Gordo Byrn är min kanadensiska vän som var finansgeni och cashade ut tidigt from the corporate world. Han började att satsa på triathlon och köpte ett hus i Nya Zealand för det var den bästa platsen enligt honom att träna och bo på. Det var där som jag träffade honom första gången och bodde några månader i hans hus.

Han applicerade sitt business-tänk på triathlon och lärde sig allt från grunden. Han sökte upp de bästa triathleterna, de bästa tränarna och framförallt så tränade han mer än någon annan jag känner.

Från sin anspråkslösa start och mycket begränsade talang så vann han Ultraman och var på pallen i proffsklassen i några Ironman-tävlingar. Inte dåligt.

Parallellt med sitt tävlande så byggde han upp sin coachingverksamhet som heter Endurance Corner. Det ger honom möjlighet, som han själv säger, att få betalt för att göra det som han tycker mest om; att träna och att leva i solen. ”I don´t do winter” är en typisk Gordofras.

Han har ett hus i Boulder som är basen men han har också ett boende i Tucson, Arizona för vintern. Dessutom åker familjen till Hawaii och Kalifornien för träning under vintern.

Han är en förbannat skärpt person som har en plan med allting han gör. Han är dessutom mycket duktig på att skriva och mycket av det som han skriver handlar mer om ekonomi, personlig utveckling, livsstil och motivation än om träning. Jag brukar säga att Gordo är som en Anthony Robbins i Speedos.

Dessutom var det med Gordo som jag vann Ö till Ö med i fjol! Bara en så´n sak.

Nästa vecka kör vi ett Colorado Climbing Camp som är en cykeltour med löp- och siminslag. Vi kommer att täcka in alla de tuffaste klättringarna och cykla från plats till plats. Alltså det som jag älskar mest av allt! Vi kommer att köra runt 80 mil på sju dagar men nästan allt är antingen upp eller ned. Och på hög höjd. Ingenting under 2000 m. Och ända upp till 4300 m.

Idag fick jag en liten försmak på hur höjden kan kännas när jag gjorde en klättring upp till Jamestown och Superjames, cirka 1000 höjdmeter och avslutning på 2600 meter. Jag grisade på med min 39-28, en utväxling som i vanliga fall är så mycket kärring som det går. Och det enda jag tänkte på var ”compact cranks”, alltså tredelad framklinga som ingen som är under 60 eller som inte har KOL vill synas i dagsljus med.

Jag hoppas det tar sig med benen och lungorna eller att detta helt enkelt är en förbannat brant klättring. Och det är det, säger Gordo. Men jag tror han bluffar för han vill se mig lida;)

Morgonen bjöd annars på stort hår, som gömdes under rosa badmössa, och tidig simning i reservoaren; 4000 m i blandade intervaller och detta var fjärde dagen i rad som jag simmade så att det kändes lite kletigt i överkroppen.

Men de fysiska problemen tog först Marcos, massören hand om, med helt nya tricks. Som exempelvis att lyfta upp skulderbladet och rensa runt lite.

Och sedan fysioterapeuten Heather som jobbade så intensivt med att bryta upp lite ärrvävnad att de fick stänga dörren för att jag skrek så högt.

Ja, så roligt kan man ha det på träningsläger. Uppe med tuppen och sola magen i sjön, sedan cykla upp på tunna höjder och efter det få massage och salva och sjutton miljoner dollar

Imorgon blir det nya plågor. Bokstavligt talat. Då kommer Marcos the masseur till huset. Innan det har vi sprungit på Switzerland Trail uppe i bergen, simmat med Wolfgang och cyklat en sväng. Synd bara att man måste gå upp så förbannat tidigt. Det är ju precis som det måste vara att ha ett riktigt jobb.