Mening mitt i livet. Del 1.

Jag är inte en att hänga upp mig på siffror och ålder. Men jag är 40 år gammal om några månader. Och hur man än vill se det så är det en plats någonstans mitt i livet. Någonstans där vägar delas. En tid där klockan ringer. Ett ställe för avsked. Och en annan för välkomnanden.

Det är en tid där tillvaron är halvvägs. Livet har nått kulmen. Solen står i zenit. Halva gjort och hälften kvar, give or take. Jag lever med tvivel. Och utan tro. Men jag lever inte blind. Och jag vill inte blunda. Det är vad den här texten handlar om. Den här och andra på samma tema framöver. Om att formulera en mening och ett sammanhang.

Det är en tid mitt i steget. Steget mellan något som är gjort och något som är ofärdigt. Steget mellan någon jag varit och någon som jag ska bli. Steget mellan acceptans och förändring.

Det är en tid där tankar skaver. Tankar som skaver likt en kostym som man vuxit ur. Tankar som skaver likt en hud som en gång varit mjuk och flexibel men som nu stelnat, krympt och krackelerat.

Det är inga obehagliga tankar. Bara understundom förvirrande. Men det är tankar ifrån ett liv som går vidare. Och det är tankar som sammanfattar. Någon gång måste man summera sig själv. Någon gång måste man inventera sin själ och sitt jag. Någon gång måste man titta ned och se hur långt linan är löpt. Någon gång måste man lyfta på skalet och se hur kablarna är dragna.

Någon gång måste man fråga sig själv vem man är. Och vad man har lärt sig. Om man har lärt sig.

Jag vill gärna tro på att jag kan bli en bättre människa. Med tiden och med åren. För mig själv och för andra. Jag vill gärna tro på att tillvaron har en utbildningsplan. Därför finns det inte heller något som för mig är så tillintetgörande som vetskapen om misstag som jag ständigt upprepar. Och den absoluta insikten om det. Samt oförmågan att hindra det.

Att se mig själv i det ljuset gör att jag kan bli väldigt trött på vem jag är. Trött på vad jag gör. Trött på vad jag står för. Trött på mina mönster. Trött på mina mekanismer och på mina verktyg. Trött på mitt anfall och på mitt försvar. Trött på min aggressivitet och på min uppgivenhet. Trött på förklaringar och rationaliseringar. Trött på hejaklacken. Trött på det livet jag lever. Trött på kostymen jag bär. Rollen jag spelar. Vägen jag följer.

Först när man förflyttar sig ifrån vardagen av att vara ”jag”, så kommer de andra tankarna fram. Först när man kliver ur den roll man spelar i sitt egna tillvaro, så ställs man oundvikligen ansikte mot ansikte med sig själv.

Jag tycket mycket om att då och då vara ensam. Jag behöver det. Men jag är inte bra på det. Jag är bedrövlig på att vara ensam. Jag får mycket lite gjort. Åtminstone på ett arbetsmässigt plan. Och på ett prestationsbaserat plan. Den kravlösa ensamhetens förutsättningslöshet i kamp med det riktiga livets ekorrhjul av görande och verkande.

Jag är istället som ett djur i bur som otåligt trampar runt. Obekväm med tillvaro utan fängsel, känslor utan styrsel och tid på rymmen från schema. Halvt tänkta tankar, ofärdiga impulser och minnen ifrån förr, springer vilt omkring som hamstrar i en bur. Jag lyfter på locket till det, lite i taget, och söker få fäste i något som har en ton eller känsla. Något som är fyllt av blod och själ. Något som är en tråd till ett nystan och en härva som kan redas ut.

Jag har alltid sökt den här tiden ensam med mig själv. Resor och träning och passivt vegeterande. De har varit de bästa av stunder. Och de värsta av stunder.

Efter en tid lugnar sig allt. Som nu. Som idag. Jag har ställt tillräckligt många frågor till mig själv. Jag har sminkat av och hängt upp kostymenen. Rollen är fri.  Texten är improviserad. Jag har spelrum åt alla håll.

När jag var yngre tänkte jag att livet var rätt långt ändå. Och att vägen var tämligen utstakad. Rakt fram och på ytan. Full fart.

Nu vet jag att livet är mycket kortare. Och ju fortare man kör desto snabbare kommer man fram till slutet. Livet är kortare men det visar sig också vara mycket djupare och mycket bredare. Och det levs inte inte på ytan, med ena handen i vattnet. Livet levs på djupet. Inifrån och ut. Som deltagare. Och inte som åskådare.

