I veckan avled den norska simmaren och världsstjärnan Alexander Dale Oen helt plötsligt. Det kom som en blixt ifrån klar himmel. Jag satt länge vid min dator och kände hur tårarna trängdes i ögonvrån medan en våg av sorg sköljde över mig. Nej, jag kände inte Dale Oen personligen men få saker berör mig så djupt som när unga och vitala individer rycks bort i förtid och livets krassa nyckfullhet så brutalt blottas.
Det kom som en chock. Naturligtvis. Gör det inte alltid det när någon dör? Och i synnerhet när vederbörande är en ung person.
Men människor lever. Och människor dör. Ibland alldeles för tidigt. Men så fort någon som har en uttalad idrottslig livsgärning går bort, så är det alltid idrotten som får klä skott för tragiken i sammanhanget. Idrotten görs till både orsak och verkan. Idrotten görs till syndabock. Idrotten demoniseras och får stå vid skampålen som en symbol för allt som är fel med världen. Och vad kunde vara mer fel än att en ung människa dör?
Massmedia har gjort det här fenomenet till näst intill en masspsykos. Så fort en idrottsman avlider så blir det stora rubriker. Och medan alla människor i viss mån har en atletisk förmåga och är fysiskt kapabla varelser så räcker det i regel med att spela division fyra-fotboll för att klassas som ”elitidrottsman” av massmedia i sammanhanget. Och bara genom att ha fullföljt ett Göteborgsvarv så är någon i massmedias ögon ”elitmotionär”. Så när någon i de sammanhangen förolyckas så är det just den stämpeln som signalerar att här har minsann idrotten skördat ytterligare ett offer. Men hur är det med allt annat i livet som definierar en människa? Och hur många är det inte som avlider varje år under TV-tittande, på toaletten, mjölkdrickandes, sovandes eller vad folk nu gör precis innan de dör. Säger man då att ”nu har sömnen skördat ytterligare ett dödsfall”?
Jenny Strömstedt, Expressens annars utmärkta krönikör, skrev igår en krönika, ”Är det värt att anstränga sig så att man dör?” som jag fann synnerligen onyanserad och som sätter fingret på det som stör mig så mycket i de efterföljande debatterna i svallvågorna av dödsfall som Dale Oens.
Jag förstår mycket väl poängen hon vill göra med att lyfta problematiken som följer av ett prestationssamhälle, men jag tycker att hennes retorik, och de värderingar som hon därmed förmedlar, går helt vilse.
Hon skriver bland annat följande; ”I april den italienske fotbollstalangen Piermario Morosini. De avled antagligen som de allra flesta som dör en plötsligt död, av hjärtsjukdom. Det händer inte så ofta och jag tänker inte dra några storslagna och felaktiga slutsatser kring det tragiska. Men jag tänker på att de döda stjärnorna ändå offrade sina liv, om än omedvetet, för prestationen.”
Det är en befängd slutsats att dra! För det första är det EXTREMT ovanligt, vilket hon själv i viss mån antyder, att aktiva elitidrottare plötsligt avlider. Och dödsfallen i fråga är nästan alltid relaterade till någon form av medfödd defekt på hjärtat, en defekt som förr eller senare ändå hade gett sig till känna.
Ingen idrottsman vid sina sinnens fulla bruk är beredd att ”offra sitt liv” för prestationen i fråga! I alla fall ingen som jag har träffat eller mött. Idrotten och träningen är inte ett straff. Det är inte en plåga med plågan som egenvärde. Snarare är idrotten en väg till självförverkligande. Idrotten är en plattform för genomförandet av drömmar. Idrotten är en katalysator för en inre ambition och drivkraft.
Duktiga idrottsmän är intuitiva människor. Målet är att bli bättre och starkare. Det betyder att man lär sig att lyssna på sin kropps signaler. Och det är inte farligt att ta i. Det är inte farligt att bli trött. Det är inte farligt att göra sitt yttersta. Det är inte farligt att pressa sig. Men ingen, världsmästare eller inte, är garanterad fri lejd igenom livets nyckfullhet med sjukdomar och olyckor.
Långt farligare än den prestationskultur (vart finns den förresten?) som Strömstedt kritiserar, är den kravlöshet som jag tycker präglar vårt samhälle. Det är ju knappast så att barn och ungdomar tränas och hetsas för hårt utan snarare att de spelar innebandy i en kvart och sedan äter kexchoklad och blir tjocka i TV-soffan när man fredagsmyser med godispåsen, med likaledes tjocka mamma och pappa. Det är inte så att det är för många som springer marathon och kör triathlon i vårt land. Vi har inte en vällevnadsproblematik som grundas i att folk är för aktiva eller ställer för höga krav på sig själva. Snarare baseras den på slapphet, kravlöshet, undfallenhet, bekvämlighet, quick fixes och TV-shopsmentalitet.
