Jokkmokks nattliv ställde till det med vår frukosttid då hotellpersonalen bevisligen, och enligt egen skamsen utsago, varit ute på hembrännarfest och hålögda ramlade in på morgonkvisten, en halvtimme sena. Morgongänget körde utan mat i magen och fick en fin fettförbränning innan Olle stod med jourförnödenheter längs vägen. Själv fick vi ett nödtorft av kaffe och äggmacka innan vi satte livet i stora kakan och siktade på Kiruna.

 

 

Vi lyssnade på tystnaden under de långa norrländska raksträckorna innan jag insåg att det var exakt därför som Gud uppfann i-Poden och pluggade in lurarna med dagens utbud av Metallica, Cumshots, Guetta, med kompisar.

Jag var stark och det var mina tre vänner också. Vi svepte ned till Gällivare och inmundigade en kaffe på stående fot innan vi cyklade vidare på jakt efter Kiruna. Dock stod det bara skyltat till Karesuando, vilket förvirrade oss bortom alla gränser. FÖR HELVTETE, skylta till Kiruna! Att skylta till Karesuando är som att vara på väg mot Stockholm på en väg skyltad till Bålsta. Typ. Vägverket och deras, i bokstavlig och bildlig mening, outgrundliga vägar.

Kiruna var en lång väg bort och mätaren stannade till sist på 216 km, med ett snitt på 33.5. Den sista milen in och genom Kiruna var jobbigast för centrum är så utdraget att man tror att det bor en miljon i Kiruna, och det var en enda lång vindpinad slakmota till Scandic Ferrum.

 

 

Jag, Clas och Pasi sprang upp till skidstadion och rullade runt 7.5 km i bra tempo där alveoler, kromosomer och mitokondrier fick sig en sista duvning för dagen, innan vi packade in för dagen och ondulerade oss för kvällens middag och samkväm.

Imorgon är det en avslutande etapp till Narvik och det som oroar oss i dagsläget är rapporter om motvind, slagregn och diffusa rykten om tågstrejk i Narvik. Det är inte bra för det är ett tåg som vi regnar med ska ta oss tillbaka till Kiruna och vidare flygresa till sydligare och mer sceniskt tilltalande nejder. Norrland i all ära, men jag har fått min årsdos av blekfrusna raksträckor utan träd.