En av mina stora rädslor är att behöva kompromissa bort min ensamhet och min otvungna egentid utan klocka. Att tvingas bära en endaste kostym. Att bara leva med en identitet. I en dimension. Att befinna sig en situation där livet levs wire to wire, med ständiga krav och ansvar, och där inget hinner gå på djupet. Där inte tiden, utrymmet eller takhöjden finns för att tänka en enda originell tanke eller för att kunna formulera en insikt som inte är en skuggans repris av gårdagens. Att formen blir så stelnad att man för alltid är fången i enda pose. Och där man spelar sin roll med sådan perfektion att man inte längre kan prata utan ett manus.

Det är inte att leva. Det är att överleva.

Jag kan tycka att det ibland är svårt att vara ensam med mig själv. Men inte lika svårt som det är att leva i förnekelse.

Och det handlar inte om svaren man får när man pratar med sig själv. Utan om frågorna man ställer.

-

“When you’re young, you always feel that life hasn’t yet begun — that ”life” is always scheduled to begin next week, next month, next year, after the holidays — whenever. But then suddenly you’re old and the scheduled life didn’t arrive. You find yourself asking, ‘Well then, exactly what was it I was having — that interlude — the scrambly madness — all that time I had before?” 
― Douglas CouplandLife After God

27 kommentarer

  1. Det här kan man diskutera i dagar, veckor och ÅR utan att få några färdiga ”svar”. Kanske för att de inte finns. (?)
    Personligen tyckte jag det var hemskt att bli 40. Deppigt, meningslöst och (nästan) kolsvart. Nu, när jag närmar mig 50, känns det märkligt nog både lättare, roligare och ofantligt mycket ljusare! Kanske jag la bort kostymen, kanske jag ställde rätt frågor och kanske började jag inse vad livet egentligen är. :-)
    Kram, grattis i förskott och tack för ett bra inlägg!

  2. Ett riktigt bra inlägg känner så igen mig själv… Att vara ensam, kroppen sinnet skriker efter möjligheten, känslan är nästan kvävd. När jag väl är ensam så blir det som du skriver halvdant…tankar, saker osv…varför? tTränar vi för lite på att bara vara med oss själva, är vi så stressade av hjulet runt oss så vi inte förmår när hjärnan inser att den har möjlighet att dra ner tempot lite++ Ja många tankar och funderingar väcker ditt inlägg som vanligt ;-) TACK Jonas!

  3. Väldigt fint skriven text, Jonas! Personligt, och viktigt. Jag förstår behovet av att vara ensam. Det är först då, när en massa energi och tankar inte går åt till att kommunicera med omgivningen, som man kan tänka klart djupare tankar.Du kanske minns att jag berättade om tystnadsretreat? 10 dagar i tystnad. Man måste nog vara ensam, tyst, – och våga lyssna. Våga ställa jobbiga frågor.
    Kram på dig!

    1. Hej! Ja, klart jag minns! Det had varit en MYCKET krävande uppgift för mig. Jag ska skriva om det också; allt buller som stör och allt skräp som skymmer sikten. Allt oljud.
      Men när jag söker ”ensamhet” så är det också en frihet i att bara planlöst surfa medier, lyssna på musik o titta på film o Youtube. Rent nöjesdrivet och upplevelsedrivet. Det är så nya tankar o idéer föds hos mig, bland annat.
      Men tystnad är jäkligt viktigt också!

  4. Hmm, börjar se tendenser till budustiska tankegångar och filisofier…
    Det är ingen religion (vet att många svenskar är rädda för sådant),
    utan mer en filosofi och en hjälp att se sig själv utanför sig själv….
    Bra Jonas… och gratulerar med dig själv.

  5. ElisabethP · · Svara

    Bra ämne, det finns många infallsvinklar. En är att det låter som om du funderar på att skaffa barn, för det ställer livet och ensamhetsutrymmet på ända. Då gäller det verkligen att maka på sitt ego:-) En annan vinkel är att söka inom psykologin, Jungs beskrivning av mittlivskrisen. Hur långt kan man tänja sig själv i anpassning? För vad är meningen med livet?

    1. Bra tänkt. Och bra frågor. Det här med att tänja sig själv i anpassning, fantstiskt uttryckt! EXAKT så går mina tankar. Har Jung skrivit om det? Kan du tipsa om ngn bok där det här finns formulerat?

