Träning, livet och träning. Och livet.

De som är regelbundna läsare av ColtingBlogg vet ju vid det här laget att jag bara undantagsvis skriver om min egna träning.

Anledningen är att jag tycker att det blir lite väl mycket onani över långa träningsdagsboksexposéer. Och en stor del narcissism. Det finns ingen som skriver om sin egna träning som inte skarvar lite upp eller ned, beroende på om man vill beskriva hur bra man för tillfället är eller hur dålig man just nu är. Och om man skriver om hur man dålig man just nu är så är det bara för att om några veckor få skriva om hur oerhört mycket bättre man har blivit sedan sist. Voilà, orgasm!

Dessutom gör jag inget anmärkningsvärt som inte många andra redan gör. Det finns många som tränar mycket. Jag gör det säkert bättre, men den kvalitativa skillnaden är svår att kvantifiera. Och eftersom jag redan har flera VM- och EM-medaljer så har jag näst intill inget bekräftelsebehov av att behöva skryta med hur jag tränar.

Jag skriver inte ens en träningsdagbok i traditionell bemärkelse. Jag önskar att jag gjorde det dock! Jag önskar att jag var en sådan smått autistisk petimeter som kan svara på hur många mil han sprang 2009 eller hur många cykelpass han gjorde 2010. Och hur många av de passen som var på linjecykel, tempocykel, cykelcross och till och med mountainbike om Rain Man också har en sådan! Samt hur många pass som var på testcykel, och om han då bara räknar tid eller också översätter tid till distans så att snitthastighet över året inte blir skev i förhållande till tid i sadeln!

Mitt minne är dock mycket gott och jag kommer ihåg sammanhang, tider och puls från decennier tillbaka, och kan sätta in dem i den aktuella verkligheten för relevant tolkning. Och det är ju exakt det som en träningsdagbok syftar till; att skönja sammahang. Det, samt onani då. För många går igång som bara den på kvantitativa siffror som växer, och staplar som byter färg, och allt sån´t trams.

Jag kommer dock att utveckla tänket kring det här med träningsdagbok längre fram. Inte minst då jag skriver på en som kommer ut senare i år.

Jag inbillar mig helt enkelt att läsaren (du!) hellre läser något intressant, tankeväckande, välformulerat eller provocerande som inte handlar om hur långt jag simmade igår och idag, och hur långt jag ska simma i morgon, och vilken snittpuls jag hade på min distanslöpning.

Jag är dock idrottsman i själ och hjärta och gräver man till djupet i min person så sitter där en jävel med simglasögonen i ena handen och löparskorna i den andra. Och mitt idrottande har stått för så många defining moments i min historia att den är och förblir en central pulsåder i min tillvaro.

Jag har vare sig tid, intresse eller incitament att förkovra mig så mycket i idrottsliga mål som jag gjorde för 15, 10 och till och med för 5 år sedan. Utan tvekan är det dock lika intressant, som någonsin förr, att få göra det bästa av min förmåga och att utmana mig själv. Jag inbillar mig att det kommer att vara en sporre att bli äldre och att ändå bibehålla någon form av anständig förmåga.

Jag har mycket mer att göra nu än för 10 år sedan. Vem har inte det? Livet är större. Och livet är också bättre. Men jag vill också fortsätta att ha ett antal idrottsliga, fysiska, äventyrliga, inpirerande och spektakulära mål varje år.

I sommar ska jag ju simma mellan Stockholm och Göteborg under sex veckor. Det blir magiskt! Men jag skulle också väldigt gärna vilja köra bra på triathlon-SM, långdistans, som nybliven 40-åring. Och den som då tror att jag menar H40 kan gå och skämmas. Jag funderar också på Ultraman-VM i november. Och så vidare. Tankar på den den typen av mål och evenemang är saltet i mitt blod.

Så hur balanserar man upp den accelererande farten i tillvaron med ambitionen att ändå bedriva någon form av elitidrott, om än i avstannande fart? Så här tänker jag;

  • Kontinuitet. Hålla en hög grundnivå. Undvika ”nollor”; dagar helt utan träning.
  • Goda vanor. En godis blir lätt tio godis blir lätt bullar blir lätt vitt bröd till hotellfrukosten blir lätt lönnfet föredetting.
  • Leva i acceptans. Att kunna nöja sig med det lilla (nåja, en timme minimum) och inte sätta monumentala träningsmål under perioder där man också har enormt med ”livsuppgifter” och jobb. Det här skulle jag kunna beskriva i DETALJ; fenomenet med den ständigt missnöjda och förbittrade elitidrottaren som alltid känner att man skulle kunnat träna sju timmar istället för de sex timmar som det nu blev…
  • Den cykliska tillvaron. Varva perioder av jobb och projektutveckling (med bibehållen minimi-träning!) med träningsperioder. Min vän Gordo Byrn, en långt smartare man än vad jag någonsin kan hoppas bli, beskriver hur han planerar för en träningslägersvecka per månad. Då kan han leva i acceptans med mindre träning hemma och sedan gå all in under läger, på ett sätt där hans trötthet inte heller ”drabbar” hans närstående. Bättre att leva i cykler än att ALLTID försöka göra ALLT; det blir bara impotent.
  • Jobba lite men ofta på svagheter. Hitta nycklar till förbättring och sätt en standard att ägna den nyckeln fem, tio eller femton minuter varje dag.
  • Hitta en prioritetsordning i tid. Om du har 30 minuter att träna, vad blir det då? En timme? En helg? En träningslägersvecka? Och den som svarar crossfit på någon av alternativen är helt lurade.
  • Daglig, om än kort, reflektion. Vad händer? Vad borde jag tänka på idag för att mitt liv ska funka de närmaste tre veckorna? Vilka planer måste göras? Gör jag vad jag vill och borde?

