I genren obskyra independent-filmer så är ”My own private Idaho” (På drift mot Idaho), en av mina absolut favoriter. Och just därför har jag i 20 år velat åka till Idaho. For no other reason.

Med samma logik så längtar jag också efter att besöka New Hampshire efter filmen o boken med titeln Hotel New Hampshire. Likaså Paris, Texas efter att ha sett Wim Wenders underbart melankoliska film med samma namn. En film med Harry Dean Stanton i huvudrollen. Harry Dean Stanton spelar också i David Lynchs ”Wild at heart”. Olyckligtvis har inte den filmen ett geografiskt namn i titeln. För då hade jag även kunnat lägga det till min bucket list av filmrelaterade platser att besöka.

 

 

 

Jag är i alla fall just nu i Idaho. I Boise närmare bestämt. Och även om det är trevligt att besöka en cineastisk association eller att suga upp livskvalitet i staden som Outside Magazine nyss rankade som USA´s ”most livable”, så är jag här av helt andra skäl.

Jag är här för att besöka Dr Jeff Shilt. Han är ortopedisk chefskirurg på ett sjukhus här i Boise och tillika triathlet. Vi har lärt känna varandra genom Gordo Byrn och hans Epic Camps, och vi har tränat tillsammans bland annat i Nya Zealand och i Boulder, Colorado. Han har till och med varit i Sverige och kört Ö till Ö med sin bror.

Då min hamstringproblematik är fortsatt olöst så har Dr J erbjudit sig att göra ett mindre ingrepp i mitt skadade muskelfäste, och i den omkringliggande vävnaden. Proceduren heter ”bone marrow grafting” och innebär att man suger ur benmärg från en del av höftkammen för att sedan injicera det i muskelfästet. I samband med detta så injiceras också botox i själva muskeln i syfte att släppa på muskulära spänningar.

 

 

Det kommer att kosta en slant. Inte ens min privata sjukförsäkring täcker detta och även om jag får en rabatt så blir det dyrt. Men det är absolut nödvändigt. Jag måste göra allt som står i min makt att bli så bra som möjligt. Att nöja sig med mindre är inget alternativ. Att foga sig och finna sig är för mig oacceptabelt. Det finns inget som inte kan bli bättre.

En av världens bästa kvinnliga triathleter, Julie Dibens, är hos Dr J samtidigt som jag. Hon har opererat sin fot och på grund av fotskadan också fått ont i knät och opererat även det. Injury is a bitch! Och när man har ont så börjar man vända och vrida på allt och ifrågasätta det mesta. Även det som tidigare inte varit ett problem. Men elitidrott bygger i hög grad på att utforska gränserna för sina fysiska och mentala gränser. Det gör ont att nå gränsen och än mer att korsa den. Men det gör långt mindre ont än vetskapen om att man inte vågade, kunde eller ville.

Jag fyller 40 till sommaren och vill gärna tävla snabbt igen. Riktigt snabbt. Det finns inga speciella skäl mer än att leva det som jag är. Att vara sann mot sin natur är inte alltid enkelt eller lätt, men nödvändigt. Och att komma till insikt om vad som styr mekaniken under motorhuven, är en gåva att få och äga.

Jag vet att livet ändras. Och att vi ändras med det. Men jag tror att vi kan och ska behålla den delen av oss själva som knyter samman nu med då. Den delen som är en dörr mellan igår och imorgon. Den delen som vi ser när vi tittar oss själva djupt i ögonen i vår egen spegelbild.