Gula rum

Idag var jag i ett gult rum. Ett av sjukvårdens gula rum. Gult och fult. Fult av sterilitet. Fult av opersonlighet. Fult av skenet från rör som kastar sitt kalla ljus blekandes all värme och nyans.

Jag tänker mig att det är i sådana rum som livet tar slut. Det är i sådana rum som verkligheten utspelas. Det är i sådana rum man möter sanningar. Det är i sådana rum som någon ansiktslös vit rock med spelad empati läser ur ett papper men orden som slår en skulle lika gärna kunna vara slagna med baseballträ. Det är ord som slår hårt. Det är ord som strippar mottagaren av all värdighet och som ruskar köttet av skelettet. Det är ord som inga rationella argument biter på. Som inga men eller och kan förhandla med.

Väggarna i de gula rummen dryper av sådana ord. De gula rummens eko är någons sista andetag. Eller någons flämtning över insikten att klockverket just fått ett bestämt antal dagar och timmar och att de just börjat räknas ned.

Jag tänker mig att man summerar sitt liv i sådana gula rum. Att det gula rummet är sista stationen på en resa som inte har fler stopp. Och att man i gula rum ångrar saker man inte gjorde mer än saker man gjorde. I det gula rummet blir fötterna blöta. Det är därför man hasar omkring i vidrigt vita tofflor. Golvet svämmar över av tårar som runnit längs fårade anleten eller som kramats mellan kinder som trycks nära nära nära.

Jag hatar det gula rummet. Jag hatar känslan av mjuka ben och en varmt voltande mage över vetskapen att liv avslutas här. Kanske mitt. Garanterat andras. Och att jag kan komma att sitta i det fula gula rummet och hålla någons hand och försöka med trevande ofullkomliga ord att desperat behålla det vackra men obeständiga och att behålla det underbara men flyende. Jag hatar insikten över att mina ord är ett vattenglas av svalka som erbjuds någon med tredje gradens brännskador. Hata otillräckligheten. Bristfälligheten. Maktlösheten.

Jag var inte i det gula rummet av den anledningen idag. Det gula rummet handlade inte ens om mig. Ingen pratade om mig. Eller ens med mig.

Jag kan aldrig känna mig hel i ett sjukhus.

9 reaktioner på ”Gula rum

  1. Så är det, jag har tillbringat hela våren i vårt gula rum fullt av dignoser och provtagningar! Tråkigt och man blir helt tom innombords när dom sticker min underbara Tova i fingrar och ben! Frustrerad av att det aldrig blir bra men enligt diagnosen växer det bort med åren. Säger dom ja, vad vet alla läkare som säger olika var gång vi ses! Och det gula fula rummet kommer tillbaks när jag tänker på min mor som aldrig fick se sitt barnbarn växa upp utan avslutade sina dagar i ett gult fult rum……

  2. FInns ingen som kan formulera orden så väl som du!
    Alltid lika insiktsfullt och underhållande med dina blogg inlägg

  3. I ett annat gult rum är det rent, rent från smuts, rent från bakterier.

    Där kommer läkaren med full professionalitet och startar ett hjärta som har stannat, en sköterska sticker varsamt in en kanyl och ger smärtlindring, en undersköterska ser till att bekvämligheten är hög.

    I det gula rummet räddas liv. I det gula rummet ligger det en människa som har fått förmånen att vakna till ännu en dag.

    I det gula rummet kan man börja göra sig hel.

    • Ja, det må så vara. Men varför detta förbannat förfulade landstingsmiljön? Och man är aldrig i det gula rummet för att något roligt har hänt, om man säger så. Så visst är det tur att det finns duktiga människor som kan ta emot en när mattan dragits undan under en.

  4. Finstämt Jonas, hoppas det inte är dags att lämna triathlonsnacket, men du kan utan tvekan ge dig på lyrik och skönlitteratur och då menar jag ge ut det i bokform. Jag köper din nästa bok direkt! Tack för trevlig läsning, nu fick den en dimension till.

  5. Vilken tur att det finns olika ”gula rum”. Min arbetsplats består av många sådana rum, fast i dessa rum sitter lyckan, kärleken och det ofattbara i väggarna…..ibland står tiden alldeles stilla, när ett nytt liv ser dagens ljus och rummet fylls av värme. Då blir nyansen av gult ljusare och nästan vacker :))

  6. Väldigt träffande….jag låg hela våren i det där rummet. Det är vidrigt. Jag blir heller aldrig hel där!! Är nu hemma och går ut och klappar mossan och känner mig genast bättre. Grymt igenkännande beskrivning!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s