Colorado Climbing Camp, dag 2

Tuff dag. Stor output. Mäktig kraft. Min bästa dag på mycket länge.

Vi körde 140 kilometer mellan Estes Park och Winter Park och det bjöds på nästan 2000 klättrade höjdmeter och vi var aldrig under 2600 möh. Första klättringen var dagens största och den tog oss upp till 3600 möh, personligt höjdrekord för mig. Jag var dock märkligt stark och kände inte av vare sig höjden eller själva klättringen fast jag körde med ett bra klipp och lämnade min grupp bakom mig. Möjligtvis var det den inspirerande omgivningen som gjorde susen idag?

Tummen upp!

Tummen upp!

Klippiga Bergen på nära håll!

Klippiga Bergen på nära håll!

Den enda effekten som jag noterar är att pulsen är en aning lägre när man kommer upp högt, antagligen är uteffekten också en touch lägre men eftersom jag är tekniskt ointresserad så kör jag inte längre med effektmätare. Jag har haft den dyraste skiten på cykeln men egentligen aldrig använt den så jag har lämnat alla SRM, Ergomo och Quarqs bakom mig. Nu kör jag på puls och känsla. Old school.

Toppen av Trailridge Road, 3650 möh.

Toppen av Trailridge Road, 3650 möh.

Efter brunch i Grand Lake så höll Gordo på att välta klungan när han körde på en sten. Det var jävligt nära katastrof. Men han gjorde en akrobatisk manöver och klarade balansen sånär som på ett trasigt framhjul. Som tur är var följebilen bakom och när han fått ett nytt hjul så dunkade vi lagtempo upp till gruppen. Jag var lite spretig efter det och min kvot av power var fylld för dagen.

Jag och JD rullade ut direkt på en löpning och vi byggde upp ett bra tempo och jag hade min bästa löp på länge. Free fallin´! Vi avslutade skönt med att sitta i den iskalla bäcken längs stigen och kände hur kromosomerna återskapades.

Naturligtvis blev det simning också. Gordo piskade mig att simma. Och inte lite heller. 1000 insim och 24×100 på fallande starttid. Needless to say så är jag lite krokig i kroppen just nu men stark i själen. Det här är det bästa jag gjort på länge. Nu är det bara att gå och lägga sig och suga på järntabletterna så blir det nya molekyler till imorgon. Då väntar ännu mer cykel uppför berg.

PS: Jag ägnade 10 minuter åt att ladda upp en filmsnutt jag tagit med telefonen men när jag kollade bloggen efteråt så var filmen upp och ned. Så jag tog bort den. Fast sedan satte jag in den igen. Ni får väl vända på datorn. När jag provkollade på den i fotoarkivet var den rättvänd. Fan vet vad som hänt. Men det är väl Mac-mongot som vanligt…. Nåja, enjoy och ring Styeve Jobs efteråt.

3 reaktioner på ”Colorado Climbing Camp, dag 2

  1. Den andra bilden, med Klippiga bergen som bakgrund och de två cyklisterna, värd ett pris! Ser riktigt snyggt och spontant fotat ut.

  2. Ser att du kör på Canyon. Vilken är det och varför just Canyon?

    H
    Damir

  3. Härlig klättring! Verkar vara ett kanonställe fö triathlon. Men annars kanske man hellre åker till Canada än USA.
    Mest kompletta träningscentrat (främst inomhus då) som jag själv bott på, där jag även vet att triathleter tränar, måste vara Saarland Olympic center i Saarbrucken, Tyskland.
    Tränat på många bra och mindre bra ställen, ofta i anslutning till friidrottsarenor… Man går förbi friidrottarna som står/sitter och stretchar när man är på väg för att köra sitt eget morgonpass, dessa friidrottare som fortfarande stretchar 3tim senare när man går förbi tillbaka:)
    Boulder verkar kanon.. Men kanske åker man hellre till Canada än USA nuförtiden.. Mer triathlon blir det nog en helt annan gång iaf.
    Lycka till!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s