Per Wengström är död.
Han blev påkörd under en cykelträning i lördags. Kollisionen skedde när den asfalterade banvallen korsar vägen mellan Dalsjöfors och Äspered. Per avled kort efter kollisionen och när BT rapporterade om händelsen hade man ännu inte identifierat offret.
Per Wengström blev 59 år gammal
Per var ett unikum. Han var också en excentriker. En enstöring. Han efterlämnade ingen familj och ingen närstående släkt. Vad han hade var sitt idrottande. Han var en av de första triathleterna i Sverige. Han tränade nu för Järnmannen i Kalmar. Och han gjorde det på sitt sätt. Med sin egna stil. Gärna med otidsenliga kläder och omodern utrustning. Per var nämligen mer än något annat en anakronism. Det var sådan han var. Många är de breven eller texter som jag fått av Per som knackats ut på en vanlig skrivmaskin och han var alltid noga med att påpeka hur saker var på den ”gamla goda tiden”. Med sin bakgrund i simsporten så utmärktes den gamla goda tiden mer än något annat av avsaknaden av våtdräkter, som enligt Per var att betrakta som ett djävulens gissel. Riktig simning uthärdades med endast badbyxor, även i kallt vatten. Möjligtvis med ett lager av ullfett. Per borde veta. Han hade simmat Vansbrosimningen ända sedan 1969…
Per Wengström genomförde mängder av Klassikerlopp, marathon och triathlontävlingar. Han samlade på evenemang. Jag fick en gång en tjock pärm med välskrivna tävlingsrapporter ifrån obskyra simtävlingar som gått över sjöar och vattendrag och som samlat endast ett tiotal deltagare. Per beskrev de här tävlingsdagarna i nästan esoteriska ordalag och för mig var det uppenbart att det var för just detta som han levde och andades; att få deltaga, att få fullfölja och att få känna sig delaktig.
Per Wengström var en skarp tänkare och hade en välformulerad penna. Han var en akademiker ut i fingerspetsarna. Bakom den ibland svårforcerade fasaden fanns en reflekterande och iakttagande person med en stor känsla för historik och tradition.
per wengström
Som de flesta excentriker så var Per också ensam. Jag vet inte om han led av detta eller om ensamheten var självvald. Men när man träffade Per så fick man sig dock alltid en trevlig pratstund, och om man tog sig tid att vänta in hans ibland omständliga formuleringar, så fanns det mycket skärpa och intelligens i hans kommentarer.
Jag tyckte alltid om Per. Han brukade genom åren ringa då och då och fråga om jag ville äta lunch med honom. Ibland ville han byta idéer om projekt eller få tips om något. En gång bjöd han hem mig och överlämnade hela sin samling av gamla amerikanska triathlontidningar, Triathlete Magazine. Han ansåg att jag kunde förvalta det ”arvet” med den äran.
Sist jag såg honom var för några veckor sedan när jag var vid Kypesjön för att spela in en sekvens till min dokumentärfilm. Per var ute på ett långpass löpning och kom förbi i sina karaktäristiska 80-tals shorts och pannband. Jag skulle värma upp och jag lockade med honom på ett varv runt elljusspåret och sedan runt sjön, fastän han avskydde backar! Vi pratade om ditt och datt och sedan var det hej då och ha det bra till vi syns igen.
Det blir inget igen. Däremot ett hej då.
Döden kommer alltid som en överraskning. Som ett plötsligt infall. Som en ridå som tillvaron drar ned över ljuset.
Döden kommer alltid en dag när solen skiner eller när regnet faller. Döden föregås alltid av det vanliga livet. En vanlig morgon. En vanlig frukost. En vanlig lokaltidning. En vanlig tankekedja av planer och skeenden. En vanlig cykelrundas vanliga början. Inget aviserar döden. Ingen skylt säger; ”döden 10 min” eller ”döden 2 km”. Inget tecken i skyn säger att man upplever de sista varma solstrålarna på sin kind eller den sista vinden genom håret. Inget klockverk har räknat ned en sekundvisare som ger en chans att tänka de sista goda tankarna eller en möjlighet att känna i hjärtat för dem som står oss närmast.
Tomas Tranströmer skriver i en dikt att ”Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta”
När jag tänker på människor som hastigt ryckts bort ifrån livet tänker jag alltid på om de fått möjlighet att göra tillräckligt av det som gjorde de lyckliga eller om de hela tiden tänkte att de skulle göra det roliga sedan. Längre fram. Om de förstått att livet aldrig levs någon annanstans än nu. Och att älska, förlåta, dela och leva väl är en daglig handling. Det här är allt vi har.
