Mening mitt i livet. Del 2; att sätta en standard.

Jag har under de två senaste dagarna simmat med Rosebowl Aquatics Masters, i Pasadena. De har tre träningsmöjligheter om dagen, med coach på kanten. Jag kommer själv på lunchpassen, när solen är som bäst! Att få soltid är faktiskt 75% av motivationsfaktorn till simning. Så ni kan ju själva förstå att jag understundom slarvar lite med simträningen inomhus, under vintern…

Masters-simning i USA är en underbar blandning av människor mellan 22 och 85 år gamla. En blandning av nyblivna triathleter som aldrig simtränat förrän nu, och före detta olympier som vill hålla sig i form. En blandning av topptränade individer och en del som har lite extra att bära runt midjan. En blandning mellan de synnerligen ambitiösa som vill slå världsrekord i sin åldersklass, och mellan de som bara vill få lite motion.

Igår var mitt första pass med Rosebowl Aquatics. Det fanns uppenbarligen några snabba gubbar i vattnet. Och jag kände hur min motivation att simma hårt steg drastiskt så fort jag hoppade i bassängen! Den steg så drastiskt att jag till slut simmade fortare än jag gjort på flera år. Jag avslutade en serie på 4×500 armsim med att lägga den sista på 5.48. Det blir under 1.10/per 100. Väldigt bra för mig i 50m-bassäng! Och det bästa träninsgresultatet på länge.

Farbror´n närmast bakom mig på banan, den dagen, heter Dan Stephenson. Han är 55 år gammal. Han är också lite rund om magen. Men han är väldigt duktig på att simma. Och synnerligen passionerad när det gäller att träna hårt. Vilket också ger resultat; han är USA-etta i sin åldersklass på flera distanser.

 

 

Idag simmade jag andra passet med dem, och var lite seg och trött initialt. Men själva glädjen av att simma med en grupp, och att bara följa tränarens instruktioner, gjorde att jag kom till liv.

Efter runt 2000 meter insim och teknik presenterades så följande serie: 4×50 medley, start 55. 200 benspark. 4×100 medley start 1.45. 200 benspark. 4×200 medley start 3.40. 200 benspark. (medley är alla simsätt i följd; fjäril, rygg, bröst, frisim)

Mina vänner, 200;ar medley i långbana är ingen lek. Inte för en triathlet som inte ens i sina bästa dagar var en särskilt bra medleysimmare. Vissa dagar är det inte självklart att jag ens fixar en ynka 50;a fjäril i god stil, när kroppen är stel och själen trött.

Jag hade aldrig simmat en serie som 4×200 medley, på egen hand, om jag simmade ett eget pass. Och hade jag gjort det så hade jag åtminstone satt på mig mina fenor, eller åtminstone simmat ryggsim på bröstsimmet.

Vad jag hade gjort, är att jag hade vikt ned mig. Vilket jag även övervägde nu; ”kanske ska jag ta fenor ändå, jag är ju lite trött, simmade hårt igår…”

När starttiden presenteras för serien så säger Dan; ”3.40 är för lugnt, vi klarar 3.20″. Här har vi alltså en lönnfet 55-åring som tar tjuren vid hornen och inte bara väljer att inte ducka för serien, utan som också tuffar till den. Och vad gör jag? Jo, tänker på sätt att göra serien mer överkomlig, lättare och att ”fuska” mig igenom den. Ursäkter till varför, hittar man alltid.

Jag simmade hela serien. Det var min första serie 200;ar medley i långbana, på väldigt många år. Och jag simmade bra. Trots det, så var det Dan som utklassade mig idag. Mitt bröstsim är alldeles för dåligt, och jag simmar nästan aldrig detta hemska och onaturliga simsätt. Men jag gjorde det idag. Och jag gjorde det därför att Dan, och resten av gruppen, satte en standard.

De senaste dagarna har varit en påminnelse om något som jag kommit att värdera mycket högt i mitt liv. Det är värdet av att tillhöra en dynamisk  grupp av individer som inte är rädda för att möta motstånd.

Det är värdet av att ha kunna omge sig av flaggbärare som håller fanan högt när möjligheten till utveckling ges.

Ingen utveckling utan motstånd. Ingen insikt utan fördjupning. Inget hårt bli enklare utan att det först varit förbannat hårt. Ibland omöjligt. Och inget som har ett pris kostar gratis. Hade det varit enkelt hade man kallat det fotboll eller Tjejmil.

Jag har varit den flaggbäraren många gånger. Jag har slitit hårt. Och jag har kört många tuffa pass helt själv. Eller så har jag själv varit den som agerat karaktärskompass för andras sviktande vilja. Vilket i sin tur lyft min egen drivkraft. To lead by example. Men ibland är också jag svag och bekväm. Bekväm nog med att sänka standarden för mig själv. Och man vet det inom sig när så är fallet.

Det finns ett stort värde i att inventera de individer i ens närhet som plockar fram det bästa ur en själv. De individer som inte är rädda för att ge sig ut på djupt vatten. De som vågar lämna trygghetszonen av komfort och kaffe latte. Det är individer som man ska bemöda sig med att träffa oftare, lära av och låta sig inspireras genom.

Jag har många att tacka för vad jag är idag. Jag vill tro att jag i min tur också bidragit till deras utveckling.

Detta är individer som höjer och förstärker din tro på din egna förmåga. Och genom det, gör du också det samma för dem.

Det är de som sätter en standard. En standard att följa.

7 kommentarer

  1. Martin Bergman · · Svara

    Härligt, Jonas! Så många ensamma simpass som även jag tagit mig igenom där man tänker: Idag skall jag simma 5×200 br start 3.45. Simmar ettan, kör tvåan men när trean är på G så tänker man: ”kanske ska köra en drill och därefter lägga på en fart 1-2″ för att få upp speeden. Det är att vika ned sig. Planen var ju 5×200 start 3.45 men det blev lite för tradigt, lite för jobbigt. I en gruppträning växer man. Man vill inspirera, bära flagga som du säger. Man vill vara en förebild för de andra därför viker man inte ned sig. Vad jag vill säga är att jag tror att alla utvecklas genom att från tid till annan ha en träningsgrupp att träna med som du också beskriver. Keep up the good work!

  2. ElisabethP · · Svara

    Förändring är intressant. Om man själv gör en förändring, så rubbas automatiskt cirklarna för ens närmaste omgivning. Ofta gör omgivningen motstånd. Människan verkar ha ett inbyggt motstånd mot förändring. Spelar inte ens roll ifall det är en positiv eller neutral eller negativ förändring. Så är vi där igen, om förmågan att tänja sin anpassning. Det är min egen formulering, jag har inte knyckt den av någon:-) För vi anpassar ju oss, ibland för att det är bra så, vi vill maka på vårt ego, för det innebär utveckling, ibland är det av tvång. Tvång är aldrig bra för själen. Hur man än vänder och vrider på det, så kan man aldrig vara säker på att den enes utveckling, på gott och ont också leder till utveckling hos omgivningen.

  3. Christina Pettersson · · Svara

    Underbar krönika – som vanligt.

  4. Tack!

  5. Fotboll och tjejmil :-)

  6. Swimcamp är klart inspirerande. Spännande läsning om 200 medley, en knepig utmaning om än grymt i en 50:bassäng.

  7. Ann-Sofie Jonsson Ruud · · Svara

    Bra krönika fram till fotboll och Tjejmil. Vad menar du med det? Tjejmilen kan kännas som ett stort steg ur komfortzonen för många motionärer. Har du spelat 90 min fotboll på någon nivå? Kräver sin uthållighet för att kunna prestera och lägga upp strategier. Vissa saker går helt enkelt inte att jämföra. Annars tycker jag att det är mycket tänkvärt det du skriver, att våga utmana sig själv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 4 907 andra följare

%d bloggare gillar detta: