Gula Rum (re-bloggat)

Jag håller på att se över arkiveringssystemet till mina gamla inlägg. Som det är nu så är det ganska svårt att få en bra överblick över det som skrivits tidigare. Och då jag ämnar att samla ihop mina ”bästa” inlägg till en bok of sorts, så läser jag själv igenom en del av det jag skrivit.

Den här processen underlättas ju inte heller av att jag har haft ett par tre olika bloggar sedan 2006:)

Ni som regelbundet följer min blogg vet ju att jag blandar inlägg med olika teman och ansats. Ibland är det till formen ett debattinlägg eller till och med en provokation, ibland en mer kunskapsbaserad text och ibland trams Men någon gång då och då, när inspiration, motivation och kunnande sammanfaller, så försöker jag att skriva något som har ett större läsvärde och som är mer välformulerat än annars. Det är de inläggen som jag försöker samla ihop och upp.

Jag kommer att lägga ut några då och då när jag är få upptagen med att gå ut med hundarna för att skriva något nytt:)

Nedanstående text skrev jag i juni.

”Gula Rum

Idag var jag i ett gult rum. Ett av sjukvårdens gula rum. Gult och fult. Fult av sterilitet. Fult av opersonlighet. Fult av skenet från rör som kastar sitt kalla ljus blekandes all värme och nyans.

Jag tänker mig att det är i sådana rum som livet tar slut. Det är i sådana rum som verkligheten utspelas. Det är i sådana rum man möter sanningar. Det är i sådana rum som någon ansiktslös vit rock med spelad empati läser ur ett papper men orden som slår en skulle lika gärna kunna vara slagna med baseballträ. Det är ord som slår hårt. Det är ord som strippar mottagaren av all värdighet och som ruskar köttet av skelettet. Det är ord som inga rationella argument biter på. Som inga men eller och kan förhandla med.

Väggarna i de gula rummen dryper av sådana ord. De gula rummens eko är någons sista andetag. Eller någons flämtning över insikten att klockverket just fått ett bestämt antal dagar och timmar och att de just börjat räknas ned.

Jag tänker mig att man summerar sitt liv i sådana gula rum. Att det gula rummet är sista stationen på en resa som inte har fler stopp. Och att man i gula rum ångrar saker man inte gjorde mer än saker man gjorde. I det gula rummet blir fötterna blöta. Det är därför man hasar omkring i vidrigt vita tofflor. Golvet svämmar över av tårar som runnit längs fårade anleten eller som kramats mellan kinder som trycks nära nära nära. 

Jag hatar det gula rummet. Jag hatar känslan av mjuka ben och en varmt voltande mage över vetskapen att liv avslutas här. Kanske mitt. Garanterat andras. Och att jag kan komma att sitta i det fula gula rummet och hålla någons hand och försöka med trevande ofullkomliga ord att desperat behålla det vackra men obeständiga och att behålla det underbara men flyende. Jag hatar insikten över att mina ord är ett vattenglas av svalka som erbjuds någon med tredje gradens brännskador. Hata otillräckligheten. Bristfälligheten. Maktlösheten.

Jag var inte i det gula rummet av den anledningen idag. Det gula rummet handlade inte ens om mig. Ingen pratade om mig. Eller ens med mig.

Jag kan aldrig känna mig hel i ett sjukhus.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s