”För någon månad sedan var det en stor massmedial hausse kring en studie som påstår att vi minsann kan skära ned vår träningstid ganska rejält, och ändå bli eller förbli, starka, vältränade och friska! Glöm distanspass och tidsödande löpning i timmar. Nej, nu är hemligheten att köra maximala intervaller i totalt tre minuter. That´s it! Något man alltså hinner med i reklampausen under sitt favoritprogram på TV.
Det är en nästan svindlande insikt att betrakta alla dessa timmar, dagar och månader som jag med andra ord har slösat bort genom åren. Slösat bort på onödig och ineffektiv träning! Eller?
Är det inte snarare så att vi lever i de snabba kickarnas tidevarv där vi förbehållslöst hyllar det som tar mindre tid, går fortare och ger en momentan feedback? Vi har vant oss vid omedelbar information, omedelbar kommunikation, omedelbar tillfredsställelse och vi vill banne mig också ha omedelbara resultat! Inget är alltså värre och hårdare i vårt samhälle, än sådant som tar tid och innebär en långsam process.
Vi anammas, genom retoriska kullerbyttor, att dricka pulvermåltider som ska vara snabbare och bättre än riktig mat, eller att träna smartare och mer effektivt med diverse krystade apparater som i värsta fall ska elchocka vår slappa kropp i trim. Jag menar, vem har tid och lust med en timmes lugn löpning när man kan få samma effekt av fem minuter chockterapi med en snittpuls på 314?
Till och med i de mer seriösa idrotts- och motionssammanhangen så har fart och snabbhet blivit synonymt med kvalitet. Ju kortare och snabbare desto bättre. Att hålla på länge är en aning suspekt och har tydligen en låg verkningsgrad, enligt gängse norm.
Det paradoxala är dock att människan är synnerligen väl lämpad för det långa och långsamma och på samma gång bedrövligt utrustad för det snabba och explosiva. En gammal sanning igenom generationer av konditionsidrottare är att ”farten dödar”. Och en nutida sanning som vi alla lever med, är att samma fart även skadar oss i vår vardag. För vad hanterar vi sämst om inte just stress, intensitet, jäkt, tvära kast, forcering och när tempot skruvas upp.
Det finns löpare som springer flera dagar i sträck, och som förutom trötthet, går skadefria ur sådana påfrestningar. Världens bästa sprinters tävlar i tio sekunder och vilar ibland månader mellan tävlingarna i konstant rädsla för överansträngning.
Vi får passa oss för vart trenden med kortare och hårdare tar oss i framtiden. Om kortare och kortare är lika med bättre så är inte steget långt till att ingen träning alls är bäst. Och det i sig skulle ju också vara makalöst hårt för oss distansidrottare, att uthärda!”
Jonas Colting - Hälsokonnässör 
Jag tror snarare att studien var riktad till en målgrupp där man kanske inte känner att man har tiden, motivationen eller självdisciplinen att träna längre pass ett par gånger i veckan.
Jag tolkar studien som någon form av tröst för ovanstående målgrupp, att det går faktiskt att uppnå resultat ändå, om än ej lika bra som om det görs ordentligt.
För ingen tvivlar väl egentligen på vilken träning som ger bäst resultat i slutändan? I sådant fall har väl hela världseliten de senaste århundradet tränat fel trots att de ändå bevisligen uppnår ”ganska” bra resultat och tider.
Om nu studien syftar till att visa att man kan hinna med träning ändå i en stressad vardag så tycker jag det är beklagligt för vad är bättre för både motivationen, självkänslan och att motverka stress än kontinuerlig träning, att ge sig själv den tiden och att genomföra det.
Bullseye!
Klockrent som vanligt! Jag ser verkligen fram mot de långa distanspassen på cykeln.. Bättre meditation och avkoppling har jag svårt att tänka mig!
Yep!
Var bör gängse soff-atlet lägga sig vad gäller frekvens och tid per gång under en vecka? Det finns ju lika många råd & rön kring det som olika modeller på soffor och fåtöljer.
Går det att ge en allmän rekommendation? (individuella hänsyn till trots?)
Vi pratar alltså om målet, dit man bör nå oavsett utgångspunkt, för att hålla minsta positiva trend med stadig förbättring vad gäller hälsa och prestation genom livet.
Ju oftare desto bättre, helst varje dag. Våra kroppar är gjorda för aktivitet samt tillräcklig nattvila och bra föda. Så enkelt är det. Naturen har inga ”vilodagar”.
”Vi får passa oss för vart trenden med kortare och hårdare tar oss i framtiden. Om kortare och kortare är lika med bättre så är inte steget långt till att ingen träning alls är bäst. Och det i sig skulle ju också vara makalöst hårt för oss distansidrottare, att uthärda!”
Jo… – det kan jag tänka mig.
Men handlar inte allt om vad man vill uppnå?
