Ricky Bruch är död.
Det kom ju inte direkt som en överraskning då han varit sjuk under en längre tid.
Många skulle påstå att han varit sjuk under hela sitt liv och för de som är minst så gamla som jag och gärna äldre, så var Ricky Bruch en mytisk Buster-idol. En idol som var minst lika känd för sina, ofta irrationella, upptåg, utbrott och äventyr utanför diskusringen som på densamma. Hade han varit 30 år yngre så hade han säkert fått en bokstavsdiagnos och någon typ av medicin. Jag är glad att så inte är fallet.
Ricky Bruch var en ovanlig fågel i svensk idrott. Han var allt man inte fick vara i det sossetrånga jantesamhället. Han var högljudd, eldfängd, extrovert, kaxig, extravagant, kolerisk och egensinnig. Inte helt olik en annan skånskättlad idrottsman i yttersta världsklass som kom att födas 35 år efter Ricky Bruch…
Jag älskar det här videoklippet av Ricky Bruch! Det är hämtat ifrån dokumentären av Stefan Jarl som heter ”Själen är större än världen” och som är en osminkat porträtt av en konstnärssjäl med hjärta och känsla utanpå kroppen. En kropp som sannerligen tog mycket stryk.
I en svensk idrottsvärld där ickepersonlighet och strömlinjeform upphöjts till konstart så var Ricky Bruch en rebell och en hjälte.
Konungen är död. Länge leve konungen.
Ja han väckte känslor och hymlade inte om vad han tyckte. Minns honom väl från hans upptåg vid ett Vålådalsläger på 60-talet. Han körde bil upp på fjället och sköt prick med luftpistol på medhavda måltavlor och visade hur ölhävning skulle gå till. Men han var en god och varm person.