Jag hoppas att Per njöt av sin sista cykeltur. Jag hoppas att vinden blåste honom i ryggen och att livet i den stunden var lätt att leva.
Vila i frid, Per. Må du springa länge.
Jonas Colting - Hälsokonnässör 
Fina minnesord Jonas, börjar nästan böla lite. Tänker att alla i något skede av resan blir tvungna att konfrontera döden. Vi kan inte i in i det sista låtsas att allt varar för evigt. Vi lever, vi dör. That’s it! Tack för kaffet.
Så fint , sant och härligt skrivet Jonas över Per´s personlighet. och liv.
Jag log över din text.: ”Men när man träffade Per så fick man sig dock alltid en trevlig pratstund, och om man tog sig tid att vänta in hans ibland omständiga formuleringar, så fanns det mycket skärpa och intelligens i hans kommentarer.”
Verkligen tråkigt att aldrig igen få möjlighet till den pratstunden med Per.
Kram Lotta, Triathlon Väst
Håller med i allt Jonas, en profil är borta. Minns med glädje alla möten med honom. Han var den förste svensk att genomföra en Ironmantävling, tror jag Vi kallade honom lite skämtsamt Wrångström, eftersom han var anti mycket.
Vila i frid Per.
Jonas, mycket fina minnesord om vår vän Per Wengström…tack ! Som du skriver, gav man sig tid åt Per, lyssnade på hans berättelser om allt så blev man alltid mycket rikare själv, man lärde sig alltid nya saker och hans ord var alltid tänkvärda och innehållsrika….
Per har varit min inspiratör och coach när det gäller mitt nya idrottsintresse, löpningen… Det blir några tunga rundor framöver men hans kloka ord om träning, lopp och upplägg skall fortsätta att driva mig frammåt mot nya utmaningar…
Vi minns Per med värme och kärlek… Jonas Söderberg
Vet ej vem Per var, men vad fint skrivet av dig om hur skört livet är. Precis som Jona skrev, vill man nästan börja böla, man får en klump i halsen. Fortsätt skriv som du gör och tack för de fina tips man får i BT av dig.
Mycket bra skrivit Jonas. Jag har delat rum med Per vid ett par Master SM och kommer aldrig att glömma då han med stolthet satte på sig sina Mark Spitz Speedos sista dagen på tävlingarna. Kommer att sakna att träffa på Per vid basängkanten.
Tack för ditt inlägg om Per.
För mig var Per en person som förstod sig på samspelet till livet och sammanhanget mellan naturen och individen. Varför skynda, när vi istället kan stanna till och reflektera över alla händelser som kretsar runt oss.
Efter några dagsturer med Per vid Kynnefjäll (Bohuslän), från tidig morgon till sen kväll fick Per mig att gå ner i varv. Utan att prata så mycket, bara gå, se, uppleva, fundera och filosofera på vår stund på jorden, slutade vi alltid med ett hej då och vi lovade varandra att snart göra en ny utflykt.
Nu blir det ingen ny vandring med Per, ej heller några ordväxlingar på Borås Simarena.
Kommer att sakna medmänniskan, simklubbsvännen Wengström.
Jag liksom Tanja visste inte vem Per var men din nekrolog berörde mig verkligen. Jag är säker på att den värmde hans släkt och vänner. För det förstår jag att han hade med tanke på kommentarerna ovan. Det är annars som du skriver att döden knacka sällan på innan den kliver in. Men det ger oss möjlighet att leva till fullo intill denna. Vilket jag förstår att Per gjorde.
så mycket kärlek och eftertanke
Du berör!
Vila i frid, Per!
Fin beskrivning av honom, Jonas!
Fint skrivet Jonas.
Alla vi som träffat Per minns honom.
Per var ofta tydlig med att han ansåg sig vara första svensk att genomföra en IM-distans. Jag bad en gång Per skriva lite historia om sitt idrottande. Inte långt därefter kom ett tiotal maskinskrivna sidor om hela hans idrottsliv. Fantastiskt läsning.
Per Jag hoppas Du har det bra där Du är.
Vi minns dig med glädje.
Kenneth Westerberg
Fantastiskt fina ord om både Per och livet i allmänhet. Håller med föregående skrivare om att du berör!
Så fint Du har skrivit Jonas! Man berörs av detta!
Jag har träffat Per på Borås Simarena många gånger. Han var tystlåten och mycket fokuserad på sin träning.Han åt frukost med oss, Elfsborgs motionsgruppen, en gång på våren. Vår tränare, Jonas Söderberg, presenterade honom som en fantastisk idrottsman. Jag såg verkligen upp till Per.
