Jag hade turen att springa på Ted i Borås igår under en av hans säljuppdrag med 2XU. Vi tog en fika och sedan föreslog jag en kort simträning som han gillande biföll. Det blev vare sig långt eller hårt då jag kommer av en hård träningsperiod och en lång resa och han körde Kalmar Triathlon i lördags.
Det var roligt att simma med Ted igen. Vi har tränat mycket ihop genom åren och vi har simmat en hel del riktigt jobbiga träningspass på Alidebeach. Nu tränar vi inte alls så mycket tillsammans då vi båda två är ganska upptagna och har varsin agenda.
Ted kom trea i Kalmar och på SM i lördags. Han har vunnit flera gånger innan men hade inte vädret på sin sida i helgen. Ted är tyvärr ganska dålig på värme. Hans favoritväder är typ 12 grader och duggregn, då kommer han till sin rätt! Tyvärr är det sällan de förutsättningarna i triathlon och därför har Ted stått för några spektakulära meltdowns genom åren. Den enda gången han körde Hawaii gick det oerhört långsamt på löpningen och han avslutade med en långsammare löptid än cykeltid och det är aldrig bra;) Den löpningen inkluderade några längre promenader och sittande pauser i vilostolar. Men han fullföljde! Och det gör han i princip alltid.
Och där ligger storheten hos Ted Ås. Han ger aldrig upp. Han gör alltid sitt bästa. Och han gör det med en smittande positiv och lugn attityd befriat ifrån ego och självhävdelse, vilket måste anses oerhört sällsynt bland en toppidrottare. Många andra, inklusive jag själv, kan drivas att prestera som bäst när man tävlar ”angry” och använder svartare bensin ifrån den mörka sidan. Inte Ted. Han är bara snäll och behaglig rakt igenom. Faktum är att jag aldrig ens sett Ted arg under alla år och jag har aldrig hört honom svära än gång. Nu är man ju inte en sämre person för att man är kolerisk och använder kraftuttryck men befrielsen av det hos Ted är en unik egenskap som gör honom mycket sympatisk.
Även om Ted i sammanhanget aldrig nått några större internationella framgångar (återigen, det är sällan 12 grader och duggregn på VM, EM eller på Hawaii) så vet vi som varit hans träningskompisar under alla år att han har josen som krävs när han är på. Därför har det varit frustrerande att se honom underprestera ibland. Men han har aldrig givit tappt. Han har fortsatt varit högmotiverad och tagit eventuella motgångar som en sporre. Under många år körde han vansinnesveckor med simning under julveckorna för att förbättra sin sämsta gren. Och han har i viss mån lyckats att utvecklas steg för steg genom säsongerna. Visserligen har han inte haft optimala race i Kalmar de senaste åren men det känns ändå som om han blivit något bättre undan för undan. Han gjorde exempelvis mycket bra lopp i år både på SM olympisk och sprint och det med drafting. Ingen självklarhet för någon som satsar på Ironman. Och det vid 39 års ålder! På det sättet och med den attityden så har Ted förtjänat min djupaste respekt.
Därtill har under tiden jobbat i alla fall halvtid och hunnit med att leva ett familjeliv med två barn. Det är ingen självklarhet att man under så lång tid kan balansera den akten och samtidigt hålla sig motiverad. Och förbättra sig.
Det var roligt att se en ung kille som Erik Strand göra debut i Kalmar och komma tvåa på en fin tid. Men än så länge tror jag att ålder och rutin besegrar ungdomlig entusiasm. Jag vet inte om Clas Björling är motiverad att plåga sig mer. Han har bevisat mer än nog med sin comeback och återhämtning ifrån svår ohälsa. Björn Andersson är inte gammal än och har fortfarande att göra en riktigt bra IM men med en starkare motor än någon annan i triathlon-Sverige behöver han bara en bra dag och ett bra väder för att lyckas fullt ut. Men jag vet och tror att jag har i alla fall en riktigt bra IM på en en snabb bana i mig, om jag kan hålla mig fri från skador (and it´s a big if). Jag har aldrig egentligen kört en IM på en bana som lämpar sig för snabba tider och jag vill hemskt gärna göra det. Och jag hoppas att Ted fortsätter ett tag till! Nästa år fyller han 40. Och jag 39. Jag hoppas att han och jag står på startlinjen båda två under 2012.
Håller med, Ted är väl värd den största respekt man kan ge.
Hans engagemang i vad han än tar sig an är underbar.
En stor eloge till hans inställning att ställa upp på den svenska långdistans-scenen och visa sitt stöd för arrangörerna.
Att han sedan tar sig ut å sätter sig vid tävlingsbana för att heja på oss andra som håller på lite längre är underbart att se.
Det gav MIG en extra skjuts å fick fart på benen i ytterligare några kilometrar trots att de känds rökta.
RESPECT, Ted!
Väl skrivet, Jonas!
Härligt porträtt av en stor förebild inom Triathlon!
Ted borde rejsa pa irland…far man fresta med
garanterad kallt race:
http://www.activeglobal.com/ie/triathlon/kenmare-ireland/lost-sheep-half-iron-triathlon-kenmare-2011
Fantastiskt med sådana som kan brinna för och gå in för en sak och göra det bra.
Jag vill gärna se Djurback debutera på IM-distansen. Då kommer det bli snabba tider gjorda, bara han håller för maran, men 30 km har ju bevisligen gått bra..
Hans bästa insatser på den distansen (4-120-30) har skett på banor med extremt tuff cykel och där är han bevisligen riktigt grym. Däremot tror jag inte att han någonsin sprungit fortare än ca 1.56-1.57 och det är inte riktigt i paritet med ”snabbt” än. Det är exempelvis nästan 10 minuter långsammare än vad jag gjorde som bäst på VM och EM på samma distans.
Men visst skulle det vara kul att se Jonas debutera på IM men jag är mer benägen att se hans förmåga på en långsam och kuperad bana (Lanzarote, Frankrike, Wisconsin) än på en snabb bana med kvicka löptider.
Det har du rätt i! Jag tycker han skulle prova i Nice…
Vore grymt kul om du, Ted och kanske även Björling kunde köra nästa år. En snabb bana känns ju som Challange Copenhagen är. Såg Björns sim- och cykeltid.. Tråkigt bara att han inte får maran riktigt att stämma… Men den dagen han får det då jä…r:-)
Kör hårt Jonas!