Dagarna mitt i livet. Timmarna under dagen. Den levande minuten. Ögonblicket.

Den korta stunden som binder samman då med sedan och här med där.

Så snabbt. Med högsta hastighet. Fritt fall i tiden genom tillvaron.

Jag söker moment och tillfällen, i stund och rum, för att frysa flödet och tillfälligt bromsa det skenande tåget som är mitt liv. Som är allas vårt liv. Ömtåliga tillfällen av insikt och kontemplation. En tyst timme på natten. En lugn själs vilande. Med min kropp i rörelse med bara tanken som sällskap.

Färden bär framåt men jag kommer aldrig att komma till vägs ände. En slutförd uppgift föder två nya. Ett avslutat projekt skapar ytterligare möjligheter. Ett avslutat träningspass leder in till nästa och nästa och nästa. En ömtåligt vårdad gröda sår livkraftiga frön. Att leva är att vara i livet. Att verka är att bygga sten på sten. Att bli äldre är att röra sig framåt och blicka bak på de spår som man lämnar efter sig.

Många söker efter svar eller regler. Andra efter ledare att följa. Alla vill ha en kompass som visar riktningen. Vi strävar efter kunskap och know-how. Men vad ska vi med know-how om vi inte först är upplysta med know-why.

Min tillvaro framleds i frenesi. Jag har en lång to-do-lista som kräver avprickning. Jag har en ännu längre love-to-do-lista. Den prickar jag av varje dag. Och mer än gärna på bekostnad av min to-do-lista.

Inga underbara dagar kommer att ångras mot slutet.