Barnens fetma är föräldrars ansvar! BT-krönika idag

Min krönika idag i BT handlar om rapporterna om att det är svårt att få vård till överviktiga barn. Jag skriver om föräldrarnas ansvar.

Det är svårt att få hjälp av sjukvården till sitt överviktiga barn! Det rapporterade  nyhetsmedier om under förra veckan. Enligt aktuell statistik så är omkring 200000 svenska barn så överviktiga att det riskerar att skada deras hälsa senare under livet. Av tioåringarna så är var fjärde eller femte att klassas som överviktig.

Men frågan som bör ställas är om det verkligen är sjukvårdens roll att lösa de här problemen! Övervikt och fetma leder nästan ofrånkomligen till sjukdomar och en försämrad hälsa på sikt. Överviktiga barn lider dock ännu inte av de sjukdomarna. Vad de lider av är en felaktig livsstil och en skev syn på både mat, motion och fritid.  Och de som måste lösa det problemet är inte så mycket sjukvården och samhället som varje enskild förälder till ett överviktigt barn, ett barn som inte sällan också har en överviktig förälder.  Så det är underligt och bakvänt att hoppas att vården ska lösa ett problem som bara kan hanteras och förändras genom föräldraagerande och föräldraföredöme. Hur ska ett överviktigt barn kunna förbättra sina matvanor om mamma eller pappa vräker i sig godis eller snabbmat? Hur ska ett barn bli motions- och rörelseintresserad om föräldrarna låter barnen förstå att motion är tråkigt, jobbigt och hemskt?

Dessutom matas vi ständigt av media och samhälle att sött och gott är lika med tryggt och skönt. Socker är lika med njutning och samvaro. Det så kallade fredagsmyset är numera en näst intill helig ritual för många familjer som bullar upp med godis, läsk och annat tilltugg. För hur kan man njuta och må bra utan den ständiga injektionen av socker? Än värre är väl att det i många fall också är lördagsmys och kanske onsdags- och torsdagsmys också. När vårt inre belöningssystem bara uppskattar socker till så blir det lösningen på både bra och dåliga händelser och alla sociala aktiviteter ska inramas av det allerstädes närvarande fikandet, godisplockandet och bullätandet.

Så nej, det är inte sjukvårdens uppgift att lösa det här problemet. Det är mammas och pappas uppgift. Och de ska stöttas av skola och idrottsföreningar som också de ska hålla en konsekvent linje. Det är tragiskt med alla de ungdomar som genom idrotten matas med godis och läsk i alla sammanhang. Likaså med de skolor som underlåter att erbjuda riktigt smör och helfet mjölk som ett alternativ till de urvattnade halvfabrikat som tyvärr annars är norm i så många skolmatsalar. För om man kan peka fingret på något som är gemensamt mellan barn och vuxnas fetma så är det att när man äter för lite fett och för mycket kolhydrater så får man aldrig en känsla av mättnad och man kan bli slav under ett ständigt sug på nya sockerkickar.

De enda som går helt utan skuld i detta är barnen själva. De är faktiskt offer och det borde klassas som barnmisshandel att låta ett överviktigt barn ha ständig tillgång till socker och snabbmat.

 

COLTINGS TOPP-3

 

Bästa sätten att hjälpa överviktiga barn

 

1: Låt barnet bli delaktiga i köket och i matlagningen! Lär dem att laga riktig mat och nyttiga mellanmål och få en större insikt i vad bra mat består av.

2: Motion och rörelse ska vara upplevelsebaserad och inte prestationsinriktad.  Motion ska lekas och byggas på social samvaro och kravlöshet

3: Led genom exempel! Förändra mat- och motionsvanor tillsammans med barnet och var delaktig i processen.

122 reaktioner på ”Barnens fetma är föräldrars ansvar! BT-krönika idag

  1. Stefan in Stockholm

    Bra där!

  2. […] Riksförbund: Snälla men oansvariga?”Barnens fetma är föräldrars ansvar!”Utmärkt krönika av Jonas Colting. Önskar bara att fler föräldrar till överviktiga barn oftare fick så här bra råd. Skriv ut […]

  3. Så skönt med folk som vågar säga som det är. Tyvärr går många föräldrar i taket när det påpekas att barnen är överviktiga, och få har svårt att skilja sak och personlig kritik/dåligt föräldraskap.
    Bra.

  4. Grymt bra skrivet Jonas!! Det är inte sjukvårdens uppgift att lösa problem som orsakas av föräldrarnas bristande engagemang i deras barns hälsa. Problemet är väl att när barnen kommer i kontakt med sjukvården så får dom så pass dåliga kostråd att barnen förblir överviktiga. För att inte nämna den eminenta näringsbilagan som man blir tilldelad i föreningen ”Uppladdningen” från brödfrämjandet.

  5. Det finns studier som säger att man har lättare för att lära sig och att man mår bättre av att leka, så om man lägger in lek i träningen så kan det också gå bättre i skolan förutom att de som är överviktiga också går ner i vikt 🙂

  6. Du har naturligtvis rätt i mycket även om jag tycker att samhällsansvaret är enormt stort. Risken om vi lämnar över allt ansvar till föräldrarna är att en osund livsstil fortsatt kommer att ärvas. Inför daglig fysisk aktivitet i skolan som en första åtgärd. De som inte har föräldrar som skjutsar till olika idrotter eller som inte är intresserade kan istället få inspiration via skolan.
    Ditt resonemang är lite farligt. Simundervisning har man försökt ta bort vilket leder till att drunkningsolyckor ökar.
    Som sagt. Det är aldrig barnen som är skuld till detta och då kan det ju vara bra att påminna om att dessa barn aldrig väljer sina föräldrar. Föräldraransvar är bra men för barnens skull måste samhället gå in och stötta långt mycket mer än vad som sker idag. Annars får vi tyvärr ingen ändring på problemet.

    • Hej Anders,
      simundervisning är ngt helt annat. Där finns det expertis som är bättre än föräldrarna och det är rimligt att detta faller på skolan och samhället att lära ut.
      Vad vi äter inom ramen för vår familj är det dock ingen som har ngt med att göra och där är föräldrarna den yttersta auktoriteten.

      • Ingen skillnad alls. Det finns givetvis experter som är långt mycket mer lämpade än de flesta föräldrar när det gäller hälsa. De flesta föräldrar ser givetvis till att barnen lär sig simma. Alla kan inte eller orkar inte det. Där kommer samhällets ansvar. Barnen har aldrig valt sina föräldrar. Resonemanget är farligt hävdar jag bestämt. Att vi inte har fysisk aktivitet i skolan varje dag är ett skämt. Alla skulle då få en bättre hälsa oavsett vilka föräldrar man har. Därmed har du också förstått att maten inte är allt. Den fysiska aktiviteten är mycket viktigare än vad vi äter. Det finns flera studier som visar dessa resultat. Jag kan leta fram dem om du är intresserad.

  7. Kort, klarsynt och tydligt som vanligt men OJ vilka starka reaktioner det kommer att bli från föräldrar som känner sig trampade på tårna och utbrister: -Ska man inte längre få mysa med sina barn nu heller!? och liknande överreaktioner.
    Men det är bra, skall en debatt startas måste känslor väckas, och det vet Jonas hur man gör!

  8. När blev mys = ätande?? Hur skevt har det blivit? Fredagsmys borde vara att otvunget få umgås med mamma och pappa, göra roliga saker. Småätande framför TV:n är helt förkastligt hur mysigt och trevligt det än är. Vi måste börja värna om nästa generation. Ge barnen riktig mat och sunda vanor så kommer problemen att lösa sig!

    • Mat har väl alltid varit förknippat med högtider och firande av olika slag så det känns inte så ologiskt. Fast nu behöver vi inte slita så hårt för att kunna unna oss något gott, vi behöver inte ens baka själva, det räcker att svänga förbi macken på väg hem, där finns allt möjligt! Billigt och i stora förpackningar! Och vi orkar inte vänta så länge till nästa fest, det finns ju alltid något att fira! Är det det som kallas instant gratification tro?