Jag ägnar Pers nära och kära en tanke i dessa tunga tider. Må han vila i fred
Mahin Azadfar
Aldrig haft nöjet att träffa Per, men du Jonas har skrivit så bra om honom så nu önskar jag att jag gjort det.
Vila i frid Per och hoppas du hittar nya utmaningar där du nu är.
Fredrik/nybörjare, IS GÖTA Triathlon
tack Jonas För att du skrev så kloka ord i BT om Per Wangström Dom orden gav mig en djup känsla av mänsklig medkänsla och god livskännedom …Tack
Gunnar Öhlund
Ulricehamn
Jonas, jag känner inte dig, men det var väldigt fint skrivet av dig om min kusin Per! Jag kände verkligen igen honom i din beskrivning! Som kusin var han väldigt inriktad på släkten och att förvalta vår gemensamma historia och det intellektuella arvet efter sin pappa, redaktören vid Borås Tidning, Erik Wengström. För oss kusiner var det en väldig chock, alla trodde vi att han skulle leva till minst 100!
Christina Wengström
Eulogi för en fallen vän. Per Wengström dog i sadeln den 17:e juni 2011.
Per var en nestor inom uthållighetsidrott, en av dess äldsta medlemmar. En återhållsam men finurlig kraft som reflekterade djupt över tillvaron. En obekväm figur säger säkert somliga, Per drog sig inte för att uttrycka sig i frågor han uppfattade sig ha åsikter om, och det var flera. Vi som läser detta har mycket gemensamt med Per, vi delar samma passion för idrott även om nästan ingen annan kan komma upp i Pers entusiasm för simning i kallt vatten utan våtdräkt…
Vi som berörts av Pers underfundiga och smått ironiska humor, hans engagemang för simning och de som simmar sörjer nu förlusten av en frände. Vårt led har tunnats ut betydligt, en av de äldste har förlorats och som alltid före sin tid, mitt i sina tävlingsförberedelser. Vad Per hade tyckt om det hela är svårt att säga, det tog ofta tid att komma till kärnan i hans resonemang och som tidsfattig triathlet insåg man ofta för sent att en hälsning kunde utvecklas till en evighetslång monolog som kunde fresta på den mest uthållige, och som kunde avslutas med att ”nu har du stört mig tillräckligt länge”, följt av en diskret men avgörande glimt i ögat.
Per var krävande men hade något att tillföra, han var genuin äkta vara. För honom var Järnmannen en test i högst personlig uthållighet, gärna på en 20 år gammal cykel. För Per handlade det inte om yta utan om djup, att gräva djupt, att skala av all dekoration och nå kärnan i uthållighetens natur. En man och hans färd mot en inre styrka vi alla söker efter. En högst personlig fullbordan genom egna val på egna villkor. Därför sörjer jag Per, han var en envis individualist i en värld av rädsla att inte passa in. En man med fötterna kopplade till vevarna utan en tanke på om de var av styvaste kolfiber eller annat. Jag vet att han var glad att kunna ge råd och tips till oss nybörjare, dvs alla andra. Och vi som en gång tagit oss tid att lyssna fick ofta möjlighet att betrakta den egna hetsen genom Pers lugna tempo.
Mitt i sorgen skulle Per nog funderat på ironin att bli påkörd på banvallen, där man tror sig vara fredad från bilar. Mina tankar går ut till den arma människa som för sent upptäckte Pers framsusande profil. Till dig säger jag; ”Per dog som han levde, i färd med att göra det han älskade. Gå vidare, lev det liv du drömmer om, precis som Per gjorde då ni olyckligtvis körde ihop i korsningen vid Toarpsdal.”
Livet är ändligt, ingen kommer härifrån levande, det viktiga är att vi gör något av det som betyder något för oss själva och kanske för några andra som vi anser viktiga i våra liv. I Pers eftermäle finns kanske fröet till något som liknar hopp; han finns kvar inom oss alla de människor han berörde på olika sätt. Vi tänker på honom när vi simmar, cyklar och springer längs sjöar, vägar och stigar. Vi minns och tar det försiktigt i korsningar eller när vi rasar ned för backar i 80 km/timman med bara en frigolit-hjälm på huvudet och uttänjd spandex på kroppen. Per var vad vi andra drömmer om -en livstidsatlet.
Vi följer dina stigar, vägar och spår, men på eget vis, precis som du skulle velat.
Simma för evigt i himmelska vatten.
Joachim Arbin