Är det värt att anstränga sig så att man dör? Ja, är något värt att dö för? Varför ska vi leva över huvud taget? Är det värt att jobba på fabrik i 30 år och sedan dö? Är det värt att jobba alls? Varför? Vi ska ju ändå dö! Studera? Nä. Tjäna pengar, varför? Eller är det bättre att jobba hårt och bli tjock och sedan dö i förtid? Konstigt att det inte skrivs lika mycket om alla patetiskt tragiska Jan Stenbeck-dödsfall där både livskvalitet och hälsa, med full vetskap och berått mod, försakats och aktivt demonterats, som det görs när någon i idrottsvärlden dör.
Är det värt att anstränga sig så att man dör? Ja, det tycker jag. För dör gör vi i alla fall. Och vi kan alla välja att döden någon gång kommer medan vi lever så fullt och så intensivt vi förmår, eller så kan vi dö i likgiltighet och hopplöshet. Vi kan dö under tiden vi försöker att leva det bästa livet vi kan och göra det bästa av vår tillvaro och våra drömmar, eller så kan vi dö vetandes att vi nöjde oss med mycket mindre än vad vi var värda. Vi kan leva och till sist dö som en hyllning till de drömmar vi har eller så kan vi leva och dö under stilla desperation. Vi kan dö stående och kämpandes eller så kan vi lägga oss ned och dö och ge upp. Och det kan vi göra nu i så fall.
Jag är den första att hålla med om att det finns mycket i idrottsvärlden som är osund och elitidrott är ibland inte hälsosam? Nej, och vad i livet är det egentligen? Men som idrottsman pressar man sig och jobbar med all sin förmåga för att förkovra den inneboende potential och den briljans som finns att frambringa. Man börjar med ett stort och solitt stenblock i förhoppningen om att det göms ett konstverk där inne, ett konstverk som man hugger, mejslar och putsar fram. Ibland så uppenbarar sig detta konstverk i all sin prakt för omvärlden och allt arbete som ligger bakom blir tydligt. Tusentals dagar. Tiotusen timmar. Sten för sten. Gruskorn för gruskorn. Meter för meter. Och det är just det som gör idrotten till den källa av inspiration som den är.
Jag tror inte Dale Oen ångrade sina livsval. Jag tror inte att han upplevde sitt liv som ett ”offer”. Jag tror inte han hade accepterat att leva sitt liv på ett mindre sätt. På ett mer försiktigt sätt. För vad är det för liv? Ett liv i rädsla. Ett liv med tvekan. Ett ofullständigt liv.
En vacker dag ramlar himlen ned i huvudet på var och en av oss. Jag tänker ofta på det faktiskt. Tomas Tranströmer skriver i en dikt att ”Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta”
Vi kan inte trygghetscertifiera bort döden. Och vi kan inte för-säkerhets-skull-försäkra livet. Det enda vi kan göra är att leva så mycket vi förmår medan vi lever. Och jag hoppas att jag själv dör medan jag gör något som jag känner mig levande av.
Jonas Colting - Hälsokonnässör 
Jo de är fan för mycket folk som motionerar när man lär anmäla sig ett år innan för att vara säker på att få en plats. 🙂
Fasiken då bra skrivet Jonas!
Bra skrivet!
Ja, det där var väldigt bra skrivet.
”If we are to live, we must take risks. Else our lives become deaths in all but name.
Because there is no struggle too vast, no odds too overwhelming, for even should we fail, we will know that we have lived”
– Anomander Rake
Tänk alla mekaniker/svetsare som står o slipar/svetsar hela dagarna. Trots att du står med masker etc så får du ju alltid in gifter. Rätt många av svetsare som får cancer. Men är nog idrottens fel det med.
Väl skrivet Colting
Brukar sällan (läs; aldrig) kommentera bloggar eller folks personliga åsikter men det här var det absolut bästa du skrivit på bra länge!
Instämmer.
Texten fick mig att tänka på följande jag minns ej var ifrån:
Människan kan befinna sig i ett av två tillstånd; Antingen så lever vi, eller så förbereder vi oss på att dö.
Grymt välskrivet
Riktigt bra skrivet Jonas, bland det bästa jag läst av dig. D
Better to burn out fast, than to slovely fade away.