  9. Japp!

    Fredagsmys behöver vare sig inkludera TV eller sötsaker. Är barnen vana vid det blir de säkert förvånade först men gud vad vansinnigt kreativa de blir sen – testa själva!
    //Anne Mari, Hälsocoach

  10. Amen och tack Jonas!!! Bra skrivit kan inte annat än hålla med. Däremot misstänker jag att föräldrar i Sverige skulle behöva ökad kunskap in kost och motion. Då detta inte är någon som det fått med sig från skolan.

  11. Min dotter blev överviktig i tonåren. (92 Kg)Jag hade själv gått upp nästan 10 kg pg. av rökstopp. Jag ”lurade” henne att gå med i Viktväktarna för jag ville inte åka ensam! Idag 15 år senare , är hon ett träningsproffs, leder egna kurser i sharp på Sats. (58 Kg) Tyvärr lyckas jag inte få in henne på LCHF, utan hon är väl mer åt GI hållet. Men… jag tog tag i det och hon lyckades. Jag däremot dras med 15 kg övervikt,trots LCHF Det gäller att ta tag i barnens övervikt på rätt sätt!

    • Jag vill inte vara den men varför dra in henne i LCHF när hon har en sund livsstil och perfekt vikt när LCHF inte lyckas ge dig din målvikt? Ja, jag vet att LCHF/GI är helt irrelevant för övervikten om man tittar på kalorierna men varför inte låta henne vara när hon, de facto, lever hälsosamt?

  12. BRA!! Jag har länge tyckt precis så här. Men man kan ju aldrig kritisera föräldraskap eller matvanor för där vet alla alltid lite bättre.

  13. Jag önskar att alla barn fick hjälp och stöd att hitta en motionsform som de tycker om! Och, att alla fick lära sig att äta sig mätta på riktigt mat. Bra skrivet!
    mvh Åsa

  14. […] till ett klokt inlägg i barnfetmafrågan: https://coltingblogg.com/2011/09/14/barnens-fetma-ar-foraldrars-ansvar-bt-kronika-idag/ Vi människor är duktiga på att lägga ansvaret för våra brister utanför oss… Dela det […]

  15. Ja du. Om ALL overvekt på barn kunne være så enkel å behandle….. Vi er en meget bevisst ”matfamilie” som er opptatt av ren mat, lite kolhydrater og mosjon. Tre av oss er helt normale. Et av barnen er overvektig. Han har ADHD med kraftige adferdsvansker og Asperger syndrom. Vi vet at det vestibulære systemet går i kryss og motorikken har egentlig aldrig vært bra. Vi gjør alt vi kan for å hjelpe barnet vårt. Det er akkurat som ingenting hjelper…. Hvis noen her, kanskje Jonas selv har en ide/ oppskrift som kan hjelpe så er det bra. Men IKKE døm alle over lav sko at det ALLTID er foreldrenes skyld…

    • Hej Lise. Naturligtvis finns det undantag! Som i ert fall. Och då ska sjukvården hjälpa. Men du måste också hålla med om att många föräldrar är lata och oansvariga i den här frågan…

    • Hej Lise!
      Om er son har grav ADHD kan han ha en mycket stressad kropp, på grund av att han har svårt för att bearbeta sinnesintryck, med hög utsöndring av kortisol. Kortisol triggar utsöndringen av insulin, som lagrar fett. Försök att ta kontakt med någon som sysslar med sensomotorisk träning som hjälp vid npf, för att ge din son en chans att få en lugnare tillvaro

      • Hei Sandra.
        Takk for tips. Du forsto direkt og jeg antar at det er greit å spørre deg videre 🙂 Vi holdt på med et slikt opplegg på http://www.ppf.no , men måtte avbryte fordi det ”smalt”… Vet du noe om hva som ”lugnar” produksjonen av kortisol i en stresset barnekropp, mer enn sensomotorisk trening?

      • Lise,
        jag förstår inte riktigt vad ppf går ut på, så jag kommenterar inte det. Beröring i rätt form är lugnande, i fel form stressande, rörelseträning kan också lugna. Ljudstimulering kan också lugna. Mejla gärna för mer information
        Sandra

  16. En grym sanning som fler behöver höra!!!!!!!!!!!!!!!

  17. Det vore bra om skolorna tog lite mer ansvar. Att servera strips och kyckling nuggets är inte bra. Eller hamburgare. Men som svar får man att det är vad barn tycker om. Nä föräldrar, gör uppror i fråga om skolmaten.

    • Men Anica, visst vore det bra. Men återigen, det är inte bara någon annans (i det här fallet) skolans ansvar.
      Barn äter 1 mål mat om dagen i skolan, 5 dagar i veckan.
      Barn äter (förhoppningsvis) 2-3 mål till hemmavid, 5 dagar i veckan och alla mål mat (ca 5 inkl. mellanmål) hemma på helgerna. Så 5 mål mat per vecka i skolan och 15-25 mål mat hemma per vecka. Dvs, den största delen mat äts på hemmaplan så säg inte att det är bara skolan som är boven och borde ta ansvar.
      Visst vore det bra, men det är en segdragen och svår process – att börja hemmavid är SÅ mycket enklare.

      • alltså, att räkna så här på kvällskvisten var tydligen inte min grej…:)
        Det ska såklart vara 20-25 mål mat hemma.

  18. Bra!
    Jag har hört skräckhistorier från från Claude Marcus barnfetmaklinik (visserligen i andra hand) där man helt vältrar över ansvaret på feta tio-åringar… som ska lära sig äta mindre, i exakt samma hemmamiljö som gjorde dom feta till att börja med. Andra föräldrar smugglar in godis till barnen när de är inskrivna.
    Det är helt makalöst att vården inte riktar sig till målsman, som så uppenbarligen skapat problemet.

  19. Du ger bra tre bra råd till föräldrar. Jag undrar dock en sak. Varför gör inte föräldrarna det här om det nu är så lätt? Jag tror inte de kan på egen hand. Det är grymt stigmatiserande att ha överviktiga barn eftersom det är liktydigt med dåligt föräldraskap vilket du gör väldigt tydligt här. Det de här föräldrarna behöver är stöd att hitta kraft och motivation att börja leva enligt de tre råden du ger. Det gör man inte ensam. Sjukvården behövs. Visst.

    • Många är tyvärr lata. Och många tycker det är OK att vara tjock. De är är ju själva det. Och andra i omgivingen…Man hittar ursäkter till att slippa bryta sitt egna beteende och gör barnen till medberoende. Sjukvårdens stöd behövs (i den mån de vet vad de pratar om med sina dietister o lågfettsdieter) men det är föräldrarnas ansvar.

      • Jag brukar tjafsa med Jonas om diverse olika saker men här har han rätt. Jag ser dagligen exempel på lathet hos föräldrarna som rent av skadar deras barn. Ett kanonexempel på det är mina egna som under mer eller mindre hela min uppväxt misshandlade mig med dålig mat. Inte för att vi inte hade råd till det bättre alternativet, snarare för att farsan var mer engagerad i TVn och morsan inte orkade bry sig.

  20. ursäkta mig big Champ (Respekt). Men som förälder så måste jag säga som att det låter som att du ännu inte fått barn och egentligen inte vet vad det är för konstiga varelser. Försök att få en unge att äta bra mat, de föredrar varm korv eller köttbullar. När jag tar det godis de fått och slänger det i komposten. Så släpper de alla hämningar och ägnar sig åt att finna socker resten av livet. Nej, det är dagismaten som är ansvariga för att barnen föredrar färdigtuggad, med vetenskapligt utformad smak och form, med små tillsatser av ketchup, frukt och andra sockerkickar. Föräldrarna gör så gott de kan om de inte är dumma i huvet.

    • Jag erkänner, har inga barn än;) Men det är som du säger, när ”samhället” bidrar till att göra barnen till sockermissbrukare så har föräldrarna en än svårare uppgift. En uppgift som dock är deras! Men man kan inte göra mer än så gott man kan;)

      • Jag är extrempappa (9 barn) och ser direkt om någon som inte har barn har åsikter i ämnet och hugger direkt. Naturligtvis har du rätt i din text. Men föräldrarna behöver mycket hjälp från myndigheter, vetenskap och massmedia. Tyvärr är hjälpen inriktad på att upprätthålla den ekonomiska ordningen. Stora ekonomiska värden står på spel. När folk förstår vad barnen ska äta så kan livsmedelsindustrin inte längre tjäna pengar. Men jag ser ljuset i mörkret. Du är en bidragande orsak.