Det går ju inte att träna treminuter intervallträning om man tränar för triathlon, men är man en heltidsarbetande småbarnsförälder med en massa idella uppdrag så kanska det i kombination med bra kost räcker för att hålla sig i god trim?
Allt är ju relativt men jag skulle nog vilja påstå att tror man på det så lurar man sig själv å det grövsta.
Relativiteten innehåller ju också att det kan vara en öoverstiglig tanke för MÅNGA att ge sig ut på en timmes löpning, men att ta några snabba intervaller känns överskådligt.
Tid är en enorm bristvara.
Till syvende och sist är ju trots allt den bästa träningen den som faktiskt blir av, och jag tror att problemet inte är hur ofta eller hur mycket man skall träna… snarare att överhuvudtaget få folk att träna!
Så illa är det nog faktiskt…
I vissa sällskap anses även jag som en tränings-kuf för att jag tränar 4-5 halvtimmar/timmar i veckan, och det säger väl en hel del om vanligt folks träningsvanor!?
Vad anser du om den delen i artikeln att konditions träning inte fungerar för många?
http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/trana-kondition-ar-inte-nyttigt-for-alla&sa=U&ei=8evRUPrOCMeH4gSTyYDwAg&ved=0CCkQFjAA&usg=AFQjCNFAEEemlo3ThRLtXBUzjZk9RtfECg
Det är trams, men jag kommer till det så småningom.
Extremt hård utebliven träning måste ju vara det bästa! Man kan nästan redan höra tongångarna i fikarummet när gubbarna skall jämföra passen.
Ett inställt pass är också ett pass!
Det låter lite som att träning är av ondo och att vi ska maximera och effektivisera för att behöva träna så lite som möjligt. Samtidigt som att fokus allt för ofta ligger i att prestera bättre och att få ett snabbare resultat. Vad hände med frisk luft, rensning av hjärnan, egentid, naturupplevelser och allt annat som är så skönt med att bara komma ut och springa i en timme.
Tid är ingen bristvara, många hävdar att så är fallet men sen är det samma mäniskor som grindar tv, serier, filmer, social media osv i flera timmar om dagen. Merparten har gott om tid men väljer att lägga tiden på ganska ” meningslösa” saker, man måste själv välja vad som är viktigt o prioritera därefter…
Tid är bara en konstruktion. Och den absolut sämsta förevändningen – tiden går ju inte att stoppa eller göra något åt? Det handlar om att bli motiverad att använda tid till träning, lek eller tävling – eller vad man vill kalla det, för balans och för att må bra.
Lek har inget mål, förutom att det är kul just då. Den ska liksom inte mynna ut i något. Inget resultat. Motsatsen är jobb. Låt träningen vara lek, utan mål, då är det lättare att komma ut varje dag. Eller att hoppa över en dag.
VÄL TALAT ❗
Tid är nog ingen bristvara. De flesta kan ju ta sig tid att titta på skräpTV ett par timmar på kvällen. Problemet tror jag är att ta sig över puckeln där konditionsträningen blir njutningsfull. Jag har under två perioder i mitt liv kommit dit med konditionen att det blir kul att ge sig ut att springa. Man känner sig rastlös i soffan och vill ut i joggingspåret för att få tänka en stund. Men innan man är där så är ju joggingpassen tråkiga och nedslående. Hela passet känner man sig kass och det enda man tänker på är hur långt det är kvar och hur trött man är.
Jag är just nu i en sådan där fas där det bara är jobbigt (efter att ha satsat på styrka för länge igen). Jag tycker att det är underbart att köra lite korta och intensiva pass. Jag tycker att det hjälper för att komma över puckeln. Men när jag väl är där och kan njuta av längre löpsträckor så är ju det skönaste som finns att springa en mil eller två, då vill jag inte ta mig till spåret för att springa intervaller i 20 minuter.
När man har kondition på en nivå där man kan springa en timme och bara tycka att det är skönt så måste man komma ihåg eller förstå hur det är för de som bara kan springa 5-10 minuter innan de är helt slut.
Mm visst men träning för att höja VO2 Max kräver belastning på 85-90% av maxpuls. Har själv tävlat i längdåkning och märkt stor skillnad på prestationsförmåga i mängdträning kontra kvalitetsträning. (Ett optimalt program kan mycket väl innehålla båda)
Om man dessutom vill förbättra laktatproduktion och omsättning av laktat till ny energi – så krävs intensiv träning. Ser man många överviktiga 400 meters-löpare? Gjorde inte Johan Wissman t ex en jäkligt bra tid på milen? Och hockeyspelare/brottare mm har god aerob kondition trots att de inte spenderar nån omfattande tid åt kontinuerlig aerob träning i 60-75%.
Aerob träning och aerob ”tålighet” kräver mer tid. Och har vissa fördelar, visst. Men är det intressant för dem som INTE vill tävla i långdistans i någon viss idrott?