Naturligtvis genererade mitt inlägg ett sällan skådat flöde av kommentarer. De flesta i favör av min åsikt och några som var högljutt emot.
De som är emot det som jag skriver verkar tycka att det är själviskt att prioritera sin hälsa. Att det på något sätt skulle hjälpa den som redan står i en åtta månaders kö för en operation om också jag gjorde detsamma. Alltså, en typisk socialdemokratisk syn på det här med vård; Sverige ska stå still medan befolkningen är sjukskrivna, förtidspensionärer eller i väntan på vård. Så länge det är lika bara! Så länge det är rättvist bara! Alla ska få kunna bli Lucia. För tydligen är min strävan efter hälsa, eller behov av snabb vård i händelse av olycka, en egoism utan dess like som dessutom verkar komma på andra människors bekostnad. Jag har aldrig hört maken på en så tvärvänd retorik. Antagligen får man åka till Kuba för att höra något liknande.
Att få vård eller behandling snabbt kan aldrig vara egoistiskt. Det är väl för helvete en mänsklig rättighet, till och med! Och jag, och alla andra som gör den ekonomiska prioriteringen, tar ingen annans plats i någon kö. Det är inte så att någon 80-årig tant inte fick röntgas idag bara för att jag skulle in på magnetröntgen på Carlanderska.
I en kommentar jag fick, av en Victor Linus, så skriver han att ”din träning är, tro det eller ej, inte det viktigaste i världen.”
Men det är ju det som är poängen! Jag svarar ”din formulering att ”din träning är, tro det eller ej, inte det viktigaste i världen”, visar ju hur lite du har förmågan att se på den här frågan utan dina rödfärgade glasögon. Därför att i min värld, i mitt liv, är just träningen så viktig! Och bara för att jag inte väger 150 kilo och riskerar att dö av hjärtinfarkt eller är en ensamstående trebarnssmorsa så tycker jag mig ha rätten att anse att mina problem, träningsrelaterade eller inte, är viktiga för MIG! Och det är ju hela avsikten med min privata sjukvårdsförsäkring, att jag kan välja själv och slippa finna mig i väntan på inkompetent hjälp av en ointresserad sjukvård som är upptagen med att släcka bränder”.
Privat sjukvårdsförsäkring handlar om valfrihet för mig. Det handlar om delaktighet. Det handlar om proaktivitet. Den allnmänna vården är precis tvärtom. Den bygger på att du ska stå med mössan i hand och vara auktoritetstrogen och vara en passiv åskådare till din hälsa och sedan ta receptet farbror doktorn trött skrivit ut och hämta din medicin. Och funkar inte den medicinen så kan du alltid få en annan. Och för biverkningarna så kan du få en tredje. Och funkar inte det så är det säkert huvudet och humöret det är fel på så du kan du få medicin emot det också.
Jag vill välja själv. Jag vill kunna byta läkare och vårdinrättning om jag finner de inkompetenta eller ointresserade. Jag vill kunna ha ett smörgåsbord av olika behandlingsformer att utgå ifrån. Jag vill kunna blanda konventionell och alternativ vård. Jag vill veta och jag vill diskutera och relatera. Jag vill ha service och effektivitet. Och jag har inga problem med att betala för den. På samma sätt som jag förutsätter att jag får den bästa tänkbara vården om jag skulle råka ut för en bilolycka eller annat akut trauma och hamnar på ett sjukhus.
Vad jag inte vill är att bli omyndigförklarad och klappad på huvudet av pappa Staten och sedan bunden vid staketet som en otålig och olydig hundvalp och sedan bli lämnad ute i regnet för att det är fullt inomhus.
Jag tror och vet naturligtvis att det finns oerhört många duktiga och kompetenta människor i den vanliga vårdapparaten. Ingen tvekan om det. Och de drar säkerligen ett tungt lass. Och jag tror säkert att vården i många fall är mycket god. När man väl kommer fram! När det väl är ens egna tur! Men vem fan vill vänta?