      • Tack Georg, önskar att alla föräldrar hade din insikt!

  21. Mycket bra!! Självklart för några få och stört omöjligt för flertalet människor att få in i skallarna… Instämmer absolut i att mer info måste fram till föräldrar! Gemene man vet inte vad kosten i detalj innehåller, att alla kolhydrater blir till glukos/socker i kroppen osv! Snudd på att adresserad information till ALLA nyblivna föräldrar borde till… Trenden är dock på rätt spår verkar det som.

  22. To the point! Dagens samhälle är inte att leka med för en småbarnsförälder … men man får göra så gott man kan.

  23. Mycket bra Jonas, håller helt med dig. En sak bara: var är alla de 200.000 överviktiga barnen? Var fjärde tioåring är överviktig? Min dotter är 10 år, det finns inte en enda klasskamrat som är överviktig. Jag har kanske sett ett par bar som är lite mulliga i hela skolan (flera hundra barn). Är det bara jag som känner att statistisken är helt åt skogen?

  24. Visst har föräldrarna ett stort ansvar men Skolan och Dietistmaffian försvårar ju ytterligare. När jag var liten (lågstadiet) såg skolsköterskan, gympaläraren och dietisten till att skolmaten ransonerades på så sätt att jag inte fick äta sås, standardmjölk eller mer än 5 gram margarin till lunchen. Fick istället höra att det var omöjligt att bli tjock av potatis. Ät mer potatis. Morsan som litade på experterna gick på samma linje hemma så självklart svällde jag snabbt upp som en ballong. Morsan anklagades för att vara en dålig förälder som proppade mig full med godis och fettet försvann i stort sett helt från menyn. I välviljans tecken ordnade man också så att jag skulle få extra gympatimmar på bekostnad av bla. matte och engelska. Dessa spenderade jag på en testcykel i en skrubb medans gympamajjen förklarade att min övervikt troligen berodde på något fel i hjärnan på mig som gjorde mig både lat och glupsk. Upplevelsebaserad motion? Jo nog var det en upplevelse alltid. Jag kan ärligt säga att min fetma som grundlades tidigt i barndomen har förstört mitt vuxna liv. Det är först nu som jag med hjälp av LCHF börjat gå ner i vikt (30 kg hittills). Fast det tog mycket lång tid att ställa om till fettdrift. Jag som knappt ätit något fett på 25 år.

    • Fy fan vilken hemsk uppväxt! Jag är ledsen för din skull och att du råkade ut för så fruktansvärt onyanserade auktoriteter. Men det visar på hur viktigt det är idag att som förälder läsa på och lära sig! Men absolut, dietister, skolsköterskor och andra i skolans miljö kan vara svåra hinder att överkomma.
      Härligt att du nu hittat rätt väg!!

  25. Ibland kanske svaren inte är så enkla!!! Tänk om barnet har fel på ämnesomsättningen! Säg att två barn i samma familj den ena är överviktig och den andre är underviktig dä måste man hitta mat som passar. Mamman i familjen och den överviktiga sonen klarar inte grädde eller fett eller godis för den delen heller! Men trots det är sonen överviktig och är ute nästan jämt,har spelat fotboll, innebandy och ishockey och nu vatten gympa för övervikten kvarstår! Den underviktiga är fruktansvärt lat och vill helst inte alls röra på sig men hans kropp kräver fet mat och grädde. Men läkarna har inte lust att göra en ordentlig undersökning och dietisten tycker han äter som han ska! Vad är felet?? föräldrarna eller skolmaten?
    dem har provat det här med lchf i 1½ halv månad och mamman i familjen har aldrig varit så sjuk, med ständiga förstoppningar och kunde knappt röra sig av smärta. Den överviktiga sonen fick även han förstoppning och kraftiga diarrer så han vart sjukskriven från skolan efter 2 veckor!
    Tänk på att allt är inte föräldrarnas ansvar ibland finns det ärfliiga saker betingat och lchf passar inte för alla!

    • Ytterst sällan beror övervikt på fel i ämnesomsättningen. Visst kan man lida av sjukdomar som ex Addissons eller andra hormonella rubbningar och som i sin tur stör ämnesomsättning, men nästan alltid beror det på livsstilsval.

  26. Det där låter ju bra, och jag håller med i princip, men om de överviktiga föräldrarna inte själva ser problemet, hur ska de då kunna ta sitt ansvar för att rätta till det? Hur ska de kunna lära barnen laga mat om de själva bara kan koka makaroner och röra ihop pulversås? Jag tror inte det går att undvika att vården eller någon annan instans går in och blir ”förälder” åt föräldrarna i sådana fall. Här är ett skrämmande exempel på familjeliv.se http://www.familjeliv.se/Forum-4-121/m60841547.html Mamma tycker dottern möjligtvis är lite ”rund om magen”. Flickan har ett BMI på 28, gränsen för fetma är 19… Tror inte mamman har några onda avsikter, hon fattar helt enkelt inte!

  27. Okey, du ville bara ha hyllningskommentarer tydligen. Ja det är ju din blogg och det respekterar jag. Inget för mig att återvända till således. Hoppas att du fick en tankeställare ändå. Alltid nyttigt för oss alla att få nyanserad kritik. Mvh Anders

  28. Jag håller delvis med dig Jonas men tycker att anna har 100% rätt i sin kommentar. Vi som upptäckt lchf-kostens fördelar och är tacksamma att äntligen ha förstått sammanhanget kan ju inte nu börja anklaga de föräldrar till feta barn som INTE förstått för barnmisshandel.
    Om vården och dietisterna började anamma lchf-kosten skulle såväl barn som föräldrar kanske ha en chans.
    Jag har förövrigt en hård fight om just detta via ”min mening” i Helsingborgs dagblad (sista ordet är ännu inte sagt) vilket jag även lagt ut på min blogg 😉

    • Du har rätt, Bertil. Många s k experter ”förstör” för föräldrarna med felaktiga råd. Men jag tror inte att någon förnuftig person missat att det är dåligt att äta socker. Så om man ständigt ska ”mysa” med godis, socker, snabbmat etc så vet man också indirekt att man gör barnen en otjänst.
      Men det är en komplex fråga, ja.

      • Frågan är väl om man ”vet” hur det fungerar med ”myset” innan man förstått det här med lågkolhydratkost.
        Mycket bra att du även för in frågan om beroende i debatten.

  29. Som djurägare har jag många gånger förvånat mig över hur lite ”uppoffringar” föräldrar vill göra för sina barn. Jag har t.ex. häst. Då måste man hösta in så mycket pengar att man kan tillgodose alla behov och så flyttar man gärna till gård så att man kan ha pållen hemma de närmsta 20-30 åren. Man måste kanske flytta någonstans där man har råd att köpa gård, byta arbete och sådant. Blir pållen sjuk har man kanske inte precis råd att äta de sista tre veckorna av månaden. Och så läser man hela tiden på och lär sig nytt för att bli en bättre matte.

    Samtidigt kan vissa föräldrar inte ens tänka sig att hoppa över sitt eget fredagsmys för att föregå med gott exempel. Handlar föräldrarna inte hem godis blir det inget godis i magen på barnen. Går barnen själv och handlar? Flytta ut på landet då, långt ifrån en affär. Under förutsättning att barnet är friskt i grunden måste det ju gå att lösa hemma om föräldrarna prioriterar rätt.

  30. Jättebra skrivet! Jag har jobbat på en familjerestaurang på Gröna Lund den här sommaren och kommit i kontakt med många, många barnfamiljer under säsongen. Sorgligt nog har jag sett alldeles för många av de här 200000 barnen. Jag önskar jag kunde stoppa föräldrarna och få dem att inse att en dag på gröna lund kan vara oförglömlig utan glass, sockervadd, stora godisnappar och en popcorn strl XL.