Jag hamnade in här av en slump, har aldrig tittat in hos dig förr och säger bara – håller med dig till 100%. Det läskiga i det hela är att jag precis för en kvart sedan postade en liten reflektion på min blogg, i samma anda. Men lite mer avskalat skrivet 😉
marieclaeson.wordpress.com
Snyggt
Jag hamnade in här av en slump, har aldrig tittat in hos dig tidigare men säger som reflektion på detta inlägg – jag håller med dig till 100%. Det lustiga är att jag för en liten stund sedan skrev ett inlägg på min blogg i samma anda , om än aningen mer avskalat 😉 Ha en levande dag!
Tack Jonas, välskrivet och berörande. Du har helt rätt. Trodde inte du hade det djupet. Skickar en beundrande eloge till dig.
Bland det bästa du skrivit Jonas! Gåshud.
Kanonbra skrivet.
Att folk dör som flugor (njae, kanske lite väl överdrivet) i samband med motionslopp har vi ju hört till leda. Men finns det någon statistik på hur ofta folk dör i samband med exempelvis Ironman-tävlingar.
Sökte lite lätt på nätet och hittade bara att 14 personer dött i USA under 2006-2008 varav 13 dog under simningen.
Så på något sätt känns det som om motionstävlingar, som det nu förestående GöteborgsVarvet och Stockholm Marathon, skördar löjligt mycket mer offer än mer extrema tävlingar som Ironman. Men å andra sidan finns det ju rätt många som springer en halvmara otränade. Det gör man ju knappast i exempelvis Kalmar.
Så är det ju! För i Kalmar är de vältränade när de springer en halvmara!
Elisabet Höglund skriver en krönika i Aftonbladet på samma tema: http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/elisabethoglund/article14787080.ab
Hon avslutar med att argumentera för ett förbud mot all höghöjdsträning.
Det som får media att höja på ögonbrynen när nåt sånt här inträffar är förstås att mytbilderna kolliderar
Vi tror ju alla att idrottsmän automatiskt är dom friskaste av oss
Det är ju logiskt att den som presterar bäst även borde besitta den friskaste och starkaste kroppen
Möjligen är det som Jonas säger att man i efterhand ofta kan konstatera någon fysisk defekt
Jag tycker dock att det kan vara på sin plats att fundera på andra faktorer som faktiskt kan få hjärtat att stanna hos en fullt frisk individ.
Mineralbrister kan vara en faktor att beakta
Tex är magnesiumbrist tillsammans med stress kända riskfaktorer för att kunna orsaka hjärthändelser i djurstudier
http://www.prweb.com/releases/2005/4/prweb225071.htm
Jonas blogginlägg är rörande, klokt och genomtänkt, vi dör, det är det enda vi vet 😉 men jag saknade också just den här aspekten som du belyser – kollisionen mellan mytbilderna. Därför är det viktigt att de här dödsfallen blir belysta och det borde kanske också ligga i utövarnas/ledarnas/själva sportens intresse att få reda på orsaken så att de själva, om möjligt, kan hålla sig därifrån – om det nu skulle vara så att just den här unga, unga mannen dog ifrån familj och vänner av något som hade kunnat undvikas. Om någon form av träningsmodell, -metod kanske bör undvikas för att man inte skall ta onödiga risker? Man vill ju leva för sporten och inte dö på grund av den! När det gäller övermodiga motionärer som inte har en aning om var gränserna går blir diskussionen en annan.
Har ni sett Elisabeth Höglunds krönika i Aftonbladet. Folk som bor på hög höjd ska tydligen inte få träna. Alldeles för farligt. Herregud!
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/elisabethoglund/article14787080.ab
Skriv en bok! Olika ämnen. Otroligt bra och fint skrivet.
Borås Tidning vilken förlust de gjorde.
Kanonbra…vem kan säga emot detta.
Mycket fint skrivet, jag håller med dig till fullo.
”Människan offrar hälsan för att tjäna pengar. Sedan offrar hon pengar för att få tillbaka hälsan. Och så är hon så angelägen om sin framtid att hon inte njuter av nuet. Följden blir att hon inte lever i nuet och inte heller i framtiden. Hon lever som om hon aldrig skulle dö. Och så dör hon utan att ens någonsin ha levt” – Dalai Lama
Livet är en sexuellt överförbar sjukdom med 100 procent dödlig utgång 😉
Jag håller med dig. Det finns ingenting att ångra med en satsning på någonting stort. Men som före detta elitsimmare och vän till en vän som gick bort under Kungsholmen runt i lördags kan man inte annat än låta tårarna falla och bli arg på orättvisan i allting. Men det påminner mig om hur kort och skört livet är och hur viktigt det är att man lever varje sekund av det som man vill.
