Colorado Climbing Camp, dag 7

Det är dagen efter lägret nu och jag är ordentligt sliten. Vi är alla det. Några av oss var och simmade Masters i morse och det var det första riktigt tröga träningspasset på mer än 14 dagar. Jag sög rejält! Kantig, trög, okoordinerad och stel. Sådan man blir efter mycket och hård träning på hög höjd, helt enkelt. Jag kallar det passet 4000 meter flodhäst.

Efter det åkte vi och käkade en volymiös frukost på Walnut Café med frensh toast, ägg, grits och pannkakor. ”Where is fucking pancakes house?” har varit vår catchphrase under det här lägret. Och eftersom jag också är nihilist så har vi lekt Big Lebowksi en del. Jag gillar att driva med allas tekniska hjälpmedel som effektmätare, Garmin och deras träningsdagbok på TrainingPeaks. Jag tror inte på den skiten. Jag tror aldrig något är jämförbart eller samma. Det finns alltid för många variabler i träning och liv. Jag ska starta en coachingservice som heter Nihilist Coaching.

Igår cyklade vi uppför Mt Evans, det är den högst asfalterade vägen i hela USA; 4300 möh. Det var en redigt lång klättring. Först 900 höjdmeter från Idaho Springs och sedan 1100 höjdmeter till från Echo Lake. Fatta att klättra 2000 höjdmeter och redan vara på 2300 möh när man startar!

Jag hade en rätt bra dag men någonstans vid 4000 möh så tappade jag en fjärdedel av uteffekten och blev bara less på backen. Snoret hängde i långa trådar och det blåste hur kallt som helst när man närmade sig slutet. Väl uppe så dunkade jag en Dr Pepper, tog på mig alla kläder som jag hade i supportbussen och körde ned igen. Och det var långt värre än upp! Väldigt dålig väg, sidvind, svinkallt, trött i kroppen och mängder av bilar på väg upp!

Det luktade starkt från mina bromsbelägg när jag var nere vid Echo Lake igen och efter en återsamling så blev det fincykling ned till Bergen Lake för brunch och vidare hemfärd till Boulder och presto, here we are.

Jag vet att jag inte borde men jag funderar starkt på att åka upp till Switzerland Trail och springa. Det är så roligt att ha hittat mina ben under mig igen men jag är samtidigt lite i ett återhämtningsläge, både fysiskt och mentalt. Men det är nog bäst att jag springer för annars är risken stor att jag köper åtta Krispy Kreme Donuts och det vore ju inte bra.

Vad jag egentligen vill göra är att cykla mer och cykla uppför. Att vara på tour har en beroendefaktor som kräver en viss avgiftning.

 

 

8 reaktioner på ”Colorado Climbing Camp, dag 7

  1. Grymt! Har kört bil upp där, det var tom så att bilen sackade (syrebrist) och jag flåsade trots hydralstyrning!

  2. Imponerande som satan. Hur länge brukar du vila efter en sådan där omgång?

  3. Önskar man hade en flodhästdag efter hård träning:)
    Får nog vara jäkligt nöjd om jag lyckas trycka in en 15timmars träningsvecka någon enstaka gång. Simmade 1.5timme i regnet ii förrgår, vad min rygg behövde det.

  4. Helt off topic, men jag kör här ändå:
    Har för mig att jag läst att du drabbades av löparknä för ett antal år sedan och att du kom ur den problematiken helskinnad. Vad hade du för strategi då? Överdrivet mycket stretching som andra verka föreslå eller några andra knep?

  5. Citerat från Den Nakna Hälsan, s. 113: ”..jag fick bannor av en idrottsläkare för mina tunna löparskor som han ansåg vara orsaken till mitt dåvarande och hittills enda löparknä.”

  6. Voluminös?
    Hehe.
    Vän av vän av vänlig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s