Jonas Colting - Hälsokonnässör 
Det är inte dig det är fel på. Du tänker rätt i sak. Problemet ligger i de stora vårdbolagens inneboende girighet. Lika lite som AXA-foods är intresserade av din hälsa, lika mycket är vårdbolagen intresserade av att tjäna feta stålars….naturligtvis. Och här kommer nu kärnan i resonemanget. I vissa städer, mest Stockholm, har privatiseringen av vård gått så långt att patienten inte längre ens ”kan” välja det offentligt finansierade alternativet. Naturligtvis råder fritt vårdval och politiker jublar och onanerar över ”individens fria val” MEN när hela sjukhus och stora vårdinrättningar privatiseras byts prioriteringslistan med sjukast går först mot en annan prioritering där den patient som genererar mest pengar och minst kostnad vinner….man vill gärna tro att så inte är fallet men det är faktiskt verkligheten idag. Visst, blir du plötsligt och livshotande sjuk läggs du in pronto men strax under sådana tillstånd hamnar du i längre kö utan försäkring. Det sker därför att, försäkringsbolagen betalar vårdgivaren bättre/timme än landstinget som vårdgivaren för det mesta också har avtal med. I städer där privatiseringen inte gått lika långt är läget annorlunda. Jag anser att privat vård aldrig får ske på bekostnad av utrymmet i den offentliga vilket sker idag. Naturligtvis ska det privata alternativet med vårdbolag helt finansierade av patienter med privata vårdförsäkringar finnas, för som du säger ”jag vill kunna betala för bättre och snabbare service” etc….
Jag inser att det finns en problematik där och jag förstår att det kan skapa problem och orättvisor. Jag tror att den offentliga vården dock är gravt ineffektiv och lider av byråkratisk elefantsjuka som gör att det inte är resurserna i sig som är problemet utan hur de fördelas internt.
Där är vi överens. Jag var anställd av landstinget men övergick till att driva bolag med avtal med både landsting och försäkringsbolag. Kulturen inom landstinget gjorde även mig ineffektiv inser jag nu.
Kan inte låta bli att tänka på ett samtal jag hade för länge sedan med en bitter byggnadsarbetare när jag själv också hade samma yrke.
Brevbärarna i Västerås fick inte längre gå hem när de delat ut posten, utan de var tvungna att stanna kvar på arbetsplatsen så att de var kvar där i 8 timmar. Jag tyckte att detta var fett irriterande eftersom förändringen gjorde att vi fick posten 3-4 timmar senare. Men den bittra kollegan, tyckte att det var bra. De ska väl jobba lika länge som oss andra fick jag till svar. Att brevbärarna jobbade på extra hårt för att kunna få lite mera ledigt i ett annars dåligt betalt jobb, struntade han i. Kunde inte låta bli att fråga vad han då tyckte om lärarna som hade så långt sommarlov och självklart skulle inte heller de ha någon annorlunda semester än han. Berättade därefter om en bekant som lyckats göra sig en förmögenhet på börsen och det tyckte han var fördjävligt. Att han också varit snickare och då sparat ihop varenda krona utan att köpa någonting utöver det absolut nödvändigaste och inte en endaste öl under flera års tid, fungerade heller inte. Man måste ju leva också kontrade han då med. Tror på något sätt att han fick sin livsenergi av att vara bitter och missunnsam.
Hade den offentliga vården fungerat bra i allmänhet, hade aldrig den nya alternativa vården kunnat växt till sig som den gjort och visst är 5000 inte särskilt mycket om det sätts i jämförelse med andra kostnader som de flesta har. Vissa lägger ner åtskilliga 100 000-tals kronor på ny Volvo och miljoner på boende och då pratar vi om vanliga Svenssons. Ändå ska det gnällas.
Själv bor jag i Spanien, trots att jag betalar skatt i Sverige. Det här eftersom det är minst 30% lägre levnadskostnader i Spanien och jag vill ge barnen sådant som jag inte skulle kunna ha råd att ge hemma i Sverige, som trygg skolgång på en liten skola, ett hus med trädgård och pool som vi hyr för cirka 7500 kr per månad inklusive el och vatten. Men det ska så klart gnällas även kring detta av samma sorts människor, trots att de flesta också skulle kunna göra exakt samma val.
Hur kan man vara sur på någon för att de gör annorlunda val?