  6. Tack Jonas! Känner igen mig i det du skriver, speciellt kring ensamhet. Det är en utmaning att vara en ”tänkande” människa ibland…. Men det bär också med sig frukt och insikter.

  7. Vaknade tidigt av att frugans klocka ringde. Jag ville somna om eftersom jag inte skulle upp förrän 40 minuter senare. Det var omöjligt.Jag låg och funderade och slog på mobilen.Klickade in på ditt inlägg och läste det noga. En fin text som jag känner igen mig i väldigt, väldigt mycket.
    När jag läst färdigt la jag ifrån mig telefonen, blundade och tänkte på det som varit och på det som kommer. Samtidigt som ett leende spred sig i mitt ansikte hörde jag sången börja utanför dörren och fru och barn kom intassande med bricka och presenter. Jag fyller 40 idag! Fan vad härligt! :-)

    1. Grattis! Njut av din dag och av den andra hälften av livet!

  8. Jag förstår dina grubblerier och det är fantastiskt vad fint du skriver! Det är härligt att försöka följa dina tankegångar och det är väldigt givande! Och det får mina tankar att snurra iväg :-)

    Men som en liten passus (nåja – det handlar om mina barn så knappast en passus ur det hänseendet) ur mitt eget liv, som kanske är svår att applicera på ditt, men dock… något som fått mig som människa att växa något enormt är det här med att bli förälder. Och nu skall jag beskriva det ur ett rent egoistiskt perspektiv och inte ur det gullegulliga med det lilla barnet och allt det där, utan vad jag vill säga är att jag har aldrig upplevt något så oerhört vilsamt för mitt eget navelskåderi, som att bli förälder. Så underbart skönt att inte tänka på sig själv! Missförstå mig rätt – för det är skitjobbigt och alldeles underbart på samma gång att vara förälder – men vad jag menar är den här känslan av att man som människa plötsligt får en mening och ett syfte, man fyller ett nödvändigt, mänskligt behov när man så totalt måste flytta fokus från sig själv till en annan individ – magiskt! Man vilar liksom ifrån sig själv utan att för den skull alls stanna upp. Det är dock absolut skitsvårt att växla från att ha varit en människa i karriären yrkesmässigt och socialt till att helt stanna upp – det är en enorm omställning till att liksom stoppa upp sig själv – dock inte livet, det rullar vidare. I början gjorde det mig deprimerad men sakta vande jag mig. Men vad nyttigt det var för mig som person och så utvecklande att få den distansen till mig själv! Och här står jag nu, när barnen har blivit större och deras behov av mig inte längre är akut. Plötsligt inträffar fenomenet, nu när jag åter har tid att tänka på vart jag är på väg, att jag inser hur mycket jag vuxit och förändrats och hur mycket jag omedvetet lärt om mig själv under tiden jag ägnade mig åt annat. Glädje! Ett uppvaknande!

    Kärnan i mitt kanske lite lätt fnoskiga inlägg är att det inte är farligt att sluta fundera så mycket på sig själv, vem man är och vart man är på väg, ditt undermedvetna fortsätter jobba på den planen ändå! Vila lite från funderingarna – man måste inte bestämma sig nu! :-) Det är så nyttigt att göra bokslut och utvärderingar med sig själv emellanåt – men ta det från en som tränat ett tag på det här med att vara 40+ – det ändrar ingenting att kliva över det strecket! :-) Och vad beträffar kroppens beskaffenhet så bär den naturligtvis spår efter barn och liv – men den är banne mig starkare och friskare nu än när jag var 25 och i takt med att jag blir snabbare och starkare i simningen och löpningen så är jag just nu, raskt på väg mot de 50, i mitt livs form! Bättre än såhär blir jag inte, en mer avslappnad inställning till mig själv har jag aldrig haft och jag har aldrig haft mer tid att njuta av livet omkring mig!

    Det skall bli spännande att läsa ditt nästa inlägg om dig själv – jag njuter av läsningen!

    1. Jag förstår vad du menar. Och jag tror på dig. Samtidigt är det skrämmande att ge upp en del av sin ohöljda egocentricitet och byta fokus. Jag tror dock att det är otroligt viktigt o nyttigt!

