Jag skrev den här krönikan några veckor innan min höftoperation och den handlar om att uppskatta sådant vi tar för givet. Som exempelvis förmågan att kunna springa!

”Jag sprang just 93 minuter på Rya Åsar. Nysnön gnistrade i solen och varje gång jag vände upp och badade mitt anlete i ljuset så sorterade jag in en lyckobild i minnesarkivet. Det kan behövas för snart blir det ingen löpning på ett tag. Idag var nämligen T minus 16 dagar. Det är då jag opererar mig i båda höfterna.

Jag kommer att springa igen. Det råder ingen tvekan om det. Och jag kommer att göra det med flydda tiders fart och lätthet. Framför allt kommer jag att springa med glädje. För det är först när löpningen inte längre är förutsättningslös som dess riktiga värde skiner mer än något annat. När löpningen är en ynnest som man lyxkonsumerar så är man försiktig med kritiken. Man klagar inte över att burken var svår att öppna när den är full av rysk kaviar och inte heller att glaset bara är halvfullt om det smakar Dom Perignon.

Jag har en triathlonkompis som inte springer alls längre. Men när det begav sig så kämpade vi om medaljerna under VM 2001. Vi bytte placeringar med varandra flera gånger innan jag till slut blev trea och han femma. Ett halvår senare så cyklade han omkull under ett träningsläger och reste sig aldrig mer. Han var förlamad ifrån midjan och nedåt. Men Marc Herremans, ifrån Belgien, reste sig på ett annat sätt. Han började en ny idrottskarriär och blev med tidens världens bästa handikapptriathlet.

Så grymt kan livet vara. Men varje svårighet har också en möjlighet. Och för varje dörr som stängs så öppnas en ny. Så länge vi inte tar något för givet och slutar att uppskatta det självklara. För det självklara håller aldrig i längden. Därför njuter jag nu av nuet i varje löpning.

För det kommer garanterat en dag då mina ben inte förmår att bära mig eller min kropp att driva mig. Men den dagen är inte idag. ”