  31. […] tycker oftast det Colting skriver om är bra, men nu är han något lite ute och cyklar. Har han barn tro Jonas […]

    • Vi verkar i grunden vara på samma sida i debatten. Visst finns det ett motstånd ifrån skola, samhälle o dietister. Men som ngn redan kommenterat; under en normalvecka äter ett barn fem måltider i skolan + ev mellanmål. Resten av måltiderna är föräldrarnas ansvar. Så även om skolan har en del i problematiken så ligger ansvaret att skaffa sig kunskap och veta sitt barns bästa ändå hos föräldrarna!

  32. Problemet är nog betydligt mer komplicerat än många tror. Vi har två grabbar med några års mellanrum. En blev lite överviktig och den andra väldigt smal. Den smala vräkte i sig stora lass med pasta och han som var lite rundare åt mera normalt. Jag tror att vi människor är mer olika än många inser. En som alltid varit smal har nog väldigt lätt att döma den som är tjock. Det är lätt att inbilla sig att ”eftersom jag kan så måste ju han kunna”. Men så funkar inte verkligheten. I verkligheten är vi både psykiskt och fysiskt programmerade redan vid födseln. Vissa har förutsättningar att bli toppidrottsmän och vissa har förutsättningar att bli läkare, men det är inget val som vem som helst kan göra.

    • Det handlar inte om att döma men oberoende av individuella undantag ifrån regeln så beror övervikt på livsstil. Och vem ansvarar för barnens livsstil om inte föräldrarna? Jag tror inte på ditt resonemang om förutsättningar. Visst, alla kan inte springa maran på 2.10 eller bli en Zlatan men förutsättningen att vara funktionell, fettförbrännande, uthållig och atletisk finns inom allas vår genetik (såvida man inte är född med en sjukdom el handikapp). Ägnar man 10000 timmar åt att utveckla de förmågorna kommer man givetvis att präglas av det. Ägnar man 10000 timmar åt att titta på TV med godispåsen i hand så präglas man av det. Äter man 10000 bra måltider eller 10000 dåliga måltider så blir resultatet också därefter.

    • @andersbengtsson Genom att prata om de individuella skillnaderna så blir det mindre stigmatiserat att vara överviktig eller ha överviktiga barn. Det leder till att fler blir motiverade att ta tag i sin övervikt. Det leder till att fler vågar söka hjälp. I Sverige nedvärderas överviktiga kraftigt. Jag upplever att det är en helt annan tolerans i tex USA. De ser inte människor som feta eller smala. Utan som människor.

  33. Håller med. Som förälder har man ett ansvar att vägleda sina barn till ett bra liv. I vårt upplysta samhälle vet alla vad man bör och inte bör göra eller äta. Det är det egna valet som styr.

  34. Jag växte upp i ett hem där det lagades mycket bra mat. Mamma ägnade mycket tid åt kokkonsten. Pappa jagade så att vi hade kött på bordet. Övriga grönsaker odlades så långt det var möjligt i trädgårdslandet.Knappt något socker alls, utom möjligen till jul och påsk.

    Jag avskydde det! Mina kompisar fick korv och snabbmakaroner med ketchup; hämtpizza; smågodis var helg, läsk, fikabröd mm. Jag ville också äta sådant. Upplevde det som att jag hade det väldigt torftigt. Motionera och arbeta fysiskt fick vi göra också. Vandra i fjällen, gå till skolan, plocka svamp och bär, följa med och gärna delta på löp- och skidtävlingar över hela riket.

    Som jag klagat på mamma och pappa. Så synd det var om mig och brorsan under uppväxten.

    Jag skäms. Har bett dem båda om ursäkt idag. De tog sitt ansvar och jag var bara en oförskämd, otacksam ungjävel!

  35. Som vanligt gör du det alldeles för enkelt för dig och slår in öppna dörrar.
    Vem har påstått att det inte är föräldrarnas ansvar i första hand?!?

    Frågan är var som händer när föräldrarna inte tar sitt ansvar.
    Du påstår att skolan och idrottsföreningarna ska ta mer ansvar. Politikerna sätter ramarna för skolan och när det gäller skolmat och tid för idrott går utvecklingen åt fel håll. Alltså en institution som visar att de inte vill ta ansvar.
    Idrottsföreningarna bygger på ideella själar som inte har möjlighet att ragga upp tjockisar.

    Vad är då problemet att sjukvården går in och hjälper till?!?
    Barn ska väl inte förebrås för att det ”valt” fel föräldrar, för att skolan inte vill ta ansvar och för att idrottsföreningar kan ta ansvar?

    • Vem gör det lätt för sig? Det lättaste som finns är väl att hoppas att någon annan löser problemen så att man slipper ändra sig och sina val. Och det är så många föräldrar resonerar. Detta resonemang beror inte på illvilja, naturligtvis, utan på bristande engagemang och okunskap samt ett eget sockermissbruk som gör barnen till medberoende.

      • Men oavsett vad som ligger bakom de fall där föräldrarna inte tar sitt ansvar så finns det barn i bakgrunden som far illa.
        Ska samhället då inte hjälpa dessa barn eftersom deras föräldrar har ”bristande engagemang och okunskap samt ett eget sockermissbruk”?
        Svaret är givetvis Nej.

    • En bra start för idrottsföreningarna vore att plocka bort godiset från deras kiosker. Varje gång det är tävlingar/matcher och ibland t.o.m. träningar (simning) så har man en kiosk fylld av läsk, glass och godis. Resultatet blir att efter träning och mellan matcher springer ungarna och köper godis vilket blir till en vana. Ursäkten blir ofta att eftersom barnen har gjort av med energi så spelar det ingen roll om man äter lite godis, vilket givetvis är helt fel. Tyvärr drar idrottsföreningarna in en hel del pengar på sina onyttiga kiosker.

  36. Ja, men ge oss föräldrar verktygen då! Väldigt få av oss har valt att själv bli överviktiga, och många av oss har följt massor av råd från såävl dietister som bantingsbilagor och inte sjutton blev vi smalare för det i slutändan.

    Och samhället får faktiskt också ta ansvar, genom att t.ex. sluta pumpa barnen fulla av tomma kolhydrater och lightprodukter i skola och barnomsorg. Och genom att, precis som du säger, jobba med motion som är glädje – inte prestation. Hatade själv gympan i skolan eftersom jag alltför ofta blev antingen hånad eller utskälld (av både klasskompisar och lärare) för att jag inte kunde prestera i friidrott, redskapsgymnastik eller bollsport. Gissa hur motionsmotiverad jag varit efter det? Min sanning om mig själv är att jag ”inte kan sporta”, att jag är för dålig och aldrig kommer att bli bra på det. Svårt att hitta glädjen i träning då. Fast man VET hur mycket den behövs. Ser samma mönster för min (överviktiga) dotter.

    Jag var för övrigt underviktig hela min uppväxt, och den kost jag lärde mig äta då var kostcirkelns och matpyramidens. Det var mina redskap när jag steg ut i vuxenlivet, och sen skulle lära min dotter bra mat. Vi lagade mat från grunden, är mycket intresserade – men vi åt ju fel mat, uppenbarligen. Fast rätt enligt samhället. Och nej, vi fick inte så mycket hjälp heller när vi bad om det på t.ex. BVC – där är de nämligen väldigt rädda för för ”viktfixering” hos barnen, vilket väl till viss del är rätt – men om man ber om hjälp att tänka rätt, kan man inte få det då som engagerad och intresserad förälder?

    • Hej Annika, tack för ditt inlägg. Problemet är just att många av verktygen ifrån samhället är trasiga och består av just den rådgivning som skapat problematiken ifrån början; fettfobiskt och kolhydratsfixerat.
      Jag är liksom du mycket kritisk till hur idrott och hälsa undervisats i skolan! Tala om att avskräcka och skapa avsmak!