När budskapet om dödsfallen inom idrotten når ut blir det bara ytterligare en anledning för folk att INTE träna. Eller träna utan att ta ut sig. Värdelöst.
Det är klart att man ska ta upp dödsfall inom sporten i de fall som rör kända idrottare vilka redan omnämns i media. MEN jag ifrågasätter nyttan av att ta upp dödsfall av anonyma motionärer.
Så sant! Vårt största samhällsproblem idag är den stora massans inaktivitet och tro på att kroppen mår bäst i ryggläge i en soffa, tragiskt att våra en gång så magnifikt evolutionerade kroppar inte ska få möta sin sanna potential hos en stor del av befolkningen.
Väl talat !
“Allt som har en början har ett slut !”
Bra blogg!
Läste någonstans (flera år sedan, så har tappat källan) att ca 75 personer i Sverige (mestadels män) dör av hjärtattack ”i sängen” varje år. Alltså inte i sömnen utan medan de har sex, förutom att de dör lyckliga så borde de kunna ge upphov till en hel del komiska löpsedlar!
100%, mycket bra !!
Förmodligen det bästa du skrivit!
”Vi kan inte trygghetscertifiera bort döden. Och vi kan inte för-säkerhets-skull-försäkra livet. Det enda vi kan göra är att leva så mycket vi förmår medan vi lever. Och jag hoppas att jag själv dör medan jag gör något som jag känner mig levande av.”
VÄL TALAT ❗ – och mortaliteten är ju åt hållet 100 % i vilket fall som.
Rörande att läsa en så bra reflektion över vår tid på jorden.
Det finns ju forskning på området också (om man inte känner att poesin är tillräcklig). En artikel i Journal of Science and Medicine in Sport, ”Mortality and longevity of elite athletes” av Masaru Teramoto och Timothy J. Bungum, gör en genomgång av kunskapsläget på området. I artikeln analyseras 14 vetenskapliga studier på området. Slutsatsen är att elitidrottare kan förvänta sig att leva längre än genomsnittsbefolkningen.
”Lifeexpectancy, standardised mortality ratio, standardised proportionate mortality ratio, mortality rate, and mortality odds ratio for all causes of death were used to analyse mortality and longevity of elite athletes. It appears that elite endurance (aerobic) athletes and mixed-sports (aerobic and anaerobic) athletes survive longer than the general population, as indicated by lower mortality and higher longevity. Lower cardiovascular disease mortality is likely the primary reason for their better survival rates. On the other hand, there are inconsistent results among studies of power (anaerobic) athletes. When elite athletes engaging in various sports are analysed together, their mortality is lower than that of the general population.”
[…] Jag tycker Jonas Colting gjorde en klockren kommentar på sin blogg angående risk för sjukdom vid idrott; ”Människor lever och dör. Även idrottare…Det enda vi kan göra är att leva så mycket vi fö… […]
Tja oavsett vad vi gör så dör vi. Även elitidrottare, snälla människor, elaka människor, rökare, gulliga flickor med flätor, diktatorer. Så länge det är en människa så kommer han/hon att dö. Döden tar oss lika lätt när vi är unga som gamla. Har det väl inträffat så är det förbi. Så oavsett vad vi gör under vårt liv så dör vi. Detta är inte ens en åsikt utan bara fakta. Troligtvis har till dags dato dött 107 miljarder människor, så sannolikheten för att dö är ganska hög.
”…så sannolikheten för att dö är ganska hög.”
Jo… – och VARJE dag avlider ca 300 000 människor på jordens ytteryta. Statistiskt sett så har jag ca 10-15 år kvar att andas – med mina drygt 71 år ”på nacken”.
Så igen: ”Allt som har en början har ett slut !” – och det är ju bra – för hur skulle det se ut om ALLA levde i kött i evighet ❓
Så det gäller ju att LEVAt så gott det går under tiden Wi andas = vara tacksamma för det som ÄR just nu. T ex ifall jag går ut och halkar på trappan – så att jag bryter en arm – så kan jag ju välja att vara tacksam för att jag ej bröt nacken. Enkelt ❓
[…] När den norska stjärnsimmaren Alexander Dale Oen lika tragiskt gick bort i våras så skrev jag ett blogginlägg med titeln ”Människor lever och människor dör. Även idrottare” […]