Johannes formulerar väl hur även jag ser på problemet. Jag håller även med i hans slutsats om att privat vård har en roll att spela i vården i Sverige , men då inte på bekostnad av den offentliga.
Jag förväntade mig att du skulle falla ut i en poäng av att jag omöjligt kan förstå hur viktig träningen är för DIG. Denna slutsats kunde dock inte vara mer felaktig. För mig är träningen A och O i livet och jag har precis inlett en satsning mot Kalmar Triathlon. Nog om det.
Det stora problemet kvarstår och det är att en privatiserad sjukvård skulle leda till, precis som Johannes skriver, att de patienter som genererar mest pengar för sjukhusen skulle prioriteras. Jag råkar vara högutbildad, komma från en familj som har råd att betala för privat vård. Jag skulle alltså gynnas av en privatisering.
Men jag anser att det finns andra värden här i livet, värden som du och jag uppenbarligen inte delar.
Roligt för dig att du kommer från en familj med pengar som har råd. Det är oftast då man också har råd att vara frikostig i sin solidaritet. Själv har jag begränsat med pengar och har inte råd att vara sjuk eller skadad.
Ett sådant här resonemang är bara spel för galleriet ändå. Ingen, absolut ingen, skulle prioritera någon annan än sig själv eller sin familj i händelse av medicinsk kris, sjukdom eller skada.Till och med svensk politiks ärkehycklare, Lars Ohly, har vänt sig till den privata vården.
Det är alltid lätt att vara sosse eller röd i sina värderingar när det kommer till andras val men när det gäller den egna personen, så är alla lika måna om sig själva och sina behov ändå.
Har du nu skadat dig igen, inte fått hjälp så som du velat och sen lagt ner åtskilliga timmar och tankar på hur och varför man ska privatisera vården. Tagga ner lite Jonas, må väl! 😉
Jag skulle inte söka vård för en så trivial och enkelt diagnosticerad skada som en halvstukad fot. Men din inställning ”tagga ned” är ju annars den typiska responsen som man får om man söker vård för annat än ebola och mördarbakterie. Dessutom behöver jag inte timmar av tankar på varför vården ska innehålla privata alternativ, det tar tio sekunder att hitta bra argument!
För det första känner du inte mig Jonas, därför vet du inte heller vilken inställning jag har till när man ska söka vård. Du får söka vård för precis vad du än önskar. Min kommentar var menad som ett skämt. Du tog inte det så. Må så vara. Men det är okej, det är tur att vi alla är olika.
Må väl! 😉
Jo, så kan man ju alltid säga efteråt, att linda in en vass pik under förevändningen att det bara är på skoj. Men mitt svar var väl också roligt isåfall?
Har också en sjukvårdsförsäkring så du kan ju gissa vilken sida jag är på. Men, vad jag vill veta är hur det gick med undersökningen? Är något trasigt?
Mycket bra skrivet Jonas! Har varit ganska mycket sjuk det senast året och jag ångrar mig djupt att jag inte hade en sjukförsäkring innan. Det är precis som du skriver att när man frisk går det bra att vara solidarisk, men när man blir sjuk vill man ha hjälp NU och inte om två månader. Får man fråga vilket bolag du har försäkringen i ?
Länsförsäkringar
Du är bäst jonas!
Vi ska nog vara glada att de privata sjukforsakrings foretagen inte borjar ta en hogre premie for att man idrottar da man egentligen ar i en hogre risk grupp att skada sig. Lagom ar bast heter det val. 🙂
Lag premie = Grot & 15min promenad per dag & kanske ett goteborgsvarv med jobbar polarna.
Hog premie = Athleter och kroniskt fetsjuka personer.
Man kan inte kräva en rättvis vård i ett samhälle som inte är det. Så är det bara. Överallt i världen: vinnare och förlorare. Sverige har försökt, det gick inte.
Du råkar vara vinnare.
En rättvis värld? Ett rättvist samhälle? Vart hittar du sådana? Det är ju bara en utopi… Och de socialistiska samhällena har ju varit värre än något annat.
Stående ovationer, Jonas !
Du framför din poäng med ýpperlig tydlighet och ackuratess.
Fortsätt så.