  37. Jag går igång på sånt här för visst är det lätt att skriva så här när man själv är intresserad och orkar idrotta, orkar tänka på vad man äter, har fullt med energi och har barn som det (får man förmoda eftersom du har så mycket energi) fungerar för. Tänk om det ändå vore så lätt att bara föräldrarna skärper sig (hur gör man det om man inte har förmåga eller ork) så blir ungarna smala, vältränade och hälsosamma? Själv är jag idrottslärare, aerobicledare på F&S och hade nog samma inställning innan jag sett andra sidor av livet. Alla har inte samma tur ork och energi. Ingen vill vara fet. Ingen förälder vill att deras barn skall vara feta heller…
    Hälsningar Malene Larssen

    • Visst, men om man inte vill ha feta barn så kan man ju sluta med att göda dem med socker och mjöl. Hur svårt kan det vara? Och om man själv är trött och energilös så beror det väl på ens egna sockerberoende.
      Jag tycker inte det är OK att skylla på lättja eller tappad energi. Vad är problemet? Orkar man inte vara förälder? Orkar man inte med att göra bättre val för sig själv och de sina? Det är så sorgligt att säga att man inte orkar, kan eller bryr sig för att sedan sjunka längre ned i fåtöljen.

  38. Ett stilla försök att nyansera… 🙂
    Hur goda intentioner man som förälder än har så kan det i vissa fall vara så att jag som förälder också har ett beroende som jag kan behöva hjälp med… Se länk nedan:
    http://www.bittensaddiction.com/beroenden/hjarnan.html

  39. Ej överviktig mamma

    Det är lätt att generalisera i dessa frågor. Jag är mamma till två barn, en av dessa har kämpat mot övervikt hela sitt liv. Visst är barn föräldrarnas ansvar men det är inte så enkelt som detta blogginlägg vill ge sken av. En del barn har lättare att bli överviktiga än andra och det beror på ärftliga faktorer. Två barn kan leva på samma sätt, men den ena förblir smal medan den andra utvecklar fetma. Jag förstod tidigt att det var något som inte riktigt stämde. Jag tog kontakt med BVC som tog min fråga på allvar och remitterade mig till Överviktsenheten på Huddinge sjukhus. Barn som har dessa ärftliga faktorer har ett helt annat utgångsläge än barn som inte har det. Detta måste man kämpa med i hela sitt liv. Synen på övervikt och överviktiga människor är tragiskt då man som förälder ses som en sämre förälder och som överviktig en sämre människa. I övrigt håller jag med om att att det dricks alldeles för mycket läsk och äts för mycket chips.

  40. […] senare under livet. Av tioåringarna så är var fjärde eller femte att klassas som överviktig. Les mer her.. Husk å klikke deg tilbake om du vil lese mitt svar til Jonas Colting. Bjørn Larsen skriver: […]

  41. […] En väldigt läsvärd sådan. Läs. Tänk. Tyck. Barnens fetma är föräldrarnas ansvar. […]

  42. Jonas, du har sikkert de beste intensjoner. Om du har skrevet dette for å få i gang en debatt så har du lykkes.
    Du har rett i at barn gjør som foreldrene, Du har rett i at mange har både Fredagskos(mys) Lørdagskos og Onsdagskos. Men du går ut i fra at alle voksne sitter med det beste verktøyet for et smalt og friskt liv. Når samfunnet har gjort alt for gi oss feil råd om hvordan spise riktig mat i 40 år. Der tar du feil Jonas.

    Ikke alle har den riktige verktøykassen, Jonas!

    Når en foreldre kommer til helsestasjonen med sitt overvektige barn, får beskjed om å spise mindre fett og mer sukker og stivelse, vil jo de gjøre alt for å følge disse rådene
    Du kan ikke laste foreldrene for at de følger disse reglene, disse reglene er jo en garanti for at barna blir overvektig.

    Jeg forsto av din krønike at alle voksne nå vet hva som er riktig kost for seg selv og sine barn, at de som er fete kan skylde seg selv fordi de vet hvordan et bra kosthold skal være, men gir f#6a)n!.
    Nei Jonas, jeg vet at jeg spiser LCHF mot helsemyndigheter og legers vilje. Jeg har gått i en konstant motvind. Jeg har fått høre at jeg er uansvarlig, dum, jeg spiller hazard med min helse, Jeg kan takke meg selv om jeg får Diabetes og hjerteproblemer. jeg må jo forstå at smør og grisefett setter seg fast i blodårene. Men jeg er en oppegående og sterk person. Jeg hadde flaks(tur) som fant LCHF.Jeg oppdaget helsefordelene med min badevekt og blodsukkermåler.

    I denne motvind skal en være sterk som kjemper videre. Det kan være tøft for en som har fasiten. Tenk deg da en som ikke har denne fasiten, en som ikke tør, vil eller har forstand til å tilegne seg nye kunskaper på tvers av myndighetenes advarseler og pekefinger.
    Nei Jonas, jeg synes ikke at man skal stigmatisere nok en gruppe i samfunnet. det er på tide at Myndighetene tar ansvar, forandrer og går hardt ut med nye kostråd som hjelper folk med overvektsproblemer. Når alle vet hva som er riktig kost, kan vi kanskje minske overvekt og fedme med 95% Jeg vil også påpeke at ikke alle har disse genene som gjør oss fete. Noen tåler sukker og stivelse mindre enn andre. Ikke alle friske og smale personer lever sunt. Mange er smale uansett hvor mye Fredagskos(mys) de har. Det gjelder å ha tungen rett i munnen når man uttaler seg så kategorisk som du gjør her.
    Lykke til videre!

    • Jag förstår ditt resonemang, Björn! Och jag förstår problematiken också. Men sanningen är också den att väldigt många föräldrar helt enkelt inte bryr sig eller normaliserar barnets övervikt genom sin egna övervikt ”det går i familjen”, ”det är genetiskt” etc etc, när det enda det handlar om är att man inte kan eller vill bryta sina sockerberoende matvanor. Det är ALLTID föräldrarnas ansvar att se till barnen får bästa möjliga hjälp att lära sig rätt och att äta rätt och bra!

  43. Var nyligen på ett års kontroll med vårt första barn och blev tillsagda att ge vår son lättmjölk, margarin, och så lite fetmat som möjligt. Stängde narurligtvis av öronen helt men ångrar i dag att jag inte tog upp ”fajten” med sköterskan och frågade VARFÖR lättmjölk och margarin.

  44. Efter flera år med vitt bröd, fruktyoghurt, läsk och s.k. fredagsmys har vi sedan ett par månader tillbaka gjort en helomvändning med kosten. Våra äldsta barn (6 och 8 år) är lite överviktiga men jag börjar se en förändring nu – på ett bra sätt 🙂 Lördagsgodiset har gått från en stor påse till knappt ett hekto eller bara några bitar. Fikar gör vi numera endast när någon fyller år och glass är något som vi lyxar till med vid enstaka tillfällen (hemgjord såklart!). Barnen frågar inte ens efter snacks eller läsk längre…

    Vi har inga lightprodukter eller halvfabrikat hemma utan kör med riktigt mat med smör och helfet mjölk, vi struntar i dietistens råd om lättmjölk och margarin. Snabbmaten är också borttagen ur vår meny 😀

    Mitt enda problem är att få dem äta andra grönsaker än bara gurka. Det spelar ingen roll att jag och min man föregår med gott exempel och lägger upp blandade grönsaker på deras tallrikar. Tips?

  45. Jag blir otroligt upprörd över att vissa skyller på okunskap! När det gäller ens barns hälsa kan/får det inte finnas okunskap. Då handlar det om att man är för lat för att ta reda på fakta.

    Jag har själv två barn, en hund, jobbar 10-12 h/dag, tränar själv och har inte så gott om tid till annat. Jag prioriterar helt enkelt bort att titta på TV och liknande för att istället äga mig åt aktiviteter som gynnar mina barn. T.ex. fysisk lek och att förkovra mig i ”hälso- och träningskunskap” för att förstå hur jag själv och framför allt mina barn ska leva för att må bra.

    Sjukdom är inte heller, enligt mig, en ursäkt. Mig veterligen lär det vara ett extremt fåtal barn som har en sjukdom som gör att de är tjocka oavsett livsstil. Det handlar om att sätta sig in i hur man ska hantera den ev. sjukdomen i så fall.

  46. Det här låter som klubben för vi som är så bra och sköter oss själva och våra barn så bra. Inser ni inte att ni återfinns i en stark grupp med goda förutsättningar att göra medvetna val? Forskning visar att det är i grupper som har begränsad utbildning och ekonomi som fetman i huvudsak återfinns. De grupperna är inte lata. De har sämre förutsättningar och en längre resa för att ta åt sig de tre råden. De kommer inte ens börja den resan så länge man nedvärderar föräldrar med överviktiga barn per automatik och säger att de är lata.

