Jag såg en glimt av min forna kapacitet när jag i lördags kom trea på Tjörn Half-IM.

Jag simmade mycket bra på fötterna av Björn Andersson och Erik Strand. På cykeln dunkade Björn som väntat ifrån och jag satt under första varvet och skuggade Strand. Jag var nämligen osäker på min ork och med tävlingsrost över de här distanserna så ville jag framför allt springa bra. Efter att vi tappat sex minuter på Björn under det första varvet så kände jag att mitt tempo var alldeles för lugnt och jag gick om Erik och dunkade på i egen regi och jag fick flera minuter direkt.

Jag kände hur jag blev rätt trött och muskelanspänd i benen mot slutet av cyklingen och rullade därför väldigt lätt under den sista halvmilen. Min ovana vid hård tempocykling är säkert skälet till detta.

 

Löpningen var fyra varv på en öppen och okomplicerad bana och jag var inte helt komfortabel under det första varvet. Under det andra varvet släppte det dock en del och jag plockade på Björn framför och satte tid bakåt. Under det tredje varvet så ville jag bara säkra hem men kände att jag hade trycket på ett anständigt sätt. Därför blev jag något förvånad, och demoraliserad, när årets SM-vinnare i Kalmar,  Pontus Lindberg, kom ikapp mig på snabba ben. Jag mattades under några kilometer men höll ihop det bra i slutskedet och sprang i mål som trea efter Björn och Pontus men ganska långt före killar som Ted Ås och Erik Strand.

 

Det här var faktiskt min första längre triathlon sedan förra våren då jag vann Superfrog Half-IM i San Diego. Jag räknar inte Ö till Ö eller Ultraman för så jobbiga som de loppen är, så ställer de ändå inte de specifika kraven på fart och sammanhållet tempo över tre discipliner, som ”riktig” långdistanstriathlon gör.

Jag har fortfarande problem med mina ben men jag vet i stort vari problemen består, och ska skriva om det snart, och jag hade i lördags glimtvisa flashbacks till min forna förmåga. Och det var en förmåga där jag i princip alltid kunde lita på att jag sprang bra eller mycket bra. Jag kunde tröttna även då men det fanns aldrig några fysiska hinder för att springa snabbt.

Nu gjorde jag 1.23 på löpsträckan över de 21 kilometerna, i princip 4 min/km-fart. Förr i tiden hade jag kunnat göra det i sömnen. På tre mästerskap sprang jag ca 1.47-1.48 på de 30 kilometerna på de 4-120-30 som man kör på VM och EM. Och när jag tog EM-silver 2007 så sprang jag 1.06.47 på de 20 km på distansen 3-80-20 man då tävlade över. 4 min/km upplevde jag under den här tiden som lugn distansfart.

 

 

Det var ändå en stark kick att vara tillbaka såpass! Mitt mål under den här tiden är också Ö till Ö om en vecka så jag har sprungit lite för mycket under förra veckan för att det skulle vara optimalt för just Tjörn, så med tanke på fokus och förberedelser så är jag väldigt glad och tillfredsställd.

 

 

Det var kul att Björn vann; mannen som är Sveriges mest underskattade triathlet och vår okända världsstjärna. Björn är stor, respekterad och välrenommerad internationellt sett men har alltid blivit styvmoderligt behandlad av Svenska Triathlonförbundet. Det är nästan en skandal att ingen från landslagsledningen i alla fall frågat honom om han vill köra lång-VM i Las Vegas i november. Han är just nu överlägset bäst i Sverige på lång distans och den enda i dagsläget som, faktiskt, skulle kunna vinna! Dessutom är han min lagkompis under Ö till Ö så det är ju bra att han är i form så jag slipper släpa honom runt;)

Tjörn Triathlon ska ha all respekt för ett mycket välarrangerat och entusiastiskt evenemang! Visst fanns det småsaker att anmärka på och vädret var verkligen inte i deras favör men Lotta Nilsson och hennes kollegor är verkligen värda allt beröm. Bara att ställa upp med runt 50000 kr i prispengar är stort! Tack för att ni finns, eldsjälar!

Noteras bör också att jag representerar Team B3IT Triathlon och inte PS Coaching!

Tack Kristine Persson för bilderna!