Simning klockan 7 i Vail, 3000 meter i intervaller. Frukost och packning. Kände mig lätt och stark i vattnet men gissade att det skulle ändras illa kvickt så fort jag satte mig på cykeln.
Vi började klättra rakt ut från hotellet och sure enough, det fanns inget jävlaranamma i benen. 700 höjdmeter senare så kunde jag i alla fall konstatera att jag kunde cykla hyggligt snabbt men jag orkade och ville inte göra så ont idag.
Loveland Pass ifrån andra hållet var ingen hit heller. Nästan 55 min på 150-puls och jag lekte mentala lekar med mig själv och försökte hitta den perfekta låten på min i-Pod och vänta ut de toppen på 3600 möh.
När vi anlände Idaho Springs efter 12 mil så var jag ganska toast. Dessutom hade jag en bad hair day.
Trött med konstig solbränna och utan hårgele samt en norrman i bakgrunden.
Imorgon är sista dagen på lägret och det blir the bitch of the bunch, klättringen uppför Mt Evans som toppar ut på 4300 möh. Ja jävlar, jag hoppas alla kromosomer och sån´t är i ordning när syret blir tunt.
Sedan har jag en träningsdag i Boulder innan jag åker hem på måndag. Och det ska bli skönt. Jag är ganska trött nu, om än i förbannat bra aerob form, och jag längtar hem och behöver mysa med Elin!
Ikväll åt jag buffaloburgare på Buffaloe´s men jag var knappt hungrig. Bad sign. Men solen var på nedan, staden låg i motljus och promenaden skön.
Tre glada amigos på Buffaloe´s; Rich, Jonas o Gordo
Idag eller imorgon, beroende på hur man ser det, går Kalmar Tri. Det är tydligen ett jävla drag där, säger det som vet. Jag hade gärna tävlat men hade missat den här inspirerande och makalösa lägerresan i så fall. Och jag behöver inspirerande träning, inspirerande människor och ett inspirerande liv mer än tävling till varje pris.
Och det finns andra mycket goda skäl till att jag inte tävlar och tävlar långt just nu. Och de skälen har den medicinska expertisen jag träffat på den här resan äntligen hittat svaren på. Även om det inte var några särskilt bra svar. Men det ska jag skriva om vid ett senare tillfälle när mitt huvud inte är fullt av ost.
Vem vinner då? Är det varmt så blir det nog som förra året med en Ted Ås som öppnar hårt för att dö hårt, som han tyvärr har för vana att göra. Erik Strand är snabb men har definitivt inte träningsbakgrund nog för att kunna göra en bra IM än. Men kanske räcker det för att vinna Kalmar. Blir det en tuff dag så tror jag att Antti Antonov kan komma starkt på löpningen. Hoppas att David Svensson hittar magiska ben och tar sig upp på pallen. Det är de enda fyra som jag egentligen känner till.
Jonas Colting - Hälsokonnässör 
Med tanke på att du titulerar dig hälsokonnässör på bloggen tycker jag att ditt val att inte tävla helt riktigt. Hoppas du får ordning på krämporna framöver!
Sitter och följer resultaten live från Kalmar: http://kalmar.r.mikatiming.de/2011/?&lang=SE&pid=leaderboard
Tjenare Jonas!
Jag har läst dina böcker och måste säga att ”Jag vill ju bara se bra ut naken” förändrade mitt sätt att se på träning, speciellt i och med att det ledde mig vidare till Philip Maffetone – i synnerhet aerob träning – och barfotalöpning. Jag springer nu för tiden glatt i mina VFF Bikila och har kört lågpulsträning i över ett år. Enligt MAF-formeln ska jag ligga runt 147, något som för en otränad sate som mig innebär hälfen jogging, hälften snabb promenad, i ett genomsnittligt pass. Längdmässigt brukar jag ligga på 7 – 13 km.
Men jag är nyfiken på ditt förhållande till lågpulsträningen (i och med att du nämner aerob funktion i ditt inlägg). Kör du någon sådan alls? Det verkar vara många hårda och tuffa pass med intervaller och blodsmak. Det intrycket kommer speciellt från din andra bok, Den Nakna Hälsan.
Du nämner där din bror som en förebild, som tar det lugnare tempomässigt (och smärtmässigt).
För mig är lågpulsträningen otroligt skön på många sätt, istället för att räkna minuter och sekunder kan jag fokusera på pulsen och hur det känns. Det är skönt att träna (och det är väl precis vad det handlar om!) och kroppen känns jättebra när jag gör det, men resultaten uteblir tyvärr till stor del.
I och med att jag bara kör lågpulsträning (även om jag börjat fuska lite senaste tiden och låter pulsen dra iväg) så springer jag 10 km i ett tempo av 7:10, en otroligt dålig tid som vi alla vet. Maffetone rekommenderar ju dock att man ska hålla sig till det, inte blanda upp med anaerobisk träning (om man inte kör minst 4 pass i veckan) och att resultaten kommer sakteliga allt eftersom. Mitt närmsta mål är att jag ska kunna springa milen i 6:00-tempo på mitt lågpulsmål.
Vad är ditt tips för att mina tider ska bli bättre? Alla säger att jag ska strunta i lågpulsen och istället börja köra ”normala pass”, och blanda in hårda intervaller. Det lutar nu mot att jag tänkte blanda in i alla fall ett intervallpass i veckan (tillsammans med 3 löppass), främst för att få in farten i benen och kroppen. Det känns som att jag har glömt bort hur det är att springa fort!
Tack för mycket inspiration och tips! Vi lever för att röra på oss, så enkelt är det, oavsett om man har något intresse av prestation eller inte.