    • Idag har alla tillgång till information genom Internet, tidningar, bibliotek m.m. Den tillgången försvinner inte för att man är fattig eller ”outbildad”. Det går utmärkt att laga bra mat billigt.

      Om man bortser från sjuka människor är nog de flesta som återfinns i gruppen med begränsad ekonomi och utbildning helt enkelt lata. Det är också därför många feta finns här.

      Den enda ursäkten för att låta sin barn bli feta är enligt mig att man är så ointelligent att man inte ser samband mellan fel mat och för lite motion. Och jag vägrar tro att det finns många såna.

      • HEIL!
        Jonas, hade du trott att du har sådana här medlöpare?
        Det var nästan det värsta jag sett på länge. Nästa steg är väl att feta ska betala dubbel avgift på i sjukvården, dubbla biljettpriset på bussen och ståplats på kyrkogården, tar för mycket plats annars.

  47. Generaliseringar är alltid svårt… Och sällan hjälper de…
    Jag har själv bantat mig till en katastrofal övervikt, efter 20 år i dietisternas, husläkarnas, viktväktarnas, överviktskirurgins och samhällsnormens våld så jag har svält mig och ätit fel, allt för att bli frisk och hälsosam, men så klart med motsatt resultat.

    Jag anser mig vara en upplyst, smart, samhällsdeltagande person. Jag har inte funnit skäl att ifrågasätta de kostråd som jag matats med under de senaste 20 åren, de har ju varit samstämmiga och vetenskapligt ”bevisade”. Så klart jag har litat på de kostråd jag fått, varför skulle jag inte det, utbildade läkare, forskare, dietister… Seriöst. Varför skulle man ifrågasätta det?

    Först nu, vid 35 års ålder, men hotet om operation hängande över mig har jag sökt alternativ och hittat LCHF och vågat på egen hand (ivrigt motarbetad av hela sjukvårdssystemet) testa, och faktiskt lyckats hyfsat. Men när jag har sökt och letat, så inte har det funnits mycket information som har talat för att jag är på RÄTT väg, snarare fel. Så hur ska en vanlig människa som saknar medicinska kunskaper och som har ett liv i övrigt att driva runt, på egen hand klara av att ifrågasätta och gå emot allt som han/hon har lärt sig och göra tvärtom? Det är skitsvårt!

    Jag är mamma till en femårig tjej. Från födseln var hon stor, låg två till tre standardkurvor över ”normalkurvan”. Hon var dock helt normal, följde sin egen kurva perfekt, och notera, alla kurvorna var över det normala, både vikt, längd och huvudomfång. Men pga min egen övervikt så har dels jag varit på min vakt, men framförallt sjukvården. Vid alla kontroller på BVC har de nagelfarit vår mat, som för att bevisa för mig att eftersom jag är överviktigt kan jag heller inte tillse att min unge får rätt mat. Trots att hon alltså har varit HELT normal. Och kostråden till oss, som vi ska ge henne, har ju varit de gamla vanliga, gröt, välling osv. Man är ju skiträdd att göra fel som förälder. Jag gick på deras rädsla, tänk om min unge skulle bli fet? Jag gjorde förståss som expterterna sa, lät kolhydraterna regera… För inte var väl bröd, välling och pasta och potatis farligt?

    Hon har alltid haft starka restriktioner på sött dock. Eftersom jag själv äter så sparsamt av det så blir det inte mycket hemma. Vi ransonerar hennes lördagsgodis till 8 bitar i veckan, hon har aldrig druckit läsk. Hon får fyra chips om någon bjuder, hon får fika och tårta om vi är borta men bara en bit. Men är vi på kalas eller på middag hos andra, ja då säger jag inte nej till efterrätt eller tårta, för hennes del alltså. Det tror jag inte på. Jag tycker inte att hon ska behöva avstå och stå ut, sitta och sukta när andra äter, jag kan kontrollera vad vi äter hemma, men sällan borta, mer än möjligen mängden.

    Tja, man gör så gott man kan…

    Först under senaste året har jag blivit mer medveten om kolhydraterna och dess risker. Så nu försöker jag dra ner även på hennes intag av kolhydrater. Vilket är jäkligt svårt när hon är så invand på pasta och mackor osv. På dagis äter dom frukt på fm, lunch kl 11 som alltid innehåller kolhydrater tillsammans med protein, ofta halvfabrikat. Kl 14 äter de mellis, alltid mackor.

    Men trots detta, jag har en lång, stark, smal, atletisk fullkomligt kärnfrisk femåring idag. Turligt nog verkar hon inte bära på mina gener.

    Vad vill jag säga med det här då?

    Att det är SKITSVÅRT att vara förälder och se till att ens barn äter rätt!

    Först är det svårt att själv veta VAD som är rätt eftersom kostråden och sjukvården är så förbannat splittrade, sen är det lika svårt att styra vad barnet äter i alla sammanhang.

    Så, att generalisera och lägga allt ansvar på föräldrarna, det är helt enkelt inte rätt.

    Tack för mig.

  48. […] ämnet kommit upp i Jonas Coltings blogg och sedan, som en kommentar till det, även i Kostdoktorns blogg. Sammanlagt är det över 100 […]

  49. Att: Bertil Lind: Antar att du menar mig som medlöpare. Jag har inte läst Jonas Coltings blogg tillräckligt länge för att ha påverkats av hans åsikter, de är helt och hållet mina egna.

    Och ja: givetvis ska man om man tar upp två platser på bussen betala dubbelt. Precis som det är på vissa flygbolag. Sjukvården är en svårare fråga men sjukdomar/krämpor som är orsakade av lathet/oaktsamhet bör man givetvis betala för själv och inte gemensamt via skattesedeln. Precis som det funkar med försäkringar. Har man en livsstil som innebär höga risker bör man väl rimligtvis stå för notan själv?

    • Absolut. Och idrottare som skadar sig ska själv betala för sin vård, för det finns banne mig inga ursäkter att inte träna så att man förblir skadefri. Idag finns kunskapen på internet, helt gratis, för alla att ta till sig om vilka skaderisker som varje motionsform har och hur man förebygger. Att skylla på okunskap eller otur när man ligger där med avslitet korsband är helt enkelt inte kompatibelt med dagens informationssamhälle, utan ren lathet. Det är bara att avstå från lite tv-tittande så kan man läsa på mer. Var och en tar ansvar för sig och sina behov av sjukvården.

  50. Martin,
    det finns en svårighet i att VETA om sjukdomen faktiskt beror på lathet/oaktsamhet eller något annat. När det gäller övervikt blir alltfler övertygade om att det beror mer på arv och miljö, alltså gener och de kostråd man följer, än lathet och oaktsamhet.
    Hur vill du annars förklara att en 66-årig människa efter livslång övervikt utan större ansträngning de senaste tre åren lever normalviktig och fri från diabetes?
    Var vill du placera de drogberoende? alkoholisterna, nikotinisterna, heroinister o.s.v. Rökande tjockisar kanske kan betala fyrdubbelt i vården?
    Om ditt barn föds med någon sjukdom som kan ge framtida problem eller har haft många sjukdomstillfällen under de första levnadsåren, ska du då inte få teckna försäkring?
    Vad det sedan gäller samhälleliga förmåner kan vi ju titta på hur det förhåller sig med kostnaderna för studier. Akademiker utnyttjar statens pengar betydligt mer än överviktiga, vad ska de betala dubbelt av?

    • Hei Bertil.
      Meget reflektert! Veldig bra skrevet 🙂 ALT er ikke sort- hvitt her i verden.

    • Bertil,
      Självklart är det svårt i vissa fall att avgöra orsaken till en sjukdom men i många fall är det glasklart.
      Jag håller inte med om att fler och fler blir övertygande om genernas påverkan. Jag tycker mig se en minst lika tydlig trend att det snarare handlar om livsstil och miljö.
      Ditt exempel med 66-åringen känns ganska skevt. Har personen i 63 år levt med övervikt och diabetes för att sedan bli smal och frisk? Utan anledning eller har han/hon ändrat sina vanor? Jag antar att personen ändrat sin livsstil och därmed bekräftas ju min tes.
      När det gäller vården är det en svår fråga men att t.ex. leva på skräpmat för att sedan få en magsäcksoperation bekostad av resterande befolkning är i mina ögon fel. Min lösning är att man höjer skatten enormt mycket på läsk, chips, godis och andra livsmedel som bevisligen är onyttiga för gemene man. Överskotten får gå till vården. Finns givetvis brister med detta också.