  9. Kanon Jonas. Blev 40 för några veckor sedan och hade tvivel innan, men nu kommer ljuset. Hoppas vi ses i sandhamn i september. Tack för insiktsfulla ord, de värmer och nu en låt till dig denna onsdag: http://open.spotify.com/track/17MZVWMQb0YAHSQQ0fzWXC

    1. Tack. Älskar Thåström!

  10. Hej Jonas, Låter som att du är på väg in i en ny fas i livet. Har du läst munken som sålde sin Ferrari? En bok jag vill läsa om och om igen som handlar om att uppfylla sina drömmar och förverkliga sig själv. Viktigt att ta hand om sitt sinne och filtrera bort negativt och orelevant brus. Själv trivs jag i min ensamhet men behöver balansera det med att få vara social såklart. Grattis i förskott och lycka till!

    1. Är vi inte alltid på väg någonstans? In i en ny fas? Jo, jag har läst den. Men jag tycker att Tolles ”Power of now” är ännu mer min stil:)

      1. Även Tolles andra bok ”A new earth” kan jag rekommendera och de podcasts han gör tillsammans med Oprah har förgyllt många promenader o berikat mitt liv med nya perspektiv. Livet är en spännande resa o Sharma, Tolle, Colting…ja världen är full av fantastiska inspiratörer :) Tack Jonas!

  11. Härlig text Jonas. Väcker egna tankar och känslor och funderingar…

  12. 40 är inte halvvägs, bara en tredjedel av människans biologiska maxålder. Men det som är så skönt är att man inte behöver räkna ner dagarna. Det är bara att ta en i taget och leva i tryggheten att man är ett med universum, oavsett tro/religion. Tvivel är någonting fantastiskt, att våga ställa frågor, att inte förvänta sig några svar. Frid är viktigt hela vägen.

  13. ElisabethP · · Svara

    Du Jonas, du behöver inte lägga ut den här kommentaren, om du inte verkligen vill att alla ska kunna läsa mina boktips. Det blir faktiskt lite personligt, jag säger ju något både om mig själv och något om min uppfattning om dig. Du gör som du vill. Jag kan återkomma senare med flera bokrekommendationer, ämnet är högaktuellt och mycket intressant.

    Det är trevligt att du gillar formuleringen att ”tänja sin anpassning”. Man ska verkligen försöka göra det ”lagom”, annars är lagom inget av mina favoritord. Det kan ju tänjas till bristningsgränsen och tills det brister. Ens förmåga att tänja sig efter omgivningen är väl också ett indirekt mått på graden av ens narcissism?

    Jag har mängder av boktips, men håller på att flytta, hittar inte alla jag tänker på – så jag nöjer mig med några böcker. Den mest uppenbara är väl den Jungianska analytikern James Hollies, ”vid livets mitt”, som handlar om en slags medelålders-/mittlivskris. Men, enligt min analytiker (jag fick till sist skaffa mig en, gör det gärna själv, men var försiktig vid valet, det finns lika många märkliga Jungianer som det finns Freudianer) så är det viktigt att skilja på den ”riktiga” mittivskrisen och vanlig normal kris/trauma. Mittlivskrisen enligt min analytiker en kris, som uppträder, trots att allt är bra. Man har byggt upp allt vad man önskar i karriär, partner, barn, bankkonton, bil(-ar), hus … och ändå upptäcker man att man är ”nollad”, missnöjd, lust- och glädjelös. Allt man byggt upp ger en inget längre. Livet har mist sin mening. En ”vanlig” kris uppträder när något specificerat traumatiskt drabbar en. Obs, viktigt att sära på dessa och att också utesluta depression.

    Sen finns det en bra bok som heter”själens kod – att söka sin natur och livsuppgift” av en annan Jungian, James Hillman. Den är mycket intressant, för den avviker lite från det traditionella om att bearbeta trauman, att försöka förstå sig själv genom att se tillbaka. Utan ”vi är varken offer för vår uppväxt eller våra gener. Jag tror du kan uppskatta den. En av de bästa böckerna enligt min mening.

    Sen finns ju alla Jungs egna verk, men de kan vara lite svårtillgängliga, åtminstone i början. Sök på Jung och andlighet, självet, själen,det omedvetna, mytologi, symboler. Det är faktiskt både kul, spännande och själsdanande att läsa den här typen av psykologi.

