Jag köpte en i-Phone för tre månader sedan. Jag köpte vid samma tidpunkt en MacBook Pro. De ligger ännu i lådan. Min omgivning skrattar rått. I synnerhet alla mina reklambyrå- och mediajobbande kompisar. Så kallade kompisar, kanske jag skall tillägga. För det har inte förstått att jag lider av ett handikapp. Det kallas teknikointressedeliriumtremens. Och jag behöver vägledning á la hålla i handen om något ska bli installerat och överfört från gamla maskiner till nya.

Det värsta är att det snarare blir sämre än bättre. Det förstår jag när jag läste min gamla blogg och hittade följande inlägg från 2008, se text nedan. Där hade jag iallafall lärt mig hur man byter en propp. Det har jag glömt hur man gör nu.

Läs och gråt.  Jag ska nog dessutom starta en stödfond till min framtida teknikutbildning. Sätt gärna in mycket pengar där!

”Jag är gravt okunnig på en rad områden som förutsätter en tonårsvurm för Pugh Dakota, svettiga bilmotorer, oljekladdiga fingrar och onanerande till Hobbex-katalogen; kort sagt allt som rör mekanik, teknik och elektronik. Framförallt elektronik.

Av alla mina intellektuella tillkortakommanden så är min största blinda fläck elläran. El-läran. Läran om el; ni fattar…För det är en hel lära. Som man tydligen fick sina första smakprov på i sjunde klass. I mitt fall av Clove, vår ulliga och allt igenom skepparkransbeströdda fysiklärare.

Och medan dito kransar både i ansikte och på skult ivrigt guppade i pur extas över lysdioder och pluspoler så var det någonstans där i mitten av trött 80-tal för en miljon år sedan som jag först konfronterades med denna gordiska knut av ampere, wott och valt. Innan jag i alla fall förstod att det i alla fall hette watt och volt….Två bonuspoäng på prov bara där..

 Min uppväxt var i mångt och mycket präglat av min högst akademiskt utbildade ensamstående mor och vårt hem var belamrat och bestrött av böcker. Av alla de slag. Hylla upp och hylla ned. Och jag älskade att läsa! Länge var de mest fängslande alsterna de årsböckerna som i bild och text sammanfattade ett helt år; ”Det hände” 1976, 1977, 1978 etc. Det var Pol Pot-regimer, OS-guld, Thorbjörn Fälldin, jordskred i Tuve, Beppe Wolgers, förlista oljetankers, Jimmy Carter och en död Elvis. Och så ett glas saft emellanåt….

Däremot så var jag helt världsfrånvänd när det kom till hamrande och bonkande och medan jag kunde stava till ingenjör i tredje klass så vämjdes jag i den i mina ögon lemlästande slöjdsalen. Och än värre i sjuan när vi hade det absurt onödiga ämnet teknik.

Ni vet, ämnet som säkerligen är en eftergift till något arbetarfackförbund där blivande Weiron´s-i-Ottan redan i 13-års åldern kan få bekanta sig med svarvar, lödkolvar och gamla Volvo Amazoner. Finns det något som heter lödkort? Isåfall var det något som vi skulle göra och som gamla Clove kanske än väntar på att jag ska lämna in…

Tekniksalen; min version av helvetet för en 13-åring som inte ser bak och fram på ett stämjärn och är lika rädd för metallflis i fingret som för de snusstinna moppemuscharna i 9;an som älskade att hänga över nämnd Amazon och som var on the fasttrack till Verkstadsteknisk linje jobba varvet jobba SKF..

Ännu i vuxen ålder har jag i princip samma intressen och samma antipatier mot smutsigt manuellt jobb som man eventuellt kan klämma sina fingrar på eller behöver ha en 100-sidig instruktionsbok för att klara av. Därför har jag ännu att; -byta däck på bilen, -göra kanalsök på TV, -installera någonting elektroniskt som kräver mer än att sätta i en sladd, -lära sig finesser på mobilen annat än att ringa och messa; dock inte mms för det krävde ytterliggare inläsning i instruktionsboken.

En gång ringde jag till och med reparatören för att min TV flimrade och han visade mig hur man sätter i antennsladden (aha!, det är alltså mer än åskledare på taket av huset) Jag är ganska säker på att denna blinda fläck inte beror på ofullständiga förståndsgåvor utan på ett bedövande ointresse och en övertygande känsla av att den inneboende och fullständiga tristessen i att exempelvis meka med en bil eller att pilla med en sladdhärva skulle försätta mig i en oåterkallelig autistisk katatoni och att jag skulle bli en Rain Man som för all framtid undrar om Who´s on first base…

För att inte tala om instruktionsböcker….Säker information har vid källan att nästan alla författare av dito manualer blir skjutgalna massmördare vid Virginia Tech och liknande. Manualer på hundratalet sidor; de är skrivna som att mottagaren ska ha den på nattduksbordet i en månad och stimulerat läsa i den varje kväll.  Bara för att den är så spirituell! Kanske ta med den in på toaletten och handtralla till den. Alternativt gråtrunka sig själv till sömns med….Ge mig min pistol, snälla…!

Vad jag kan göra däremot är att exempelvis fylla på spolarvätska. Även om det är svårt. Och häromsistens så försvann locket till spolarbehållaren i bilen också. Och jag letade så länge att jag lyckades övertyga mig själv att det faktiskt inte skulle vara något lock….och sedan satt jag i fem minuter och sprutade med vindrutetorkarna så att den fyllda spolarbehållaren inte skulle skvalpa ut på motorn medan jag körde. Kassatjejen på Statoil upplyste mig om att de faktiskt har biltvätt ifall jag hellre ville göra rent bilen på det sättet.

 Hursomhelst är detta en lång inledning för att säga att jag bockat av på listan något som jag tidigare aldrig gjort och som i högsta grad har med el att göra; att byta propp i proppskåpet. Fan vet hur det fungerar egentligen och det var absolut inga självklarheter. Men utan AC så stannar livet just nu och i värmens nödtorft så är uppfinningsrikedomen stor eller vad man brukar säga. Så jag köpte proppar med alla nummer; 6,10 och 16. Wott, valt, ampere, watt eller vad det nu är…Och så provade jag till dess att rätt pillerknarkare passade i hålet. Voilá! Undrar om det var såhär Einstein kände sig när han fick kläm på den, förutom elektronikens mysterier, svåraste frågan i fysikens värld?”