      Ditt exempel med försäkring och barn är kasst. Det är väl en gigantisk skillnad mellan att födas med en sjukdom och att utveckla fetma genom snabbmat och brist på motion?

      På vilket sätt utnyttjar akademiker statens pengar? Menar du genom studiebidrag? Akademiker tjänar ju generellt sätt mer än icke-akademiker vilket innebär att den första gruppen betalar mer i skatt. Dessutom kan man nog vara ganska säker på att de flesta uppfinningar som leder till nya företag genereras av akademiker. Oavsett vilket är det en totalt ointressant jämförelse du gör. Kom igen: akademiker vs överviktiga.

      • Om vi börjar med akademikerna menar jag inte studiebidragen, jag menar kostnaden för själva undervisningen. Att akademikerna under senare hälften av sitt yrkesliv betalar mer skatt uppvägs i hög grad av de första tio åren i arbetsför ålder då de inte betalar någon skatt alls.

        Barnförsäkringen nämner jag mest för att det är så det går till i verkligheten, föräldrar till sjuka barn vill att vården ska ”mörka” för annars går det inte att försäkra barnet. Samma sak om barnet föds med någon defekt, då plockas just den faktorn bort från försäkringens omfattning.
        Det jag efterlyser är ”det goda samhället” där människor hjälps åt att bära varandras bördor, där alla drar sitt strå till stacken efter sin förmåga. När det gäller vården ska de som är starka och rika bidra till vården av de som är svaga och fattiga – via skattsedeln – och när det gäller försäkringar ska de många som inte råkar illa ut bidra till stöd åt de få som gör det. Alltså raka motsatsen till egoism och elitism.

        I frågan om magsäcksoperationer ger jag dig helt rätt. Din lösning på problemet med höjd skatt på skräpmat och läsk löser förmodligen inte problemet med övervikt men skulle säkert dra in pengar till staten.
        Min lösning är att åtminstone försöka med lågkolhydratkost under ett år innan man opererar.

        66-åringen. Nej, han fick diabetes vid 62 och hade varit överviktig/fet (maxade BMI 40 i 50-årsåldern) i nästan femtio år. Undantagen var när han i 20-årsåldern bantade 30 kilo och var med i svenska landslaget i judo och när han i 40-årsåldern gick ner 30 kilo igen, från 125 till 95. Precis som du antog ändrade han livsstil men kanske inte på det sätt som du tror. Det handlade aldrig om att äta mindre mängder mat, att ta bort feta produkter, att käka fullkorn och fiber eller att springa mer.
        Det handlade helt och hållet om att sluta med kolhydraterna och äta mer fett, lchf. Ännu 3,5 år efter övergången till håller han vikten och blodsocker och kolesterol har helt normala värden för en frisk människa. Ja, det är helt rätt, det här handla om mig.

        Arv och miljö. Det anses som en självklarhet av vården att hjärt-/kärlsjukdom är starkt förknippat med övervikt/diabets-2 och att det i sin tur beror på ohälsosam livsstil. I den här svenska studien http://www.ahjonline.com/article/S0002-8703%2811%2900400-5/abstract (och här en artikel i Dagens Medicin om undersökningen http://www.dagensmedicin.se/nyheter/2011/08/23/gener-viktigast-for-kransk/index.xml) visar forskarna att risken för hjärt-/kärlsjukdom är mer relaterad till genetiska faktorer än familjens miljö, alltså livsstil. Så jag har visst fog för min tanke med genernas betydelse.

        Jag är rädd för att du tror att du sitter inne med svaret på problemen med överviktiga barn men att du inte har tillräcklig kunskaper i ämnet. Naturligtvis är det föräldrarna som har huvudansvaret och som måste stå för genomförandet av åtgärderna. Men det är den samlade vetenskapen som måste ge förutsättningarna för att det ska lyckas. I dagen Sverige har vår främste expert på barnfetma, prof. Claude Marcus, överlåtit behandlingen av gravt överviktiga barn till gastric bay pass kirurgerna. När LCHF-Nolaskogs startar en kurs för överviktiga barn och deras föräldrar i hur man kan laga mat och leva med lchf, som bevisligen minskar problemen, går media och prof. Marcus et all upp i falsett.

    • Visst är alla väl medvetna om att övervikten till stor del kommer från miljön. Det är trots allt ingen slump att överviktiga även tenderar att ha överviktiga husdjur. Samma resultat har visats i tvillingstudier där den ena är smal och den som vuxit upp med överviktiga föräldrar blivit överviktig.

      • Stefan Nilsson,
        Ja naturligtvis kommer mycket av övervikten via miljön. Men generna har också stor betydelse. Det är generna som avgör hur våra kroppar reagerar på miljön. Bland kommentarerna här hittar du många som vittnar om att ett av barnen i familjen är nästan magert trots att det äter mycket och inte tränar med andra barnet är överviktigt och tränar hårt.

      • @Bertil: Samtidigt finns det otal studier som visar att magra personer med ”hög ämnesomsättning” ökar i vikt så fort man får en matsedel att följa. Människan har en feluppskattning på upp emot 30-40% när det kommer till att uppskatta hur mycket man egentligen äter. Som du säkert känner till så skulle ett kaloriöverskott på 40% eller kaloriunderskott på 40% göra extrem skillnad även om en åskådare inte ser skillnaden. Hittills har jag aldrig sett en människa med klassisk ”hög ämnesomsättning” trots att jag regelbundet hör talas om människor som felaktigt tror sig ha det.

        När det kommer till just ämnesomsättning så får gener oförtjänt mycket respekt trots att väldigt få, om någon, studie visar det.

      • Att: Bertil Lind:
        Du menar alltså att ”akademiker” ägnar sig åt studier i 10 år? Det låter mer som att du syftar på t.ex. doktorander för det är knappast särskilt många akademiker som studerar i 10 år.

        Du blandar hej vilt i dina påstående: rika och starka bidrar ju till vården för ”svaga och fattiga” genom högre skatt. Det jag vänder mig emot är självförvållande skador och sjukdomar. Det handlar inte om egoism utan om att folk ska ta ansvar för sina egna handlingar,

        Jag har aldrig någonsin påstått att 66-åringen (du) skulle äta mindre mat, mer fibrer, mindre fett. Läser du inte mina inlägg som du sen svarar på? Jag skrev att du troligen ändrat din livsstil vilket du också medger. Du satte dig alltså in i vad som är bäst för dig och tog ansvar för dina handlingar genom förändring. Det verkar dock, om man läser dina tidigare inlägg, att du påstår att dina gener gjorde dig överviktig. Sen började du äta annorlunda och gick ner i vikt? Ser du inte inte vart jag vill komma?

        Det är väl klart att generna spelar roll men du missar min poäng. Har man ”dåliga” gener får man ju anstränga sig ännu mer för att äta rätt och motionera mer. Där har föräldrar ett stort ansvar. Är man själv överviktig och barnet börjar bli det får man helt enkelt göra något åt det. Läs på, pröva olika typer av mat och motion.
        Att lita på expertis (mer kolhydrater, mindre fett) fastän det synliga resultatet (ens barn blir större och större) visar tvärtemot gör att man i mina ögon är ganska osmart. Att sen skylla på gener, skolan osv är så lågt.

  51. Ansvaret är givetvis föräldrarnas, men problemet är samhällets, eftersom det är samhället som får betala vårdkostnader och kostnader för bortfall av inkomst för överviktiga. Därför ligger det i samhällets intresse att hjälpa överviktiga barn och ungdomar att förändra en destruktiv livsstil innan det är försent!

