Jag är cineast i hjärta och själ. En av livets stora sorger är att tillvaron inte tillhandahåller en parallellvärld där jag kan ägna mina dagar åt att djupdyka i filmens, konstens och litteraturens värld.

Lika intresserad och road som jag är av film, är jag av diverse listor och kategoriseringar med temat favoriter, best of eller worst of!

Och inget kunde ju vara svårare än att lista favoriter ur den skattkammare av film, musik eller böcker som finns tillgänglig att ösa ur. Att lista ”DEN BÄSTA” är inte bara omöjligt utan också djupt orättvist, endimensionellt och dagsformsbaserat. Att lista 100 blir bulimiskt och okoncentrerat. Tio däremot, det fungerar!

Därför kommer jag under de närmaste veckorna, som ett speciellt bloggprojekt, att lista tio filmer, utan egentlig innebördes ranking, som inte bara håller ojämförligt hög kvalitet, utan som också berört mig in a profound way.

Jag kommer också att lista bubblare, en anti-ranking, samt udda hedersomnämnanden!

 

 

Först ut är en makalös film av en makalös regissör med ett alldeles makalöst tema; Fitzcarraldo!

Fitzcarraldo är en västtysk film från 1982 som regisserades av Werner Herzog. Den utspelar sig i sydamerikanska djungeln och är en bombastisk orgie i opera, trattgrammofoner, ångbåtar, vita linnekostymer, lera, tysk besatthet ochKlaus Kinskis alldeles lysande skådespelarkonst.

Kinski, som mer än säkert också var galen på ett rent verkligt och reellt plan, spelar den operaälskande entrepenören Fitzgerald som hyser grandiosa planer på att bygga ett operahus i den peruanska staden Iquitos. Detta byggnadsverk ska finansieras genom avverkning av gummiträd, vilka i sin tur ska fraktas via en ångbåt över halva Amazonas.

 

 

Inspelningen av denna osannolika, men till ramberättelsen verklighetsbaserade film, var minst lika tumultarisk som filmen i sig!

En riktig ångpråm släpades verkligen igenom naturen på ett eller annat sätt. Men att filma i djungeln var ingen sinekur och hela tillställningen var en plåga för alla inblandade. Vid ett tillfälle hotade exempelvis Kinski till livet Herzog med en pistol. De lokala indianerna vid inspelningen anmälde sig dock frivilligt att i sin tur döda Kinski. Kolla bara klippet nedan så fattar ni stämningen under inspelningen och vilken bisarrt kolerisk personlighet Kinski var!

 

 

Klaus Kinski är hela filmen. Han är fullständigt makaber i sin besatthet. Googla och Youtuba gärna karl´n för att se honom in action i fler sammanhang. Han är verkligen helt sinnessjuk. Men sinnessjuk på samma sätt som alla genier är.

Jag såg Fitzcarraldo första gången 1990 när jag gick på Kulturhusets visning av filmen med min simmarvän Peter Carlsson. Det var en omtumlande och omvälvande upplevelse som jag burit med mig sedan dess. Ett av mina stora mål i livet blev sedermera att kunna uppbära en vit linnekostym på samma oklanderliga sätt som Kinski i filmen!

Kuriosa: Mick Jagger skulle initialt ha spelat en roll i filmen!

 

…och så en bubblare:

The Thing, av John Carpenter, är en skräckfilmsklassiker som håller än! Också den ifrån det mycket produktiva filmåret 1982.

Berättelsen om vad som händer på den amerikanska polarforskningsstationen är visuellt nydanande och framförallt mycket spännande! Musiken igenom hela filmen är helt underbart stämningsskapande och komponerad av legendaren Ennio Morricone. Kurt Russell är dessutom perfekt i huvudrollen.

 

…inte ens nära:

Hamilton, I nationens Intresse; var det meningen att samtliga skulle gå på valium i filmen och prata långsamt och övertydligt? Var det meningen att manuset får Döda Havsrullarna att framstå som levande? Avsedde man att få Hamilton att verka känslomässigt djup som en femåring? Brukar man förvara nyckelpersoner i utredningar i en stuga i skärgården? Brukar i så fall tre värnpliktiga vakta dem? Äter Hamilton alltid päron med kniv? Finns näringsministerns frisyr på riktigt? Bodde alla på Clarion vid ett eller annat tillfälle?

Frågorna är många men svaren så få.