Jag sitter på ett hotellrum i Dillon, Colorado, med regnet strömmande ned utanför balkongdörren. Vi har precis avslutat en underbar middag på Silverheels som ligger i grannstaden Frisco. Sashimi, en blodig biff och ett glas rött sealed the deal för mig. Och det är inte svårt att vara nöjd. Det är ett skönt gäng av motiverade individualister i gruppen. Tillsammans så upplever vi magisk natur, rörelsens kraft och självförverkligande trötthet. Jag älskar det. Vi älskar det.

Idag var kroppen dock styv och ovillig. Iallafall initialt. Och det var väntat. Jag har haft en bra streak nu i åtta dagar med hög höjd, stor eller väldigt stor volym, hög värme och hög intensitet mer eller mindre varje dag i någon form. Jag hoppade den påbjudna simningen i morse. Jag sov hellre lite längre och det ska gudarna veta att efter åtta simdagar i sträck så kan man kosta på sig en simvila. Nackdelen är dock att man är ovaknad och lågpulsad när cyklingen sätter igång. Och idag var det klättring rakt ut från hotellet. Fuck me, vad benen protesterade! Och resten av kroppen också. Pulsen hoppade upp till 130 inom en minut och andningen ville hellre ha lite mer syre än vad som påbjöds.

Vi började med Berthoud Pass, en lång och motvilligt övervunnen klättring som tog oss upp 750 höjdmeter och de växlarna som trallandes lätt manövrerades igår kändes klistertröga och tunga på morgonen. Vädret var inte lika varmt som innan så jag hade preppat med armvärmare och underställ. Ändå är jag långt underklädd gentemot amerikanerna som tycks tro att det är vinter så fort det är svalare än 15 grader. Triathlon är ju alltid alldeles för varmt ändå! Man ska fan vara glad om det är lite kallt någon gång!

På toppen så körde vi en våldsamt snabb utförskörning med öppna kurvor och bra sikt och inga bilar körde om oss. Inte konstigt när vi cyklar fortare än hastighetsbegränsningen. Jag tror någon toppade ut på 100 km/tim idag under våra två bergspass.

Den andra klättringen gick via Georgetown och Loveland Pass in i tunga och mörka skyar. Det var tusen höjdmeter så ånyo tog oss upp på 3600 meter eller 12000 feet.

På toppen av Loveland Pass

På plats i Dillon så sprang jag och Jan-Hugo 30 min och called it a day.

Ny chans att få en time to be great imorgon.