Just nu är jag i Sälen med Elin. Vi är här i åtta dagar. Sedan är jag hemma i Borås i tre timmar innan jag flyger till Stockholm för vidare befordran till Egypten och en Swimtrek. Det är alltså lite mer än två veckor som är vikta åt träning. Livet i övrigt stannar ju inte och jag skriver både bok och svarar på mail (samt bloggar, uppenbarligen) samtidigt, men träningen har prioritet och jag kan motivera för mig själv varför jag lägger den extra milen och kör mig lite ned i källaren med mängd, intensitet och repetition.

Den här perioden är en av mina grundträningsperioder. I Sälen åker jag längd, springer, kör styrka/rörlighet, cyklar och simmar till och med (idag, 3000 m i 34-gradigt vatten, på Experium!) I Egypten blir det simning i mängd (+8 km/dag), samt löpning och styrka/rörlighet.

Januari var mycket jobb men ändå träning varenda dag. Även om det någon gång var klockan 23, efter en dag i Sthlm. Inga nollor! Vilodagar är bara ett diffust begrepp som inte alls tar i beaktning att fysisk aktivitet eliminerar, eller i alla fall kraftigt minskar , stress och påfrestningar ifrån det vanliga livet. Och att en sliten kropp mycket sällan blir mer sliten efter en lugn timmes aerob träning. Vilodag?! Det är ett lika konstigt begrepp som semester.

Min nuvarande träningsperiod följs av mer projekt och jobb. Och sedan mera träning. Efter det fortsätter resten av livet. En enda lång rad ”idag”. En enda lång rad ”just nu”.

Make it count.

24 reaktioner på ”Träning, livet och träning. Och livet.

  1. Hmm…hur var det nu skulle? Skulle man skriva hur långt man simmat idag eller inte?

  2. bra skrivet! fast jag tycker du har missuppfattat vad acceptans är och inte är ;0) att nöja sig är inte acceptans enligt mig, det är enligt mig att nöja sig med mindre… att acceptera är man överger synsättet ”Bra vecka 12 pass / dålig vecka bara 10pass ..”. då blir inte lidandet/ stress / ångest synonymt med antalet timmar av träning ja averkat.. utan att försöka manipulera verkligheten. Inga fel med att ”nöja sig och eller prioritera, men icke blanda ihop det med acceptans =)

    • Acceptans, som i att inse att man ibland inte har förmåga att styra sitt egna schema och sin egna tid. Eller att andra saker i livet ibland har företräde, helt enkelt.

  3. Tack Jonas för ett väldigt tänkvärt inlägg!
    Just nu håller jag på att lära mig att simma TI. Dels för att jag ska göra några swim-runs i år men faktiskt främst för att kunna lära mig simma så där ”effortless”. Jag minns ett inlägg du skrev för ett tag sen där du berättade om hur du gick upp, drog på dig våtdräkten och simmade runt en ö i en 1,5 timme (var det vid Dubrovnik?). Så vill jag kunna göra med min simning, precis som jag idag kan med min löpning. Springa i skogen, långt borta från prestationer och bara vara ett i dig själv och med naturen. Hoppas kunna få till samma känsla av frihet och att vara i sig själv på samma sätt med simningen på sikt.
    Fortsätt skriva inspirerande och ”provocerande” – det behövs i vårt lagomland Sverige!
    Bästa hälsningar,
    Eva (som du torkade svett ur ansiktet på förra året på Gore Active Challenge)

  4. Håller med i det mesta men inte direkt om vilodagarna
    Ingen vetenskaplig undersökning MEN
    Då jag tränar längdskidor och kör varannan dag så utvecklas jag absolut snabbare än om jag tränar varje dag…har testat mångfald gånger
    MEN det jag inte har testat är att på ”mellandagarna” träna nått annat, icke skidåkningsmuskler så därav att det inte är så vetenskaplig test…
    Synpunkter?! 🙂

    • Ja, precis. Vilodagarna kan definitivt vara till för att träna ngt annat än kärnverksamheten. Sedan måste man ju sätta din träning i relation till din övriga stress och ditt övriga liv.

