”Kan. Vill. Vågar.

 Jag måste springa nu. Jag måste springa ikväll. Jag måste springa under lunchen. Jag måste springa innan jobbet.  Jag måste springa!

Är det inte precis så vi säger, vi löpare? Vi är så passionerade över vår idrott och motion. Och vi är så passionerade över att förbättra oss. Eller så är vi bara passionerade över vår passion. Längtan efter rörelse. Behovet av ett motstånd.

Behov och längtan kan skapa krav. Krav blir till måsten. Och då kan gränserna börja bli suddiga mellan det som livet, tillvaron och samhället faktiskt kräver av oss och det som våra personliga drivkrafter dikterar att vi gör. Det är skillnad mellan det vi gör för att vara lydiga, duktiga och ansvarstagande och det vi gör för att vara lyckliga. Och det är inte alltid ett motsatsförhållande mellan det strävsamma och plikttrogna och det lustfyllda eller villiga. Men i en tid och i en värld där agendor tecknas fulla och där lutherska piskor av plikt viner över axlarna, så är det plötsligt svårt att veta vad som är frivilligt eller inte.

Livet består av en massa val och vi väljer att välja. Men i de valen finns det en underförstådd skyldighet att faktiskt leva upp till vissa normer. Det är därför som jag måste betala mina räkningar. Jag måste betala min skatt. Jag måste besiktiga min bil. Jag måste gå ut med hundarna. Jag måste sköta mitt arbete. Jag måste handla mat. Jag måste ta ur diskmaskinen. Jag måste tvätta mina kläder. Jag måste borsta tänderna. Jag måste städa hemma. Jag måste gå på möten. Jag måste svara på e-mail. Jag måste svara i telefonen.

Men jag måste inte springa!

Jag kan springa. Jag väljer att springa. Och jag VILL springa!”

Rya Åsar i Borås