Perspektiv; min senaste krönika i RW

I senaste Runner´s World, som för övrigt har mig som omslagspojke (ville bara poängtera det igen om nu någon missat detta:), så återfinns min krönika. Den är skriven någon vecka efter Ultraman på Hawaii och är döpt till ”Perspektiv”

Jag har på sistone tänkt en hel del på vikten av perspektiv. Perspektiv som en gränsdragare mellan framgång och misslyckande, som ett rättesnöre mellan bra och dåligt och som en ögonöppnare mellan viktigt och oviktigt. Utan perspektiv så simmar man ensam i sin trånga guldfiskskål. Det är lätt att tro att man rör sig framåt men risken är stor att man bara rör sig runt i cirklar på samma ställe.

Både i stunder av glädje och bedrövelse behövs perspektiven. I glädjens stund som en påminnelse över att underbart är kort. Och när tillvaron släppt av oss på djupt vatten så är perspektivet klippan att stå på och stranden i sikte.

Min senaste triathlontävling var en stor besvikelse för mig. Jag hade investerat mycket tid och energi och jag var bättre förberedd än någonsin. Ändå blev det fel. Livet utfärdar nämligen aldrig några garantier.

Under tävlingens andra dag gjorde en skada sig påmind och jag hade väldigt ont i mitt vänsterben. De 28 milen som skulle cyklas var en ren plåga. Mer än en gång ville jag bryta och jag uppfylldes av min egen misär. Det som höll mig kvar på cykeln var vetskapen att längst bak i fältet tävlade en kvinna med en benprotes och att jag skulle vara förbannat glad att jag ens hade ett ben att ha ont i.

Dagen efter hade jag ännu ondare och med hänsyn till min långsiktiga hälsa så fullföljde jag aldrig den etappens 84 kilometer löpning. Och det beslutet togs under tårar, tandagnisslan och med horisontens mörka moln som en kuliss till min sinnesstämning. Känslan av besvikelse var överväldigande.

Men när jag några timmar senare åt frukost vid havet så sken solen och i vattnet lekte delfiner. Bredvid mig satt min flickvän, min bror och en av mina bästa vänner. Livet var inte så dåligt ändå. Och det kommer alltid att gå vidare. Oavsett vad som hänt.

Att göra sitt bästa är aldrig ett misslyckande.  Perspektiv ger oss inte en ursäkt att underprestera. Men den ger oss trösten att precis som framgång aldrig är permanent så är nederlag aldrig definitiva.”

8 reaktioner på ”Perspektiv; min senaste krönika i RW

  1. Grymt bra skrivet även denna gång! Avslutningen är magisk…

  2. Kämpar mig för närvarande tillbaks efter en korsbandsskada, och är inte överdrivet inspirerad av varken skrotlyftande eller sjukgymnastik. Just idag längtade jag extra mycket tillbaks till den ”riktiga” träningen. Jag behövde lite perspektiv.
    Stort tack.

  3. Så jävla rätt och bra skrivet!

  4. Bra skrivet!! Tack. Alltid perspektiv. I motgång – se från avstånd. Läkande.
    .. Och så gillade jag din Kinskianalys mera! Skrev något (väldigt långsamt också) men det blev helt osammanhängande (apropå tyskt och naturläkare/ läkare sanity/ nonsanity etc och så visade det sig att Kinski är från Sopot Polen.. Fassbinder hann jag också med.. )

  5. Vilken skön slutsats …..men jag tycker synd om dig …Töm tårmagasinen ! Kram

  6. Väldigt bra Jonas, tack !

  7. Mycket tänkvärt, får mig att minnas en skylt på en kortare utbildning jag gick en gång i ett ”annat liv”, skylten läste ‘You never fail untill you stop trying’

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s