  5. Bra text, ibland känns det som att träningen är lättare än själva planeringen och att hitta tiden. Jag gillar särskilt det du skriver om att undvida ”nollor” och att försöka ha någon slags månatligt ”läger” där man maxar ut och kan kollapsa i en soffa med en bit kyckling i handen. Gärna fler sånna här reflektioner blandade med enkla tips för det komplexa. 🙂

  6. Brukar alltid gilla det du skriver och brukar tycka att du håller dig inom en mycket bra gräns för att provocera och med hög självdistans men detta stycket:
    ————
    Dessutom gör jag inget anmärkningsvärt som inte många andra redan gör. Det finns många som tränar mycket. Jag gör det säkert bättre, men den kvalitativa skillnaden är svår att kvantifiera. Och eftersom jag redan har flera VM- och EM-medaljer så har jag näst intill inget bekräftelsebehov av att behöva skryta med hur jag tränar.

    ——-

    Lite väl narcisisstikst kanske

    • Ja, fast det är ju bara sant och uppriktigt. Jag har tävlat på väldigt hög nivå, kan träna smartare än de flesta och har ringa behov av att skryta med min träning. Vad är konstigt med det? Allt annat hade ju bara varit falsk blygsamhet…

  7. Du har god självinsikt Jonas!

  8. Hej, hur gör jag för att hitta motivationen, att ex.vis ställa klockan på 05,30 och ta sig till jobbet och köra ett pass på crosstrainern/löpbandet eller stavgång senare på kvällen (har lite ryggproblem just nu och fått dessa rek från en mycket duktig kiropraktor. Är anmäld till IM i Kalmar i augusti och måste hitta tid och motivation ;o( (körde IM i Kalmar 2011 och vet hur mycket träning som behövs….) Men eftersom jag har haft så ont i ryggen så har träningen och motivationen fryst inne under vintern!

    • Power of doing! När du sätter igång så genererar kraften av din process mer energi. Och varför måste du träna klockan 05.30?

      • Inte börja träna kl 05,30 utan ställa klockan vid den tiden men jag tänkte efter lite och räcker att jag är på jobbet kl 06,30 och kan köra ca en timme innan arbetet börjar! Men jag känner mig lite mer motiverad för varje dag som går…..Nu är det bara att få till crawlen, för simma konst-sim på IM verkar jobbigt ;o)

  9. Min högst personliga åsikt är att allt det du skriver fram till ”Så hur balanserar man upp den accelererande farten i tillvaron med ambitionen att ändå bedriva någon form av elitidrott, om än i avstannande fart? Så här tänker jag;” är en form av onani fast du täcker upp den genom att prata om saker du inte gör, alltså är det just inget annat än falsk blygsamhet.
    Resterande av inlägget tycker jag är lysande och jag tror att vi alla skulle både må bättre och prestera bättre om vi följde dessa enkla råd.

  10. […] jag inte längre – som funkar med skadeförutsättningarna. Blev inspirerad av ett inlägg av Jonas Colting som bland annat handlar om at försöka hålla en hög grundnivå och undvika […]

  11. Det är aldig försent att börja äta rätt, hitta en motionsform som triggar kropp o själ samt leva livet med ett leende

  12. En bok för dig: Ecce Homo av Friedrich Nietzsche, jag lovar att det blir hög igenkänningsfaktor för dig samt en och annan aha

  13. Vad menar du med att man blivit lurad om man väljer crossfit? Är väldigt oerfaren när det kommer till träning, men har lärt mig massor av det du skriver. Har dock tänkt börja med crossfit för att jag tycker att det verkar inspirerande, kul, svettigt och resultatgivande. Så, borde jag inte det?

    • Ja, kör på men var försiktig med det intensiva och de svåra lyften. Det är inget fel på styrketräning som sådant, bara om det görs fel.

  14. Fortsätt du med dina ”nollor” under ett helt år = minst 365 träningspass utan en enda vilodag. Jag är sjukt nyfiken på hur din kropp mår efter detta. Och nej, jag är ingen ”soffpotatis” som fredagsmyser, lördagsmyser, onsdagsmyser och allt vad du kallar det. Jag hade hemskt gärna tränat varje dag under ett helt år, gärna flera gånger per dag, men jag har kommit till den vackra insikten att kroppen BEHÖVER vilodagar för att bygga upp det man bryter ner när man tränar. Inte konstigt att det råder den hälso/träningshets det gör i dagens samhälle när det på bloggar som denna b.l.a krestar kring att inte ha några vilodagar.

    • Min kropp behöver vilonätter. När jag är inaktiv under en hel dag så mår jag som sämst, både fysiskt och psykiskt. Och det handlar verkligen inte alltid om hård träning, långt ifrån. Att röra sig o vara aktiv är för mig kravlöst och prestationsbefriat. Men om du kommit fram till vad som fungerar bäst för dig så tycker jag att du ska fortsätta så.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s