Det är aldrig för sent att bli en stjärna. Eller att vara en. Och har man inte varit det förrän nu så är nyårsafton en lika bra dag som någon annan att skina på. Även om det bara är genom kvällspressens rubriker…

GT/Expressen kör idag löpsedlar med braskande rubriker om hur ”stjärnan stoppade våldtäkt”. Stjärnan är alltså jag, om någon inte förstår sammanhanget…

Dock är GT i ett skriande behov av korrekturläsare. För hur kan någon släppa igenom en löpsedel där man med feta bokstäver stavar triathlon som ”thriathlon”? Antingen är man dum eller bara osannolikt obildad? Gränsen där emellan är ändå hårfin.

Nu är väl rubriken något missledande men vad som hände var att jag tog hand om ett misshandelsoffer på ett hotell i Uppsala och i samband med det så rullades hela den här osmakliga historien upp. Jag kallades som vittne i rättegången och berättade med handen på bibeln om händelseutvecklingen under kvällen i fråga. Min roll är naturligtvis gravt uppförstorad och jag är bara glad att jag hjälpte den här tjejen så gott jag kunde och att hon förhoppningsvis kan repa sig ifrån det här traumat.

Människors ondska emot andra människor är ju något som kommer att vara det bestående minnet av 2011. Vi läser om det i tidningen varje dag. Men vi kommer sällan riktigt nära det. När vi gör det är det alltid otäckt och med en desillusionerande insikt om världens tillstånd.

Jag tyckte så mycket om ett minnesmärke som lämnats på Utöya där man skrivit något i stil med; ”om en mans hat kan åstadkomma så mycket ondska, tänk vad godhet allas vår kärlek då kan åstadkomma”.

Jag ämnar att skriva en längre årskavalkad över 2011 men hinner inte nu för de festiva aktiviteterna pockar på uppmärksamhet och Elin har någon hummerfond som hon vill att jag ska bistå med expertis runt. Men när vi nu lämnar 2011 för 2012 så gör i alla fall jag det med förhoppningen om ett år fyllt av kärlek, värme, empati och medmänsklighet. Låt oss göra det vi älskar och låt oss älska det vi gör.

Kram och Gott Nytt!