Min senaste krönika i Runner´s World!

 

”MINNEN IFRÅN FÖRR

När jag var 10 år så var jag sämst av alla killar i klassen på att springa långt. Absolut sämst. Sämre än klassens tjockis. Sämre än klassens astmatiker. Och nästan sämre än Pia som sprang så kobent att knäna gned emot varandra.

På 60 meter var jag hygglig men när det vankades två varv runt skolområdet så hade jag magfjärilar hela dagen. Två varv på tid dessutom. Det var en runda som är uppskattningsvis två kilometer men om någon hade viskat i mina troskyldiga barnaöron att det var marathon vi sprang så hade jag trott dem! Så tröstlöst långt kändes det nämligen.

Utifrån klassens interna resultat så bildades det lag till klasstävlingen Ramnasjön Runt, en årlig stafett mellan Borås skolor som var en legendarisk drabbning med mycket prestige. Jag fick springa i klassens femtelag och den kortaste sträckan därtill, 400 meter. Jag trodde jag skulle dö, så jobbigt var det.

Ramnasjön Runt var sedan min årligt återkommande Golgata igenom hela grundskolesystemet. Jag släpade mitt kors runt den sjön under mycket lidande och ångest. En gång fick jag dessutom springa förstasträckan varpå min högst mediokra löpning blev hänsynslöst exponerad.

När jag var 11 år så började jag att simma och min fysiska förmåga växte i alla avseenden. Den näst intill dagliga simträningen var intensiv och hård från insim till avsim. Därför kändes det normalt att all löpträning i skolans regi också upplevdes som medeltida tortyr. Det var upp till maxpuls inom en minut och sedan en kamp emot blodsmakande lungor och värkande ben.

Att man kunde springa i annan fart än maximal förespeglade aldrig mig. Hur skulle jag kunna vetat det? All löpning var ju nämligen på tid.

Jag blev med tiden bra mycket bättre på att springa. Men det tog lång tid innan löpning blev roligt och den upplevelsebaserade livsstil som sedan på många sätt kommit att definiera min idrottskarriär. En idrottskarriär som under många år haft just intervallöpning runt Ramnasjön som ett nyckelpass!”

3 reaktioner på ”Min senaste krönika i Runner´s World!

  1. Kul, det där känner jag igen. Men det fanns en i klassen som jag kunde springa om, han hade ms och satt i rullstol. Jag hade ingen aning om vad idrott skulle vara bra för. Det var ju bara jobbigt och tråkigt, tills jag under gymnasiet hittade massor med grenar som fungerade för mig.

  2. Inspirerande!

  3. Skolgympan höll på att ta död på all rörelseglädje hos mej. För att man skulle stå på händer och hoppa plint och göra volter i ringar och spela schysst. Jag slogs hårt. Och höll på att dö på 60 meter. Idag är alla favvopass på 2 timmar plus. Idag springer jag bättre än någon av de fd klasskompisarna! 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s