De senaste veckorna har gått fantastiskt bra. På alla plan. Ju mer jag gjort, rent generellt, desto bättre har resultatet blivit. Det är essensen av ”power of doing”. Och ju mer jag har tränat, desto bättre har jag presterat och mått. Därmed inte sagt att det varit lätt. För det har det inte. Det har varit fucking hard! Inte lätt men enkelt. För det är inte svårare än att bara kasta sig in i varje dag och varje timme med liv och lust och bita i allt som finns.

Det handlar inte om positivt tänk. Jag tror inte på positivt tänkande, sjungande delfiner och annat trygghetscertifierat medhårsmys som man kan suga på napp med. Positivt tänkande är för människor som bara gör lätta saker. När det är svårt och tufft och man ska släpa sin döda kropp igenom ytterligare en timme av något följt av en timme av annat så är det andra drivkrafter som pockar och drar i marionettrådarna. Inte minst är det ett momentum i sig som är mäktigt. Ett momentum som vältrar sig igenom varje uns av ens väsen och som knappast bäddar med bomull och viskar positiva mantran i örat utan snarare är som ett grepp över skrevet.

Jag älskar de här tiderna av mitt liv. Det här livet och de här perioderna saknar frågetecken och tvekan. Det bygger och sväller. Tillfälliga motgångar eller opåverkbara faktorer omsätts i andra möjligheter och förkovran sker på andra plan.

Det bästa är att jag är starkare, smalare och bättre än på mycket länge. Jag har länge hyst en illavarslande känsla över mitt framtida idrottsliv. Inte en oro men en känsla av förgänglighet och ofrånkomlighet. För ålder är inget vi kan hindra. Men jag har aldrig trott att jag är gammal. Än. Eller ens sliten. Men problem jag fått med mig och burit på, mitt baggage, hade måhända börjat tära på mig. När hjulen faller av så rullar bilen dåligt oavsett motor. Men det kanske inte är så illa som jag trott? Senare undersökningar visar att det kanske är mindre problem som kan lösas eller i alla fall hanteras. Och i den längtan, med den tron och i de förhoppningarna har jag lagt timme på timme, mil till mil, dröm ovanpå dröm och jag känner nu att jag aldrig tänker misströsta eller misstro. Det här livet är vad som definierar mig. ”You gotta be true to your own nature”. Det sade redan Nicholas Cage i filmen Mångalen, och det är ett citat som på gott och ont följt mig. Det har ursäktat mina brister och mänskliga tillkortakommanden men också stärkt min drivkraft och slipat mina vapen.

Idag har jag cyklat 22 mil. Det var inte lätt. Men enkelt. Igår sprang jag först 24 kilometer, simmade 2500 m fart och sprang sedan 10 km till. Dagen innan det cyklade jag 90 km och simmade 6000 m dunkadunka. Innan det var det min intervalldag med tre pass och ett avslutande 5000 m-pass. Vet ni hur det känns att komma ned till badet och vackla in med håret på ända och försöka att motivera sig till att lägga sin frusna kropp i vattnet och uppbåda ambition till att plöja upp och ned med kvalitet? Klart att ni vet, en del av er. Men det är inte lätt. Dock är det enkelt med bra träningskompisar. Och jag har tammefan suveräna sådana! Tomas Eriksson piskar nu sin gamla simmarkropp och hetsar emot mig på varje träning och denna 44-åring, tidigare SM-medaljör på 1500 fritt, har säkert bättre saker att göra, men har ägnat de senaste veckorna åt att agera sparring åt mig. Ovärderligt.

Och Thobias Petersson som egentligen inte har någon anledning att cykla just nu, ägnar en hel söndag åt att hålla mig sällskap på 22 råkalla mil genom halva väst-Sverige. För att inte tala om förra söndagen när han cyklandes, medels ålandes och bärandes, höll mig sällskap på Sjuhäradsleden, samt bar all dricka, när jag sprang 42 kilometer. Hans MTB-tur var säkert  lika jobbig som min löpning.

Tack killar, tack familjen, Elin och hundarna och alla som hejar på! Det är aldrig lätt. Men det är i alla fall enklare!