  52. Tack! Du summerade upp precis vad jag känner runt att lägga allt ansvar på de ”lata” föräldrarna!

  53. Här finns många kloka och nyanserade kommentarer. Sedan finns det andra kommentarer som skrämmer mig… vilket väl egentligen inlägget på denna blogg också gör. Vilken människosyn 😦
    Bertil, ditt blogginlägg i din blogg är superbra!
    Jag har också bloggat om detta trista svart-vita sätt att se på barnfetma.
    Sådant kan nästan bara komma från folk med inga barn eller väldigt små och nästan nyfödda barn, eller från dem som aldrig upplevt fetma problematiken själva.
    har man som många här barn i skolåldern och jag själv har fört fram tre barn (smala) genom skola, vård och omsorg, då vet man vilka väggar man möter inom femtioelva områden. Så välkommen tillbaka Colting och andra när ni fått barn eller när de pyttesmåbarnen vuxit upp lite och när de går i skolan runt mellanstadiet. Se lite hur ser du på livet då?
    Sedan undrar jag vem ska ska skriva intyg om rätt kost (lchf) på dagis och skolan? Det finns INGEN som kommer göra det av varken läkare eller dietister, vilka är dem man måste få intyg ifrån om barn ska äta en vilken som helst annorlunda kost än vad som normalt serveras.
    Med en förhoppning om att alla kan mer och mer se världen som den är – en våldsam mängd olika gråa nyanser….

  54. […] kronikken kan leses i sin helhet her. Som en kommentar til rådene, må jeg si at mange foreldre dessverre ikke har nok kompetanse i […]

  55. Hej,
    Jag håller med om det du skriver men anser att det finns många fler delar i detta med att vissa barn blir överviktiga. Jag har själv tre barn och ett av dessa har en enorm matlust. Man får hela tiden visa hur en normal portion ser ut osv. Vi har sunda matvanor här hemma och rör oss och är ute så mycket som möjligt. Det jag tycker är jobbigt är förskola och skola som jag tycker lär barnen det här med att man alltid firar genom att unna sig något gott att äta. Det dricks saft och äts kakor när barn i skolan fyller år och det bjuds på något onyttigt varje gång man skall fira något. Det är också svårt med mor och far föräldrar som tror att de har rätt att trycka i ens barn vad som helst när man inte är där. Jag har gång på gång försökt att förklara för dem att barnen skall dricka vatten till maten, bara äta godis på lördagar och att de skall få frukt till mellanmål och inte kakor. Detta lyds sällan. Jag håller med vad du skriver att föräldrar har ett enormt ansvar att sköta barnets hälsa så gott det går i hemmet men jag önskar att skola, förskola och far och morföäldrar kunde stötta upp på samma linje. Min mellan tjej är inte överviktig men vi pratar mycket om ämnet hemma då min äldsta tjej inte har någon matlust alls och är näst intil för mager så blir det en svår balansgång att få i henne tillräckligt på henne och hindra den andra från att äta för mycket..

  56. ”Övervikt och fetma leder nästan ofrånkomligen till sjukdomar och en försämrad hälsa på sikt.”

    Vad har du för belägg för detta?? Bra att lägga till ”på sikt” för då kan man ju i sina försök att bevisa senareläggga själva beviset. Har man den utgångspunkten att dessa feta jävlar är lika med sjukdom och som jag antar är mer en ekonomisk fråga än en bry sig om människor fråga så förstår jag att man vill varna! Farbror Präktig! Men vart är bevisen då för att överviktiga är sjukare än normalviktiga? Det står ju över allt om detta men vad grundar sig detta på? Är det från samma undersökningar som ni när det gäller mat ratar som oseriösa? Har du varit in på ett sjukhus någon gång och vandrat runt på avdelningarna? Är det bara överviktiga som ligger där? Eller till största delen? Eller vänta nu… det var ju med tiden som dom skulle hamna där….!

    • Jag skriver inte att man inte OCKSÅ kan bli sjuk av andra orsaker. Givetvis är det inte bara övervikt och fetma som ligger bakom dålig hälsa.
      Vad jag har för belägg? Skojar du? Du menar att du bestrider att övervikt och fetma är en bidragande faktor till sjukdomar och försämrad hälsa på sikt? Då är du nog ganska ensam om den uppfattningen…

      • Jonas,
        kanske dags att reda ut begreppen;
        Övervikt = bmi 25–29,9 mår bra, är nästan aldrig sjuka, kan bli 100 år.
        Fetma = bmi 30–34,9 mår bra, är nästa aldrig sjuka, kan bli 99 år.
        Svår fetma = bmi 35–39,9 får gliringar, har svårt att få jobb m.m. Här dyker problemen med metabola syndromen upp, här dyker risken för framtida sjuklighet upp och självklart är det hög tid att göra något åt situationen.
        Sjuklig fetma = bmi över 40. Här är den grupp som det mesta av det här inlägget handlar om. Gruppen är så liten att samhället gott och väl har råd att åtgärda, vilket i förlängningen också är det mest lönsamma.

      • Jag tror inte på BMI.

  57. @Mariann. Jag tror ingen säger att det är lätt att skydda barn ifrån fettma. Jag har själv två barn (12 och 16) och det har varit en evig kamp att försöka få dem att vara aktiva, att få dem att äta någorlunda bra mat, att inte dricka så mycket läsk etc etc. Jag tycker poängen i blogginlägget har kommit lite i skymundan, om vi har så många som 200 000 överviktiga barn och vi förlitar oss på att sjukvården ska gripa in i dessa fall vad får det för effekter? Även om det är svårt, t o m skitsvårt, så är det trots allt fortfarande föräldrarnas ansvar! Vi i Sverige lider av ”nån-annan-ismen”: det finns alltid någon annan som förväntas ordna upp saker och ting. Självklart gäller inte det alla överviktiga barn, men nog är det ställt utom all rimlig tvivel att ett stort antal barn är överviktiga pga föräldrarnas bekvämlighet. Kom inte och hävda annat.

  58. Karl för sin hatt

    Och varför är fetma en sjukdom?
    Problemet är väl att ungarna rör sig för lite….
    Det finns magra ungar som häckar framför datorn halva dygnet och mår skit.

    Att vara smal betyder inte alltid att man mår bra.

  59. Det handlar faktiskt bara om att prioritera. ALLA kan alltid skylla på något, ursäkta sig för att ”det blev som det blev” ”det fanns ingen annan mat, vad skulle jag göra?” Planera! I ett sockerfyllt samhälle får man hela tiden ligga steget före för att slippa ”vara tvungen” att äta av sockret. Jag jobbar som personlig assistent åt en överviktig flicka, henne skickar vi med lunch till skolan varje dag, för vi anser inte att skollunchen är tillräckligt bra för henne. Jag har efter 2 år på lchf lärt mig att hela tiden vara förberedd med mat, för att slippa ”trilla dit”. Man tycker inte att det skulle vara så svårt för föräldrar att prioritera sina barns hälsa. Men då går man ju emot sockerhysterin som råder i samhället, och då sticker man ut, och det är väl det som är farligt/jobbigt? Att inte vara som alla andra, att inte _kunna_ göra som alla andra? Jag tycker mig märka att det är här skon klämmer, att man måste inse att man inte kan proppa i sig all sorts mat, som alla andra verkar kunna? Är man rädd att bli betraktad som svag

  60. Jag tycker inte att det är svårt att få mina barn att äta rätt kost. Jag har aldrig någonsin tillagat någon special-matsedel som skiljer sig från den mat som jag och min man äter. Om de varit aktiva under dagen och är HUNGRIGA när de sätter sig vid middagsbordet, så äter de vad som serveras. Mina barn är små och kan inte fixa sina egna måltider. De kan inte heller (än) springa till kiosken och köpa läsk och godis. JAG har alltså kontrollen över vad barnen stoppar i sig. På samma sätt som de inte får gå ut i pyjamas när det snöar eller leka med våra globalknivar, fast de tycker att det vore roligt, så är det jag som har ansvaret att de äter bra mat. Kan inte riktigt förstå argumentet att det skulle vara en svårt som förälder att välja sunda matvanor för att man inte kan stå emot ”normen” med skitmat och chipsmys. Däremot verkar många vuxna inte veta speciellt mycket om vad som är bra mat, vare sig för en stor eller liten människa.

  61. […] är ett läsvärt inslag av Jonas Colting (triatlet, långdistans utövare och […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s