Jag skrev en krönika till dagens BT som handlade om min kommande tävling. Jag vet inte vad redigeraren slutgiltigt döpte den till men jag kallade den ”Att inte ge upp”. Den summerar mina tankar på ett bra sätt inför tävlingen i helgen.

”Om tre dagar ska jag deltaga i en av världens hårdaste uthållighetstävlingar; Ultraman Triathlon på Hawaii. Det är en tredagarstävling med 10 kilometer simning, 43 mil cykel och 84 kilometer löpning över tre dagar. Det är långt, kuperat och ohyggligt varmt och fuktigt.

Jag har deltagit tre gånger tidigare och vunnit vid två tillfällen. Och jag har lidit alla helvetes kval varenda gång för att ens ta mig till mållinjen. Så varför? Vad är poängen med att utsätta sig för en sådan pärs?

Jo, därför att det finns en oerhörd tillfredsställelse av att klara av sådant som är svårt eller som skrämmer en! Det finns en omätbar glädje i att övervinna ett motstånd och uthärda svårigheter. Det finns en kraft i vetskapen att även det högsta berget kan bestigas steg för steg och minut för minut.

Om det är något som mina 25 år som elitidrottare lärt mig så är det att jag mår bra av ett motstånd och en strävan. Och det tror jag är en allmänmänsklig regel som gäller alla. Vår tillvaro är så bekväm och tillrättalagd och det är naturligtvis skönt till en viss gräns. Men för mycket bekvämlighet blir obekvämt. När allt blir enkelt och befriat ifrån hinder så tappar det till slut sitt värde. Vi tar saker och tillstånd för givet och vi tappar referensramarna till vilka vi egentligen är och till våra inneboende drivkrafter. Och de drivkrafternas främsta bränsle är sedan urminnes tider motstånd, stimulans och överlevnad. Idag behöver vi, tack och lov, inte kämpa för vår överlevnad. Men jag tror lika fullt att vi mår som bäst när vi måste ta i och använda vår fysiska, mentala, intellektuella och känslomässiga förmåga. Ibland, till det yttersta av gränser!

Det finns också en kraft i att inte ge upp. Och är inte det något som hela livet går ut på? Att resa sig på nio. Att vägra ge vika. Att kämpa till sista blodsdroppen.

Vi kan alla bli nedslagna och nedtvingade på knä av verkligheten och tillvaron men så länge vi kämpar emot så har vi inte förlorat slaget.
Även de längsta av dagar följs av en natts svalka. Och även den mörkaste natt har en soluppgång. Allt som är jobbigt har ett slut. I mitt fall, efter runt 22 timmars tävlande i helgen.

Hemligheten ligger mycket i att se ett halvfullt glas där andra ser ett halvtomt glas och i förmågan att se guldkorn i en annars karg tillvaro. I min träning för den här tävlingen hade jag ett osedvanligt hårt cykelpass på 26 mil där jag skulle avsluta i Båstad. En konstant motvind, kyla och regn gjorde inte min dag lättare. Och jag skäms inte för att säga att jag till till sist slutade att stanna för att kissa utan bara lät det rinna längs benen, dyngsur som jag ändå var. Och faktum är att jag till slut bejakade också det. Det var nämligen det varmaste jag blev om benen den dagen!”

 

 

Jag besökte en kiropraktor idag som jobbade med mig och jag hoppas vi fick goda resultat. Vad annat kan man hoppas på. Han tog sin rundliga tid hur som helst och justerade både här och där. Det var som en pånyttfödelse att känns och höra höften hoppa i läge efter att uppenbarligen ha förskjutits av en något kompenserande löpstil.

 

 

Så länge jag har ben att stå på så kommer jag att ta mig framåt i helgen. En idrottsman vardag är nyckfull och ibland grym så jag räknar aldrig med något utan är bara tacksam för varje gång och för varje dag som går bra och där hälsa och kropp står mig bi. Jag menar, det är ju inte exakt krocket som jag spelar. Brister och felaktigheter på kropp och psyke förstoras något oerhört i en krass verklighet ute på en tävlingsbana. Jag kan bara lova att jag har gjort mitt bästa i mina förberedelser och att jag kommer att göra mitt bästa under de tre dagarna. Och efter de dagarna så går livet vidare oavsett hur det har gått.