Då jag är närmast utvecklingsstörd när det kommer till ritande, målande, skulpterande, dockteater eller stämsång så är det tur att jag är avsevärt mer habil när det gäller att uttrycka mig skriftledes. Det är min främsta uttrycksform. Det, och den fysiska uttrycksformen av att köra skiten ur kroppen, vilket inte ska underskattas som en ventil och kanal för känslor och tillstånd. Sålunda har jag en palett med några olika färger att måla ifrån. Nu är den här bloggen tänkt att bli en av mina canvas!

Människor som saknar former av uttryck och som dessutom avfärdar andra människors dito är säkerligen de mest olyckliga. De blir uppenbarligen rätt korkade också. Som exempelvis bilföraren som jag mötte i eftermiddags. Han tutade och körde aggressivt nära oss på gamla Varbergsvägen när vi cyklade. Möjligt är att han betalat mycket vägskatt och banne mig skulle få köra exakt där han ville och helst inte korsa mittlinjen när han körde om oss trots att sikten var fri. Antagligen hade han varit i sta´n och precis röstat på Sverigedemokraterna i valet och hade bråttom hem till Svaneholm för en cigg på verandan och väntan på nästa socialbidragscheck.  Han höll dessutom på att stanna bilen när jag med några universellt kända handrörelser visade vad jag tyckte om hans brist på rumsuppfattning, kognitiv och spatial förmåga samt god takt och ton i allmänhet, men fega människor tycker sällan om att ställas inför en konfrontation så han åkte vidare mot nya mål i livet som i hans fall antagligen var en folköl.

Jag bloggade flitigt mellan -06 och-08 innan jag slutligen tröttnade på det debila bloggverktyget jag använde då. Då jag snittade en bra bit över tusen unika läsare om dagen vid den tiden så tänkte jag växla upp till ett mer kommersiellt bloggverktyg men sedan kom det något bra på TV och frågan bordlades till vidare. I olika omgångar försökte min omgivning eller vissa hängivna läsare att sporra mig till nya kverulantiska utbrott men de bloggarna som byggdes eller modellerades för mig var antingen bristfälliga i användarvänlighet eller estetik. Dock ryckte jag upp mig betänkligt under förra året och skar upp en ny åder i min kreativa guldgruva. Under sommaren var det under ruelsens påverkan och under hösten, inspirationens! Dock sinade den ådern någon gång efter Ultraman på Hawaii i slutet av november för när jag kom hem blev jag strängt upptagen med rabelaisiskt leverne och att kapitalisera på min person i största allmänhet.

När jag inte bloggat har jag sörjt de sena kvällarnas kreativa kickar och den blandade smaken av Amaraone och testosteron som triggar tanke och text. Min brother in arms, vän och kollega, Erik Wickström, har under tiden varit en flitig bloggare och jag har med illa dold avundsjuka tagit del av det ena förträffliga alstret efter det andra och till sist så byggde Erik helt sonika en portal till mig! Och i samma veva ringde BT och undrade om jag ville blogga hos dem. So there you go! Och där är vi nu…

Mitt incitament att återigen uppta denna form av kommunikation är alltså ganska hög och det är spännande att min blogg framledes är implementerad på BT´s hemsida som en ”BT-blogg”. Jag var dock väldigt tydlig med BT när vi diskuterade min medverkan och vad jag poängterade var följande;

-Jag tänker inte censurera mig själv. Så om man inte tål kraftuttryck ifrån en kolerisk kverulant så får man bläddra över till Alice Bah´s eller Mona Sahlin´s, bloggar. Om de nu har sådana. Eller någon annan som är sådär infantilt politiskt korrekt att man undrar om de talar och skriver till lågstadieelever. Där är jag säker på att man läsa om gråtande cockerspanielvalpar, Lasse Berghagen, könskvotering och snö som föll i fjol.

-Jag tänker inte skriva en nischad blogg om hälsa och träning. Jag är helt ointresserad av att skriva om sådant i det här sammanhanget. Vill man läsa sådant får man köpa I Form, Runner´s World eller Hälsa. Det här en Jonas Colting-blogg. Och där skriver jag visserligen om träning. Ibland. Men bara min egen.

Vad jag skriver om är helt enkelt personliga reflektioner och tankar som inte syftar att stryka medhårs eller behaga någon särskild men som förhoppningsvis ska uppfattas som iallafall välskrivna, engagerade, lätt ironiska, möjligen självutlämnande och förhoppningsvis med humor och distans.

Naturligtvis är kommentarer välkomna! Men anonyma pussys och näthatare utan testiklar kan dra åt helvete. Ni vet vilka ni är.

Klockan är halv elva på lördagskvällen och jag sitter på mitt spatiösa kontor och jag har ett hum om att typ halva svenska folket just nu sitter och BRYR sig om huruvida en dussinsång av en svensk artist, som ser så ung att han knappt fått hår på snoppen, är bättre eller sämre än Bulgariens eller Azerbadjans dito. Detta är en gåta.

Nästa lika gåtfullt är att den andra halvan av Sverige i morgon kommer att bänka sig och svettandes försöka mana fram sitt lag när finalen i VM i ful ansiktsbehåring avgörs.

Själv kommer jag att cykla. Det är jävlar i mig så mycket roligare. Och jag har rakat mig också. Till och med på benen.