrotten FÅR inte släppa dopingen fri då gräver den sin egen grav, det är min mening som
gräsrotsmotionär.
Viktiga frågor att ställa! tror dock inte att det blir några svar, det finns för mycket pengar inblandat. Men det där med blodvärde som det pratades om verkar vara ett trubbigt begrepp, i alla fall om man drar fram enstaka värden från en människa, en del har ju högt från början. Sist jag var på hälsoundersökning för 6-7 år sedan så kollade de faktiskt just det också och jag fick återkomma och göra om det ett par veckor senare för att jag låg på 169 på första och de ville kolla om det var något fel men det blev 168 andra gången. Jag frågade dem då om det var något onaturligt eller om det var på en farlig gräns men de sa bara att jag låg på den övre delen skalan men att det inte var tillräckligt högt för att vara farligt på något sätt.
Är nog sant det den norska läkaren säger i slutet, att vi vägrar tro ont om våra hjältar… Sen tror man sig känna till allt om hur saker fungerar, då vägrar man tro gott om dem istället.
Man kan ju tro att pengar skulle vara en motiverande faktor, men på den nivå jag nyttjar sport så är det inga pengar inblandade men ändå så är det förvånande ”vanligt” med ”otillåtna preparat”.
Sen har vi dessa gråzoner, med saker som är tillåtna att ta på träning men inte i samband med tävling. Sedan så är det tillåtet att ha sjuka blodvärden så länge som du har läkarintyg på det.
Å sedan har vi alla dessa atleter som på naturlig väg har värden som jag som liten hårt tränande individ bara kan drömma om… Som jag kanske omöjligt skulle kunna nå med doping.
Jag försöker vara ”neutral” i frågan och låta andra sköta sig själva och skapa egna bilder av hur det ligger till. Jag vill gärna tro att doping inte hjälper… Jag vill tro att om man är så svag mentalt att man behöver hjälp av ”prestationshöjande medel” så är det mer en käpp i hjulet än det hjälper dem på traven. Men då har jag aldrig åkt 50km klassiskt skidlopp eller försökt bli världens starkaste man för mitt leverne heller…
Intressanta frågeställningar och bra att SSF nu lättar på uppgifterna för åtminstone lite insyn. Oavsett finns det många idrottare som aldrig fått de framgångar de förtjänat pga att konkurenter tagit olika genvägar vilket måste kännas oerhört trist. De som fuskat eller fuskar behöver avslöjas om idrotterna på sikt skall överleva.
En viktig poäng i sammanhangen nu när Cykel och Skidor hängs ut som värst och det diskuteras bojkotter från vissa arrangemang m.m. är att dessa sporter åtmintone gör något åt dopingen. Är det någon som tror att det inte förekommer doping inom fotbollen? Hockeygrabbarna som går till NHL och går upp 8 kg första säsongen, spelar alla slutspelmatcher men är ”skadade” när de får förfrågan om VM. Hur intresserade är NHL och andra större ligor oavsett idrott av att förebygga doping egentligen? De enda idrotter som är helt förskonade från doping är de som aldrig vågar testa ordentligt! Förstår att det finns många intressen och mycket pengar inblandade men dopingfrågan behöver nog flyttas upp ett steg på prioriteringsskalan för en renare idrott i framtiden.
Bra kommentar.
Proffsidrott och dopning relativt billigt om man jämför med alla andra kostnader – särskilt på NHL-nivå. Om man köper Foppa, Zlatan eller någon annan på den nivån och sen INTE dopar dem – så är det som att köpa en lamborghini och sen snåla in på billig motorolja.
Jag utgår från att många lag och ligor frekvent använder dopning för sina proffs – det är så effektivt och billigt och gäller så stora pengar i slutändan för vilka lag som vinner.