    För den som tidigare i sitt liv varit en hektisk bytare, alltid sprungit vidare, varit rastlös, bytt partner, bytt jobb, bytt allt, så snart ledan infinner sig, så kan man läsa lite om sagor och myter. Läste ganska nyss en bok av Robert A. Johnson, ”upptäck romantikens mening”, som jag fann givande. Den handlar om Tristan och Isolde, fast med Jungs tolkning, varför blir ens partner ointressant efter en viss tid, gång efter annan, duger inte längre, det ständiga sökandet efter ny-förälskelse, för det kickar ju så skönt att vara förälskad. Kan vara intressant för dig, eftersom du funderar just nu och är en grubblare som letar sanningen. Man kan se den boken från många synvinklar och det blir spännande paralleller med gamla sagor och myter kontra nutiden.

  14. Att vara ensam är det bästa jag vet, ensamhet får fram det bästa i mig.

    Att skaffa barn var det bästa jag gjort. Mitt tips till dig om du går i sådana funderingar. ”Det räcker med ett så blir ditt liv komplett” ;-) kramen från Lisen

  15. Håller med föregående, mycket ZEN (även) i dina tankar… tro mig det blir bättre efter *efter* att 40-strecket passerats och man får lite perspektiv på den ”turbulenta paniken” i tillvaron..

    Och ja.. barn (kan vara) en del av ”meningen” med allt… men allas väg äro olika.. gäller att finna din egen.. men du verkar vara på god väg! ;-)

    ”Bara gå när du går, bara sitt när du sitter. Framför allt, tveka inte.”
    -Yunmen (Zen munk ~ år 900 )

  16. Tankeväckande och mycket bra skrivet inlägg, jag kommer läsa det flera gånger och fundera över det och mig själv. Själv känner jag (42 år i december) att jag landat mera tydligt i mig själv de senaste åren efter att ofta under åren mellan 20-30 när mycket hände i livet, försökt vara andra till lags och därmed varit otydlig mot andra och fått både andra och mig själv att därmed må dåligt.

    Det ger en känsla av lugn och ro på ett personligt plan, även om mycket är oklart vad gäller arbetsliv etc!

    Kanske är det som Martin Kellerman uttrycker det i Rocky i en dialog: ”LIvet går uppåt till 40 tror jag, sen går det käpprätt utför resten av livet..”Fan, va’ nice! Då är det utförsbacke hela vägen sedan” :-)

  17. Det verkar som att vi har lätt att förhålla oss till olika åldrar som koncept. Av någon anledning tycker 40 känns mycket hetare och ballare än siffran 30 som jag själv närmar mig. Och man kanske har en bild av hur livet ska kännas/vara vid en viss ålder och så ska man själv försöka klämma in sig själv i den rollen. Vilket känns helt onaturligt!
    Folk brukar säga ”jag är xx men jag känner mig som 20.” Jag tycker inte det är särskilt positivt..
    Jag känner snarare att jag är 27 men känner det som att jag redan levt i 47 år på grund av att jag tagit så många chanser i mitt liv, kringelkrokat mig fram, testat, flyttat och aldrig varit rädd för att ångra mig.
    Sedan kommer man väl alltid vara barnslig på ett sätt, men det känns helt frikopplat från åldern.

  18. Vi är inte som djuren! Dom är nöjd med att äta, jaga, sova, leka osv.ganska okomplicerat! Dom ställer inga frågor om livet. Dom funderar inte över livet dom levt el vart dom är på väg. Det visar att människan har ett ytterligare behov än djuren, nämligen ett andligt behov. Att få svar på vår existens! Söker man svar, finner man svar!…Fortsätt ställa frågor och var nyfiken på livet!

  19. Hej Jonas!

    Kände likadant för några år sedan. Träningen var mitt ”andningshål”… Sen kom det som fick mitt liv att förändras. DU ser in i dig själv när du tittar in i dina barns ögon. Tid och rum försvinner. Träning får plats, jag lovar. Gör inte misstaget att välja bort barn. Sätt dig ner och skriv ner det som är viktigast och det DU vill uppnå. Tillsammans med din kära kan ni komma på lösningar…. Behöver jag säga mer?

    Trevlig vår!

    Katarina

  20. Jag är redan 40 och har sprungit milen under 30 (29:47) i tuff kamp med Mike Trees och så jag kan nu gå över till motionslöpning och bara njuta av livet.

    Du hann väl aldrig under 30 på milen så du får träna på om du ska hinna det innan du blir 40, fast du har väl fullt upp med att räkna kolhydrater med alla andra svenska bantare

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 4 907 andra följare

%d bloggare gillar detta: