Min sätesmuskel/höft sög hästballe idag. Och det var inte överraskande efter torsdagens tävling. Biathle, ni vet;) Och jag kände mig kantig och stel under morgonens uppvärmningsjogg men jag valde ändå att åka ned. Jag skiter nämligen i prestige. Jag är hellre med och bryter än sitter hemma och undrar what could have been. Sedan får de som leker armchair quarterbacks säga vad de vill. Jag försöker och funkar det inte så fuck it, vidare i livet och tillvaron.

Men fram till att löpningen startade gjorde jag ett riktigt bra lopp! Jag simmade grymt ifrån min något ogynnsamma startposition på pontonen, med mycket motström innan jag kunde cutta in till höger, och var uppe med Erik Strand och hade endast tre killar framför. De gick jag och Erik ikapp på cykeln och jag var stark tyckte jag. Både fysiskt och tekniskt.

Det är verkligen ingen självklarhet att en, numer, utpräglad långdistansare som jag ( Ö till Ö, Ultraman, etc) ska köra bra på en sprinttriathlon. Det är en helt annan disciplin än långdistans och sporten har blivit alltmer specialiserad under det senaste decenniet. Tävlingsformen är annorlunda, cyklarna är annorlunda, taktiken är annorlunda, reglerna är annorlunda och framförallt är den fysiska kravprofilen annorlunda. Visst, triathlon är triathlon men detsamma gäller för exempelvis löpning. Och vem fan springer bra på både sprint och långdistans?

Någon, kanske speakern, hade haussat mig som en av favoriterna, vilket jag skrattade lite åt när jag hörde det. Hade jag varit skadefri så hade jag givetvis slagits om medaljerna men jag har inte kört sprint-SM sedan -07 (tvåa då) och att som småskadad, tävlingsotränad långdistansare räknas till en av favoriterna är något onyanserat…

Så fort cyklingen var slut var min tävling slut, bara löpningen i växlingsområdet gjorde ont. Jag klev av nästan direkt och gjorde en kort walk of shame tillbaka. Tråkigt och synd, men värt ett försök. Det var iallafall en kick att tävla och känna mig stark och ”med” så länge det gick och de senaste tre dagarnas tävlingar är en påminnelse om lust of life och om hur värt det är att försöka och sträva. Men funkar det så funkar det inte och jag vill bara tävla fullt ut om jag kan göra mig själv någotsånär rättvisa. Jag har inga problem med att kliva av om det är tråkigt, det går dåligt eller det gör ont på fel sätt. Idag var det hur kul som helst och det gick verkligen bra men det gjorde ont och ont på fel sätt.

Vad som är fel vet jag inte men jag ska åka till Tyskland på en undersökning längre fram. Problembilden är diffus och är mer komplex än bara en inflammerad sätesmuskel. Ibland ilar det till även i höftböjaren och det finns ofta en molande värk runt hela höftpartiet. Tro inte att vila hjälper dock. Inte för att jag provat det fullt ut;) Men ändå… Lägre intensitet är konstruktivt, liksom assymetriskt underlag. Samt klassiska hjälpmedel som is och kyla.

Om fem timmar åker jag upp till Grövelsjön. Och där ska jag springa och vandra de 20 milen fram till Vålådalen med Jojje. Det kommer säker att göra ont i mina ben men det bryr jag mig inte om. Jag lever för sådana här äventyr. Det är värt det. Det är ingen tävling och är det stenig orienterarterräng så går vi de partierna. Jag ska leva vilt och stort nu!

Jag tutar upp med Infinityn kl 4 imorgon (söndag). Det lär gå som ett skott upp. Men bilen är ännu ostrajpad så jag får väl slippa hatmail. Och fartkamerorna får fingret så jag ämnar vara svåridentifierad;)