Jag har varit på en tidsresa under den senaste veckan. Till sådär 1987. Till en tid då Internet var okänt och ännu ej upptäckt och man fortfarande använde brevduvor.

Eller, nja, jag har varit på Fuerteventura och Playitas och El Interneto esta caputto. Det var det nästan hela veckan. Och när det funkade sporadiskt så var det bara att släcka bränder i mailboxen. Att blogga var inte att tänka på.

Men det ska jag gör nu! Jag har en hel verbal armada som ligger i hamn och väntar på att sätta segel med invektiv och adverb över många värdsliga ting.

Först ut dock; min BT-krönika idag:

 

”I filmen ”Yes man” så spelar Jim Carrey en person som förändrar sitt liv genom att förutsättningslöst säga ja till alla förslag han ställs inför. Hans liv tar nya spännande vändningar och filmen är en hyllning till ja-sägandet och bejakandet.

Men är det inte så att vi i det riktiga livet, livet utanför Hollywood, redan säger ja till för mycket och nej alldeles för sällan? Det kanske är så att vi har alldeles för otydliga och oklara gränser för både oss själva och för andra när det gäller att rama in livsföreteelser som ansvar, integritet, uppdrag, önskan, krav och rättigheter?

Att leva efter ledord som empati, medmänsklighet, respekt och kärlek innebär per automatik att man naturligtvis bejakar handlingar som följer den normen. Men i vår strävan att vara bra människor så glömmer vi kanske ibland vart skiljelinjen går mellan att vara hjälpsam och att låta sig utnyttjas och utarmas. Att säga nej kan vara det samma som att låta sig bli ett offer för andra människors slarv, undfallande och egna brist på ansvar.

Det är också en konst att kunna säga nej till andra människors förväntningar och till omgivningens underförstådda krav. Det är en konst att säga nej till obefogad kritik och till problem som läggs i ens knä. Man har rätt att vägra. Man har rätt att protestera. Man har rätt att sätta en gräns för vad som förutsätts av en. Framförallt har man rätt att tänka på sig själv också. Att prioritera sina egna behov är inget man ska behöva ursäkta sig för. Och att därmed säga nej till arbete, ansvar och uppgifter som kan gå ut över sömn, familj, fritid och i förlängningen, hälsa, är en ren självbevarelsedrift.  En del betraktare skulle nog gå så långt som att kalla ens det minsta mått av självcentrering för egoism men det är bara med en världssyn där individens behov alltid kommer steget efter samhällets eller gruppens.

Vi är ett land av diplomater och vi lever i en kultur där vi inte tränas till konflikthantering. Konsensustänkandet är en oskriven lag i Sverige. Därför kan det säkert vara lättare att acceptera och säga ja till uppgifter och krav som man innerst inne vill bestrida och säga ett tydligt nej till! Den eftergiften betalar man på sikt ett högt pris med. Man betalar med skadat självförtroende och med sänkt självkänsla där man känner sig mindre värd än omgivningen. Det kan i sin tur leda till andra oönskade och mindre lyckade livsstilsval.

Det finns en stor glädje i att hjälpa andra och att vara en medmänniska. Men man är ingen vidare resurs eller klippa att luta sig emot om man inte själv mår bra. Och man är ingen egoist för att man tycker att man är den viktigaste personen i sitt egna liv.

COLTINGS TOPP-3

Samtidigt ska man inte glömma att säga ja till följande saker:

-Nya möten!

Att träffa och prata med nya människor kostar ingenting och kan ske förutsättningslöst och det berikar tillvaron.

-Utmaningar!

Bara för att man kan säga nej behöver man inte vara tråkig och färglös. Att anta en utmaning och våga en förändring är ofta utvecklande och roligt.

-Förändringar

Förändringar är en del av livet och delvis oundvikliga. Vi kanske inte alltid tycker om dem men att bejaka och göra det bästa av dem ligger i vårt intresse.”